Going down
Vill ge ut ett allmänt tips. Ett tips att följa. Ett tips som jag måste lära mig leva efter också. Ett tips för överlevnad.
När man mår dåligt är det sjukt lätt att isolera sig. Stänga sig inne. Känna att man inte är bra nog att umgås med andra, kanske till och med känna att man smittar av sig på andra och därför håller sig för sig själv.
Jag har varit där. Självklart har jag umgåtts med andra, men inte riktigt släppt nära folk på riktigt under den värsta tiden. Och nu är jag där igen, gör samma misstag igen. Så fort man går ner sig lite, har deppiga dagar stänger man ute de som betyder allra mest. Orkar inte ta kontakt, orkar och vågar inte umgås, för tänk om, tänk om jag smittar med mitt mående. Tänk om jag drar ner dem. Tänk om det är mitt fel. Det ständiga. De ständiga tankarna som far runt i huvudet.
Jag vill bara säga; tro aldrig att det är fel på dig om du mår dåligt. Men ännu mer vill jag säga, stäng inte ute dina vänner. Våga prata med dem. Våga vara nära dem. Du smittar inte, och vännerna är där för dig, det är det som gör dem till vänner. Det är inte bara en envägsrelation där du är den som alltid vill och ska finnas där, dina vänner vill det minst lika mycket, du måste bara våga lita på att det är så. Att de inte sviker, att de inte lämnar.
Och det gör de inte, inte om de är riktiga vänner.
Kanske kan vi lära oss det tillsammans? Det är sjukt. Jag vet hur det är att ligga på botten. Tro att man aldrig kommer komma upp igen. Luften är för tunn. Det finns inget att andas av. Jag har varit där. På gränsen till självmord. Och det är såhär det börjar. Man drar sig undan, sakta men säkert dras man ner, men man har isolerat sig så pass att ingen är nära nog att ta ens hand och dra upp en. Man är inte fel. Inte smutsig. Inte smittsam. Trots att det känns så. Trots att man undermedvetet intalar sig det varje gång man försöker nå ut. Det är inte något fel på dig, du är inte smutsig. Du mår bara dåligt. Låt dina vänner hjälpa. Det är mitt största råd. Dra dig inte undan, då går du bara ner dig.
Ännu mer sjukt är att jag har gjort precis de där misstagen. Nu har jag mått bra i snart ett år, och nu börjar jag göra om samma misstag? Nej, skärpning. Här ska mås bra. Här ska finnas tillit. Här ska intalas att jag är underbar precis som jag är. Här ska träffas vänner och känna sig älskad. Här ska levas livet fullt ut innan det är försent. Här ska sättas fokus på något att kämpa för. Här ska inte gås ner i ett avgrundsdjup igen. Inte här inte.
Du är älskad och du är bra. Låt ingen få dig att tro nått annat, speciellt inte du själv. Lita på dina vänner, de finns där för dig, och de vill inget hellre än att hjälpa. Glöm inte bort att du är värdefull.
När man mår dåligt är det sjukt lätt att isolera sig. Stänga sig inne. Känna att man inte är bra nog att umgås med andra, kanske till och med känna att man smittar av sig på andra och därför håller sig för sig själv.
Jag har varit där. Självklart har jag umgåtts med andra, men inte riktigt släppt nära folk på riktigt under den värsta tiden. Och nu är jag där igen, gör samma misstag igen. Så fort man går ner sig lite, har deppiga dagar stänger man ute de som betyder allra mest. Orkar inte ta kontakt, orkar och vågar inte umgås, för tänk om, tänk om jag smittar med mitt mående. Tänk om jag drar ner dem. Tänk om det är mitt fel. Det ständiga. De ständiga tankarna som far runt i huvudet.
Jag vill bara säga; tro aldrig att det är fel på dig om du mår dåligt. Men ännu mer vill jag säga, stäng inte ute dina vänner. Våga prata med dem. Våga vara nära dem. Du smittar inte, och vännerna är där för dig, det är det som gör dem till vänner. Det är inte bara en envägsrelation där du är den som alltid vill och ska finnas där, dina vänner vill det minst lika mycket, du måste bara våga lita på att det är så. Att de inte sviker, att de inte lämnar.
Och det gör de inte, inte om de är riktiga vänner.
Kanske kan vi lära oss det tillsammans? Det är sjukt. Jag vet hur det är att ligga på botten. Tro att man aldrig kommer komma upp igen. Luften är för tunn. Det finns inget att andas av. Jag har varit där. På gränsen till självmord. Och det är såhär det börjar. Man drar sig undan, sakta men säkert dras man ner, men man har isolerat sig så pass att ingen är nära nog att ta ens hand och dra upp en. Man är inte fel. Inte smutsig. Inte smittsam. Trots att det känns så. Trots att man undermedvetet intalar sig det varje gång man försöker nå ut. Det är inte något fel på dig, du är inte smutsig. Du mår bara dåligt. Låt dina vänner hjälpa. Det är mitt största råd. Dra dig inte undan, då går du bara ner dig.
Ännu mer sjukt är att jag har gjort precis de där misstagen. Nu har jag mått bra i snart ett år, och nu börjar jag göra om samma misstag? Nej, skärpning. Här ska mås bra. Här ska finnas tillit. Här ska intalas att jag är underbar precis som jag är. Här ska träffas vänner och känna sig älskad. Här ska levas livet fullt ut innan det är försent. Här ska sättas fokus på något att kämpa för. Här ska inte gås ner i ett avgrundsdjup igen. Inte här inte.
Du är älskad och du är bra. Låt ingen få dig att tro nått annat, speciellt inte du själv. Lita på dina vänner, de finns där för dig, och de vill inget hellre än att hjälpa. Glöm inte bort att du är värdefull.
