thirstofthesoul

På ett sätt är det väl bra, man ska ha det starkaste fokuset på det positiva, det tycker jag verkligen. Men ett steg närmare välmående och lycka tror jag är att faktiskt möta sina svagheter. Acceptera att dom finns för att sen jobba mot att förminska dom som inte fyller nått direkt syfte.

För att verkligen kunna möta sina svagheter behövs nog dock en rätt rejäl släng av skälvkänsla. Det kan va sjukt jobbigt att erkänna en del saker för sig själv. Och ännu mer för andra. Och då behövs det verkligen att man vet om sitt egenvärde. Att man, trots dessa svagheter, vet om hur otroligt bra och värdefull man är. Och hade man inte haft några svagheter så hade man ju inte varit mänsklig.

Jag har tränat mycket på min självkänsla. Och de allra flesta dar så känner jag ändå att mitt värde är detsamma, att jag är bra som jag är och kan leva med det jag inte är lika bra på. Men vissa dar kan min självkänsla också vara på botten. Här kommer dock några av alla mina svagheter och brister. Bara för att visa på att vi alla har dom, och om man vägrar se dom och bara kollar bort så kommer dom nån gång krypa på er. Nån dag då ni skulle behövt att ni vänt det till nått positivt. Den dagen har kommit till mig alldeles för många gångerk, så istället för att ignorera; gå igenom och förändra.

Några av mina svagheter/brister:

• FEG som en gris. Inte i allt. I en hel del är jag rätt modig. Mitt problem kommer till när jag gillar någon killer lite mer. Då är jag en riktig fegis och tomat, minst sagt. Surt äre.
• Sjukt dålig på att hållla en RÖD TRÅD, både när jag skriver och när jag snackar. Är verkligen sämst på det. Fick nått häfte som skulle lära en det när jag gick i femman. Jag slängde det och fortsatte på som vanligt.. Dumt gjort..
• ENVIS, har jag väl bestämt mig för en sak, eller om jag anser att något är orättvist. Då ger jag mig inte förrän det blir ändring på det. (Vilket i mångt och mycket kan vara en bra sak. Men ibland kan det gå lite till överdrift.)
• TAR ÅT MIG som en tvättsvamp. Det folk säger eller gör mot mig. Det liksom sugs in i mig, sen kan jag gå och älta det i månader och år. Helt sjukt. Så är vi nog alla till viss del. Men jag kan ibland fortfarande må dåligt över nån liten kommentar som nån slängde ur sig för nio år sen liksom.
• BESLUTSÅNGEST så det skriker om det. Kan verkligen inte fatta beslut. Det har dock blivit lite bättre, förr kunde jag knappt välja vilka strumpor jag skulle ha på mig liksom.
• MISSNÖJD. Rätt ofta kan jag känna mig missnöjd med min kropp och min personlighet. Tänker att fy vilken jobbig människa jag måste vara. Påfrestande och konstig. Sen rätt ofta är jag sjukt missnöjd med min kropp. Tänker att vem i hela världen skulle vilja ha mig? Men det jobbar jag på! Och såna tankar är nog tyvärr sjukt vanliga..

Där har ni några saker. Ett tips kan ju va att själv tänka igenom vilka saker som man kanske inte är så bra på och skulle vilja bli bättre på och vända till nått positivt. Det gör ju sig inte själv, så länge man ignorerar problemet så händer ju inget. 

Du är finare än siden, sötare än socker och aningen vackrare än solnedgången. Förlåt.

Him: Look at her.

His friend: Dude, just go ask her out.

Him: No, I’d never have a chance with her

His friend: Look, she’s looking over here.

Him: She’s so perfect

--xOx--

Her: There he is.

Her friend: He’s looking at you!

Her: Probably telling his friend what a dork I am

Her Friend: He probably likes you

Her: He’s too perfect.

Livet just nu?
Him: Look at her.

Hur vi är mot andra, hur dömande vi är, hur vi borde möta människor, hur självinriktade vi är, och hur galen och skruvad vår värld har blivit. För det har den. Helt fruktansvärt.

Människor som tar sina liv för att ingen verkar bry sig och ingen vill förstå. Jag kan inte säga att jag inte förstår hur man ens kan tänka tanken, för jag har själv gjort det många gånger. Har själv försökt. Försökt förmå mig till att göra det där avgörande snittet. Stått och kollat utför stupet med en längtan av att bara slänga mig ner och få slut på allt. Men jag gjorde det inte. Och idag, visst kan jag känna ibland att livet känns rätt kasst. Olycklig kärlek, de dagar då det känns som att man går i dvala, de dagar då det mest känns som att det kvittar.

Men det gäller att kämpa vidare. Jag har ingen dödslängtan längre, tvärtom, jag vill leva och då menar jag verkligen leva på riktigt. Göra skillnad. 

Filmen hade ett grymt bra och starkt budskap. Och egentligen måste man nog bara se den för att riktigt fatta djupet. Men den är så värd att kolla på. För man väcks upp. Hur är jag som medmänniska egentligen? Bidrar jag till -positivt eller negativt- hur folk mår. Kan jag påverka en person som är på gränsen till att ta sitt liv? Det tror jag absolut.

Människor som känner sig osedda, ovärdefulla och helt enkelt osynliga. De som känner att de existerar men att de inte riktigt finns för det är ingen som bryr sig. De personerna som kanske känns lite pinsamt att gå fram till på stan eller i skolan och bara säga "hej" till -för de är ju inte tillräckligt coola. Men ska en sån sak som "coolhet" stå ivägen för att kunna rädda någons liv? Och hur coola är vi egentligen själva om vi bara står och tittar på när människor mår dåligt och till och med tar sina egna liv för att ingen rykte in. För att ingen brydde sig. Hur coola är vi då på en skala? Och vilken betydelse har den coolheten då? 

Vi behöver varandra. Mer än vi vågar erkänna. Och vi har alla en inbyggd längtan till att vara en hjälte -det vet du lika bra som jag, en del av oss försöker bara låtsas som om ingenting. Men genom att bara ge ett leende, säga "hej" eller göra något mot någon annan människa så kan du faktiskt rädda liv. Och det är att vara en riktig hjälte.

En kille som var lika gammal som mig hängde sig hemma i sitt rum här i Nkpg i helgen. Jag vet inte varför eller nånting. Men sånt är så fruktansvärt. Så onödigt. Så sjukt hemskt. Han var 16 år gammal. Sånt borde inte ske. Vi måste bli bättre på att se människor. Och då verkligen se och faktiskt vilja hjälpa.

I sann Centralskolan och Filippa Bark-anda så vill jag iaf säga er nu att; Ni som inte har sett den, se de. Och helst imorron!

Synd att jag ska va rätt sämst på att ta chanser och leva livet.

Jepp, sådär. Självömkan för dagen är avklarad. Nu ska jag gå över till postivit tänkande. Man blir mycket gladare då. Logiskt va?

Vi fastnar sjukt lätt i självömkan. Allt "åh det är så synd om mig". Det måste få finnas. Vi får behövlig bekräftelse genom det, får uppmärksamhet och känner att vi faktiskt finns. Men det går sjukt lätt överstyr. Inte minst om man i grunden mår dåligt. Är deprimerad eller mår dåligt på annat sätt. Då är det så lätt att bara köra fast i det där självömkan-diket. Eller "offer-koftan" som Mia Törnblom kallar det.

Kalla det va du vill. Men lätt är det. Jag har varit fast. Det har nog du också. Alla har vi nog mer eller mindre varit där. Av större eller mindre omständigheter, men inte desto mindre är det viktigt att vi alla kommer upp där ur också. För det är inte lätt för de närmsta, de som ser, de som hör, de som känner med en och som älskar en, som alltid vill ens bästa. Det är de som får ansvaret att varje gång man klankar ner på sig själv, försöka dra upp en. Genom pepp, komplimanger och allt vad man kan komma på.

Det är självklart viktigt att vi ger varandra allt det ändå. Man ska inte behöva sätta sig i en offer-position för att få den kärlek, uppmärksamhet och uppskattning som man förtjänar. Men det är inte alltid som de runt om en har kapaciteten eller kraften till att ge så mycket som man kräver om man självömkar istället för att bekräfta sig själv.

Det är ruggigt svårt. Att se sig i spegeln och istället för att döma se det fina, det bra. För det finns alltid fina och bra saker med dig ska du veta. Det spelar ingen roll vem som läser detta, för jag vet att du är FIN och du är VÄRDEFULL och ÄLSKAD. Tvivla aldrig på det. Och med den vetskapen så är det lättare för oss att faktiskt acceptera och börja gilla oss själva. Precis så som vi är!

Jag är verkligen ingen expert. Det såg ni ju längst upp. Idag var jag sjukt självömkande. Såg bara det dåliga med mig själv. Det fina i alla runt omkring dig och inte minst du själv. Jobbigt. Men det är så värt att försöka ändra tankarna, försöka se till allt det fina och bra. Både på insidan och utsidan. För de dagarna som man faktiskt lyckas. De dagarna som man kan se sig i spegeln och le, de dagar då man kan gå runt och tänka "fy va bra jag faktiskt är!" (och det är inte alltid att vara självgod. Det är livsviktigt att kunna se, känna och tycka det om sig själv. Sen kan det gå till överdrift men då handlar det mer om dålig självkänsla och ett starkt bekräftelsebehov.). Det är sjukt nice de dagar som man känner och tänker så. 

Jag vet inget annat sätt än att träna på att tänka så. Verkligen stanna upp i tankarna när man kommer på sig själv att tänka nått dumt om sig själv. Och sen "ja men är det verkligen så?" oftast inte, och då får man försöka tänka hur det egentligen är. Hur ser andra dig? Oftast inte med sådana kritiska ögon som du själv. Försök se på dig själv med deras blick. Säg varje dag till dig själv hur grym och fin du är. Tillslut tror du på det, även om det känns rätt pinsamt och konstigt att stå och säga så till sig själv. 
Och sist men inte minst, sluta jämföra dig med andra. Vi är alla unika och underbara på just vårt sätt! Ingen är den andra lik, och det är meningen att det ska va så! Och då kan vi ju inte jämföra oss med varandra. För den skitsnygga tjejen i affären är ju inte ens hälften så bra som du på att vara just dig, och vice versa!

Det var allt för mig! Kluddrigt och oförståeligt som vanligt, men that's just the way I am. 
Nu ska jag gå och försöka intala mig motsatsen till alla de självömkande tankarna i början. Chill!

Vet inte om jag tidigare gjort ett inlägg om det? Kanske jag har, det kommer i perioder då jag tänker väldigt mycket på det. 

Jag vill jobba som psykolog/själavårdare eller psykoterapeut. Men det finns så galet många inriktningar. Jag väger mellan att utbilda mig inom mer "allmänt" med depressioner. Men mitt hjärta värker för autistiska. Egentligen så bara jag kan hjälpa människor så är mitt mål uppfyllt. Mitt stora mål i livet; faktiskt hjälpa och göra skillnad. Det har tagit lång tid för mig att acceptera att jag själv inte kan rädda världen från allt som är fel och orättvist, det är inte min uppgift. Det är Jesus. Men jag tror att vi alla har fått gåvor här i livet. Gåvor och talanger som är menade att användas. Inte till att hållas dolda hos sig själva. Utan att ge ut av, utveckla och använda för att hjälpa både sig själv och andra. 
"Ingen kan lysa upp hela världen, men man kan lysa upp någons hela värld" och sprider man det vidare och alla följer det så kommer världen tillslut va upplyst, det tvekar jag inte en sekund på.

Okej, åter till ämnet. (Jag vet att det där med röd tråd inte är min grej, sorry) 
Autism. Lite kort bakgrund om det är att autism handlar om en nedsatt förmåga att kommunicera med andra människor på olika vis. Även en slags "social inkompetens". Forskare och läkare vet inte varför det drabbar vissa, och det visar sig oftast tidigt på barnet. I förskolan ser man det nog lättast, då barnet håller sig undan från de andra och oftast inte utvecklas som de andra barnen.

Här där jag bor så har en ensamstående mamma ett tvillingpar(?) som är autistiska. De är nog lika gammla som mig tror jag. Det måste vara svårt för en ensamstående att ta hand om två autistiska barn och tonåringar. Det är ju inte "som vanligt". Det kan hända att de är rädda för fysisk kontakt, inneslutna osv. Det är starkt.
Träffade killen som har autism idag. Vi var båda ute och gick, så jag hälsade på honom. Hade gärna stannat o pratat lite med honom om inte mamma ringt och sagt att jag var tvungen att komma hem bums. 

Sån fin kille. Har träffat och pratat med honom o hans syster o mamma innan. De är så fina allihopa! Mitt hjärta verkligen värker när mamman berättar om hur det är. Hur dom har det. Det måste finnas något sätt att underlätta livet även för någon med diagnosen autism. Jag vägrar tro på att de bara ska få "stå ut". Liksom vi hjälper cancerpatienter och deprimerade så borde vi väl kunna hjälpa autistiska?

Just nu är jag galet ofokuserad. Så får väl skriva ett bättre inlägg om detta senare. När tankarna är mer samlade. När livet går mer på räls och när koncentrationen vill infinna sig. Men det är ett sjukt viktigt ämne. Och jag vill bara säga att innan ni skämtar om och kollar snett på funktionshindrade och autisktiska bl.a så tänk på att även de har känslor, ett liv, tankar och rädslor. De är inte tomma skal som är där för att roa dig. Som är där för att titta snett eller titta ner på. De är människor och precis lika värdefulla och bra som du själv. Vi har alla brister nånstans. Vare sig de är synliga eller ej.

Hare gött! Livet är för kort för att inte ta tillvara på människor.

Diggar inte känslan. Tyvärr. Du är fin och jag är patetisk. Bye.