Livet är inte till för att överlevas utan för att levas
Norge. Välfärdslandet. Topplandet. Syskongnabbs-landet. Starka och trygga.
Att allt kan raseras på några timmar. Att en enda människa kan få för sig att den har rätten att besluta över när och hur någon annans liv ska sluta. Att en människa kan se någon annan människa i ögonen sekunden innan hon dödar den. Det skrämmer mig.
Hatet skrämmer mig inte lika mycket. Har man kapaciteten att hata så mycket så har man även samma kapacitet till att älska. Men den kan ligga långt inne, dolt under alla år av hat, alla år av orättvisor och förtryck. Det är likgiltigheten som skrämmer mig.
Likgiltigheten till allt hemskt som händer. Likgiltigheten som ändå finns till att det dödats över 90 personer i Norge, kallt och likgiltigt. Till likgiltighet finns ingen direkt kontrast.
Nyheten var fruktansvärd. Så otroligt onödigt. Ja, onödigt. Över 90 personer fick ge sina liv för en enda persons övertygelse. Planerat mer eller mindre i nio års tid. Hur kan man leva med sig själv när det som surrar runt i ens huvud är hur man på "bästa" sätt ska döda så många som möjligt? Hur kan man sova om natten när den ondskan fyller ens inre?
Jag tror verkligen inte att en människa föds ond. Det är alla dessa små ting som händer under hela livet som formar en, vilken inställning man har till det som händer, och framför allt ens egna val. Vi har alla en valmöjlighet. Vi kan välja hatet eller kärleken. Ondskan eller godheten. Det behöver inte vara några stora val vi gör för att surra in oss på fel väg och bli fast. Vissa val kan vi tom. ursäkta. Men någonstans så formar det oss ändå till de individer vi är. Det formar våra liv och människor runt omkring oss. Jag skulle aldrig kunna ursäkta en människa som gjort något så hemskt. Men någonstans måste det ha gått fel. Jag skulle så gärna vilja veta hur i hela världen en människa kan bli så fel. För om vi visste det, om vi visste vilka val som leder dit, vilka upplevelser och vilken inställning, då hade vi kanske kunnat stoppa det. Om vi tog oss en närmre titt på de människor vi träffar. Ger de den uppmärksamhet och kärlek som varje person behöver, hade det då kunnat stoppas? Om vi bara slutade vara så fixerade vid oss själva, att vi själva skulle vara den enda vi behöver ta ansvar över o ta hand om. Om vi istället såg människor runt omkring oss, om vi hjälpte, om vi älskade, om vi gav av våra liv till andra, skulle vi då kunna forma en mer kärleksfull jord? Jag är också sämst på det, jag vet. Allt för ofta ligger mitt fokus bara runt mig mig mig. Det är svårt, sjukt svårt faktiskt. Men vi måste försöka. Det tror jag verkligen.
Sen tror jag att många människor blir skrämda, med all rätt, av det som hände i Norge. Det var så nära. Gav oss ett uppvaknande av hur verkligheten ser ut för många männsikor runt om på jorden varje dag. Men jag tror att vi blir rädda. Och det är verkligen inte konstigt, snarare tvärtom. Det vore ren dumhet om vi inte blev rädda, vi har ju trots allt en överlevnadsinstinkt, right? Och bra det, annars hade vi ju struntat blankt i saker och ting om vi inte brydde oss.
Men det farliga kommer om vi stannar i rädslan. Om vi går ner oss i förföljelsemani och hela tiden har ett öga över axeln, rädd för vad som skulle kunna hända. För då slutar vi leva. Då går vi omkring i ett tillstånd där det enda som betyder nått är att överleva, och så lever redan många. Livets mening är att överleva. Så tragiskt. Om livet bara handlar om att överleva, är det då verkligen ett liv värt att leva? Borde man inte söka en bättre livsmening? Vad spelar det för roll om jag lever i 100 år om det är ett liv där jag ständigt kollar mig över axeln, ständigt rädd, aldrig vågar ta några risker eller vara impulsiv. Vad är det för liv? Dör gör vi alla tillslut. Men vill vi verkligen ligga där på dödsbädden som 100åringar och se tillbaka på ett liv av tomhet, ett liv där målet har varit att överleva, men tillslut ligger man där ändå.
Vi får inte låta oss hålla kvar i rädslan. Lite rädsla är bara nyttigt, respekt för livet och risker. Men fokuset borde ligga på kärleken, vänskapen, familjen och sådant som är viktigt för var och en för oss, för om vi bara fokuserar på att överleva, då blir det ett liv i tomhet. Mitt tips till alla (inkl. mig själv, träningssak minst sagt!) våga riskera lite, våga vara impulsiv, våga älska gränslöst och ge av dig själv. Då tror jag att man kommer kunna ligga på dödsbädden och se tillbaka på sitt liv med ett leende, vare sig man är 15, 40, 70 eller 100 år.
Livet är inte till för att överlevas, utan för att levas.
Tänd ett ljus för alla offer och deras familjer och vänner i Norge. Större tragedi än att mista sitt barn, sitt syskon, sin förälder eller vän finns inte. Tänk på alla dem. Skänk en bön till deras minne. Och framför allt, älska även åt dem. Gonatt!
Att allt kan raseras på några timmar. Att en enda människa kan få för sig att den har rätten att besluta över när och hur någon annans liv ska sluta. Att en människa kan se någon annan människa i ögonen sekunden innan hon dödar den. Det skrämmer mig.
Hatet skrämmer mig inte lika mycket. Har man kapaciteten att hata så mycket så har man även samma kapacitet till att älska. Men den kan ligga långt inne, dolt under alla år av hat, alla år av orättvisor och förtryck. Det är likgiltigheten som skrämmer mig.
Likgiltigheten till allt hemskt som händer. Likgiltigheten som ändå finns till att det dödats över 90 personer i Norge, kallt och likgiltigt. Till likgiltighet finns ingen direkt kontrast.
Nyheten var fruktansvärd. Så otroligt onödigt. Ja, onödigt. Över 90 personer fick ge sina liv för en enda persons övertygelse. Planerat mer eller mindre i nio års tid. Hur kan man leva med sig själv när det som surrar runt i ens huvud är hur man på "bästa" sätt ska döda så många som möjligt? Hur kan man sova om natten när den ondskan fyller ens inre?
Jag tror verkligen inte att en människa föds ond. Det är alla dessa små ting som händer under hela livet som formar en, vilken inställning man har till det som händer, och framför allt ens egna val. Vi har alla en valmöjlighet. Vi kan välja hatet eller kärleken. Ondskan eller godheten. Det behöver inte vara några stora val vi gör för att surra in oss på fel väg och bli fast. Vissa val kan vi tom. ursäkta. Men någonstans så formar det oss ändå till de individer vi är. Det formar våra liv och människor runt omkring oss. Jag skulle aldrig kunna ursäkta en människa som gjort något så hemskt. Men någonstans måste det ha gått fel. Jag skulle så gärna vilja veta hur i hela världen en människa kan bli så fel. För om vi visste det, om vi visste vilka val som leder dit, vilka upplevelser och vilken inställning, då hade vi kanske kunnat stoppa det. Om vi tog oss en närmre titt på de människor vi träffar. Ger de den uppmärksamhet och kärlek som varje person behöver, hade det då kunnat stoppas? Om vi bara slutade vara så fixerade vid oss själva, att vi själva skulle vara den enda vi behöver ta ansvar över o ta hand om. Om vi istället såg människor runt omkring oss, om vi hjälpte, om vi älskade, om vi gav av våra liv till andra, skulle vi då kunna forma en mer kärleksfull jord? Jag är också sämst på det, jag vet. Allt för ofta ligger mitt fokus bara runt mig mig mig. Det är svårt, sjukt svårt faktiskt. Men vi måste försöka. Det tror jag verkligen.
Sen tror jag att många människor blir skrämda, med all rätt, av det som hände i Norge. Det var så nära. Gav oss ett uppvaknande av hur verkligheten ser ut för många männsikor runt om på jorden varje dag. Men jag tror att vi blir rädda. Och det är verkligen inte konstigt, snarare tvärtom. Det vore ren dumhet om vi inte blev rädda, vi har ju trots allt en överlevnadsinstinkt, right? Och bra det, annars hade vi ju struntat blankt i saker och ting om vi inte brydde oss.
Men det farliga kommer om vi stannar i rädslan. Om vi går ner oss i förföljelsemani och hela tiden har ett öga över axeln, rädd för vad som skulle kunna hända. För då slutar vi leva. Då går vi omkring i ett tillstånd där det enda som betyder nått är att överleva, och så lever redan många. Livets mening är att överleva. Så tragiskt. Om livet bara handlar om att överleva, är det då verkligen ett liv värt att leva? Borde man inte söka en bättre livsmening? Vad spelar det för roll om jag lever i 100 år om det är ett liv där jag ständigt kollar mig över axeln, ständigt rädd, aldrig vågar ta några risker eller vara impulsiv. Vad är det för liv? Dör gör vi alla tillslut. Men vill vi verkligen ligga där på dödsbädden som 100åringar och se tillbaka på ett liv av tomhet, ett liv där målet har varit att överleva, men tillslut ligger man där ändå.
Vi får inte låta oss hålla kvar i rädslan. Lite rädsla är bara nyttigt, respekt för livet och risker. Men fokuset borde ligga på kärleken, vänskapen, familjen och sådant som är viktigt för var och en för oss, för om vi bara fokuserar på att överleva, då blir det ett liv i tomhet. Mitt tips till alla (inkl. mig själv, träningssak minst sagt!) våga riskera lite, våga vara impulsiv, våga älska gränslöst och ge av dig själv. Då tror jag att man kommer kunna ligga på dödsbädden och se tillbaka på sitt liv med ett leende, vare sig man är 15, 40, 70 eller 100 år.
Livet är inte till för att överlevas, utan för att levas.
Tänd ett ljus för alla offer och deras familjer och vänner i Norge. Större tragedi än att mista sitt barn, sitt syskon, sin förälder eller vän finns inte. Tänk på alla dem. Skänk en bön till deras minne. Och framför allt, älska även åt dem. Gonatt!
