Livet är inte till för att överlevas utan för att levas
Norge. Välfärdslandet. Topplandet. Syskongnabbs-landet. Starka och trygga.
Att allt kan raseras på några timmar. Att en enda människa kan få för sig att den har rätten att besluta över när och hur någon annans liv ska sluta. Att en människa kan se någon annan människa i ögonen sekunden innan hon dödar den. Det skrämmer mig.
Hatet skrämmer mig inte lika mycket. Har man kapaciteten att hata så mycket så har man även samma kapacitet till att älska. Men den kan ligga långt inne, dolt under alla år av hat, alla år av orättvisor och förtryck. Det är likgiltigheten som skrämmer mig.
Likgiltigheten till allt hemskt som händer. Likgiltigheten som ändå finns till att det dödats över 90 personer i Norge, kallt och likgiltigt. Till likgiltighet finns ingen direkt kontrast.
Nyheten var fruktansvärd. Så otroligt onödigt. Ja, onödigt. Över 90 personer fick ge sina liv för en enda persons övertygelse. Planerat mer eller mindre i nio års tid. Hur kan man leva med sig själv när det som surrar runt i ens huvud är hur man på "bästa" sätt ska döda så många som möjligt? Hur kan man sova om natten när den ondskan fyller ens inre?
Jag tror verkligen inte att en människa föds ond. Det är alla dessa små ting som händer under hela livet som formar en, vilken inställning man har till det som händer, och framför allt ens egna val. Vi har alla en valmöjlighet. Vi kan välja hatet eller kärleken. Ondskan eller godheten. Det behöver inte vara några stora val vi gör för att surra in oss på fel väg och bli fast. Vissa val kan vi tom. ursäkta. Men någonstans så formar det oss ändå till de individer vi är. Det formar våra liv och människor runt omkring oss. Jag skulle aldrig kunna ursäkta en människa som gjort något så hemskt. Men någonstans måste det ha gått fel. Jag skulle så gärna vilja veta hur i hela världen en människa kan bli så fel. För om vi visste det, om vi visste vilka val som leder dit, vilka upplevelser och vilken inställning, då hade vi kanske kunnat stoppa det. Om vi tog oss en närmre titt på de människor vi träffar. Ger de den uppmärksamhet och kärlek som varje person behöver, hade det då kunnat stoppas? Om vi bara slutade vara så fixerade vid oss själva, att vi själva skulle vara den enda vi behöver ta ansvar över o ta hand om. Om vi istället såg människor runt omkring oss, om vi hjälpte, om vi älskade, om vi gav av våra liv till andra, skulle vi då kunna forma en mer kärleksfull jord? Jag är också sämst på det, jag vet. Allt för ofta ligger mitt fokus bara runt mig mig mig. Det är svårt, sjukt svårt faktiskt. Men vi måste försöka. Det tror jag verkligen.
Sen tror jag att många människor blir skrämda, med all rätt, av det som hände i Norge. Det var så nära. Gav oss ett uppvaknande av hur verkligheten ser ut för många männsikor runt om på jorden varje dag. Men jag tror att vi blir rädda. Och det är verkligen inte konstigt, snarare tvärtom. Det vore ren dumhet om vi inte blev rädda, vi har ju trots allt en överlevnadsinstinkt, right? Och bra det, annars hade vi ju struntat blankt i saker och ting om vi inte brydde oss.
Men det farliga kommer om vi stannar i rädslan. Om vi går ner oss i förföljelsemani och hela tiden har ett öga över axeln, rädd för vad som skulle kunna hända. För då slutar vi leva. Då går vi omkring i ett tillstånd där det enda som betyder nått är att överleva, och så lever redan många. Livets mening är att överleva. Så tragiskt. Om livet bara handlar om att överleva, är det då verkligen ett liv värt att leva? Borde man inte söka en bättre livsmening? Vad spelar det för roll om jag lever i 100 år om det är ett liv där jag ständigt kollar mig över axeln, ständigt rädd, aldrig vågar ta några risker eller vara impulsiv. Vad är det för liv? Dör gör vi alla tillslut. Men vill vi verkligen ligga där på dödsbädden som 100åringar och se tillbaka på ett liv av tomhet, ett liv där målet har varit att överleva, men tillslut ligger man där ändå.
Vi får inte låta oss hålla kvar i rädslan. Lite rädsla är bara nyttigt, respekt för livet och risker. Men fokuset borde ligga på kärleken, vänskapen, familjen och sådant som är viktigt för var och en för oss, för om vi bara fokuserar på att överleva, då blir det ett liv i tomhet. Mitt tips till alla (inkl. mig själv, träningssak minst sagt!) våga riskera lite, våga vara impulsiv, våga älska gränslöst och ge av dig själv. Då tror jag att man kommer kunna ligga på dödsbädden och se tillbaka på sitt liv med ett leende, vare sig man är 15, 40, 70 eller 100 år.
Livet är inte till för att överlevas, utan för att levas.
Tänd ett ljus för alla offer och deras familjer och vänner i Norge. Större tragedi än att mista sitt barn, sitt syskon, sin förälder eller vän finns inte. Tänk på alla dem. Skänk en bön till deras minne. Och framför allt, älska även åt dem. Gonatt!
Att allt kan raseras på några timmar. Att en enda människa kan få för sig att den har rätten att besluta över när och hur någon annans liv ska sluta. Att en människa kan se någon annan människa i ögonen sekunden innan hon dödar den. Det skrämmer mig.
Hatet skrämmer mig inte lika mycket. Har man kapaciteten att hata så mycket så har man även samma kapacitet till att älska. Men den kan ligga långt inne, dolt under alla år av hat, alla år av orättvisor och förtryck. Det är likgiltigheten som skrämmer mig.
Likgiltigheten till allt hemskt som händer. Likgiltigheten som ändå finns till att det dödats över 90 personer i Norge, kallt och likgiltigt. Till likgiltighet finns ingen direkt kontrast.
Nyheten var fruktansvärd. Så otroligt onödigt. Ja, onödigt. Över 90 personer fick ge sina liv för en enda persons övertygelse. Planerat mer eller mindre i nio års tid. Hur kan man leva med sig själv när det som surrar runt i ens huvud är hur man på "bästa" sätt ska döda så många som möjligt? Hur kan man sova om natten när den ondskan fyller ens inre?
Jag tror verkligen inte att en människa föds ond. Det är alla dessa små ting som händer under hela livet som formar en, vilken inställning man har till det som händer, och framför allt ens egna val. Vi har alla en valmöjlighet. Vi kan välja hatet eller kärleken. Ondskan eller godheten. Det behöver inte vara några stora val vi gör för att surra in oss på fel väg och bli fast. Vissa val kan vi tom. ursäkta. Men någonstans så formar det oss ändå till de individer vi är. Det formar våra liv och människor runt omkring oss. Jag skulle aldrig kunna ursäkta en människa som gjort något så hemskt. Men någonstans måste det ha gått fel. Jag skulle så gärna vilja veta hur i hela världen en människa kan bli så fel. För om vi visste det, om vi visste vilka val som leder dit, vilka upplevelser och vilken inställning, då hade vi kanske kunnat stoppa det. Om vi tog oss en närmre titt på de människor vi träffar. Ger de den uppmärksamhet och kärlek som varje person behöver, hade det då kunnat stoppas? Om vi bara slutade vara så fixerade vid oss själva, att vi själva skulle vara den enda vi behöver ta ansvar över o ta hand om. Om vi istället såg människor runt omkring oss, om vi hjälpte, om vi älskade, om vi gav av våra liv till andra, skulle vi då kunna forma en mer kärleksfull jord? Jag är också sämst på det, jag vet. Allt för ofta ligger mitt fokus bara runt mig mig mig. Det är svårt, sjukt svårt faktiskt. Men vi måste försöka. Det tror jag verkligen.
Sen tror jag att många människor blir skrämda, med all rätt, av det som hände i Norge. Det var så nära. Gav oss ett uppvaknande av hur verkligheten ser ut för många männsikor runt om på jorden varje dag. Men jag tror att vi blir rädda. Och det är verkligen inte konstigt, snarare tvärtom. Det vore ren dumhet om vi inte blev rädda, vi har ju trots allt en överlevnadsinstinkt, right? Och bra det, annars hade vi ju struntat blankt i saker och ting om vi inte brydde oss.
Men det farliga kommer om vi stannar i rädslan. Om vi går ner oss i förföljelsemani och hela tiden har ett öga över axeln, rädd för vad som skulle kunna hända. För då slutar vi leva. Då går vi omkring i ett tillstånd där det enda som betyder nått är att överleva, och så lever redan många. Livets mening är att överleva. Så tragiskt. Om livet bara handlar om att överleva, är det då verkligen ett liv värt att leva? Borde man inte söka en bättre livsmening? Vad spelar det för roll om jag lever i 100 år om det är ett liv där jag ständigt kollar mig över axeln, ständigt rädd, aldrig vågar ta några risker eller vara impulsiv. Vad är det för liv? Dör gör vi alla tillslut. Men vill vi verkligen ligga där på dödsbädden som 100åringar och se tillbaka på ett liv av tomhet, ett liv där målet har varit att överleva, men tillslut ligger man där ändå.
Vi får inte låta oss hålla kvar i rädslan. Lite rädsla är bara nyttigt, respekt för livet och risker. Men fokuset borde ligga på kärleken, vänskapen, familjen och sådant som är viktigt för var och en för oss, för om vi bara fokuserar på att överleva, då blir det ett liv i tomhet. Mitt tips till alla (inkl. mig själv, träningssak minst sagt!) våga riskera lite, våga vara impulsiv, våga älska gränslöst och ge av dig själv. Då tror jag att man kommer kunna ligga på dödsbädden och se tillbaka på sitt liv med ett leende, vare sig man är 15, 40, 70 eller 100 år.
Livet är inte till för att överlevas, utan för att levas.
Tänd ett ljus för alla offer och deras familjer och vänner i Norge. Större tragedi än att mista sitt barn, sitt syskon, sin förälder eller vän finns inte. Tänk på alla dem. Skänk en bön till deras minne. Och framför allt, älska även åt dem. Gonatt!
Going down
Vill ge ut ett allmänt tips. Ett tips att följa. Ett tips som jag måste lära mig leva efter också. Ett tips för överlevnad.
När man mår dåligt är det sjukt lätt att isolera sig. Stänga sig inne. Känna att man inte är bra nog att umgås med andra, kanske till och med känna att man smittar av sig på andra och därför håller sig för sig själv.
Jag har varit där. Självklart har jag umgåtts med andra, men inte riktigt släppt nära folk på riktigt under den värsta tiden. Och nu är jag där igen, gör samma misstag igen. Så fort man går ner sig lite, har deppiga dagar stänger man ute de som betyder allra mest. Orkar inte ta kontakt, orkar och vågar inte umgås, för tänk om, tänk om jag smittar med mitt mående. Tänk om jag drar ner dem. Tänk om det är mitt fel. Det ständiga. De ständiga tankarna som far runt i huvudet.
Jag vill bara säga; tro aldrig att det är fel på dig om du mår dåligt. Men ännu mer vill jag säga, stäng inte ute dina vänner. Våga prata med dem. Våga vara nära dem. Du smittar inte, och vännerna är där för dig, det är det som gör dem till vänner. Det är inte bara en envägsrelation där du är den som alltid vill och ska finnas där, dina vänner vill det minst lika mycket, du måste bara våga lita på att det är så. Att de inte sviker, att de inte lämnar.
Och det gör de inte, inte om de är riktiga vänner.
Kanske kan vi lära oss det tillsammans? Det är sjukt. Jag vet hur det är att ligga på botten. Tro att man aldrig kommer komma upp igen. Luften är för tunn. Det finns inget att andas av. Jag har varit där. På gränsen till självmord. Och det är såhär det börjar. Man drar sig undan, sakta men säkert dras man ner, men man har isolerat sig så pass att ingen är nära nog att ta ens hand och dra upp en. Man är inte fel. Inte smutsig. Inte smittsam. Trots att det känns så. Trots att man undermedvetet intalar sig det varje gång man försöker nå ut. Det är inte något fel på dig, du är inte smutsig. Du mår bara dåligt. Låt dina vänner hjälpa. Det är mitt största råd. Dra dig inte undan, då går du bara ner dig.
Ännu mer sjukt är att jag har gjort precis de där misstagen. Nu har jag mått bra i snart ett år, och nu börjar jag göra om samma misstag? Nej, skärpning. Här ska mås bra. Här ska finnas tillit. Här ska intalas att jag är underbar precis som jag är. Här ska träffas vänner och känna sig älskad. Här ska levas livet fullt ut innan det är försent. Här ska sättas fokus på något att kämpa för. Här ska inte gås ner i ett avgrundsdjup igen. Inte här inte.
Du är älskad och du är bra. Låt ingen få dig att tro nått annat, speciellt inte du själv. Lita på dina vänner, de finns där för dig, och de vill inget hellre än att hjälpa. Glöm inte bort att du är värdefull.
När man mår dåligt är det sjukt lätt att isolera sig. Stänga sig inne. Känna att man inte är bra nog att umgås med andra, kanske till och med känna att man smittar av sig på andra och därför håller sig för sig själv.
Jag har varit där. Självklart har jag umgåtts med andra, men inte riktigt släppt nära folk på riktigt under den värsta tiden. Och nu är jag där igen, gör samma misstag igen. Så fort man går ner sig lite, har deppiga dagar stänger man ute de som betyder allra mest. Orkar inte ta kontakt, orkar och vågar inte umgås, för tänk om, tänk om jag smittar med mitt mående. Tänk om jag drar ner dem. Tänk om det är mitt fel. Det ständiga. De ständiga tankarna som far runt i huvudet.
Jag vill bara säga; tro aldrig att det är fel på dig om du mår dåligt. Men ännu mer vill jag säga, stäng inte ute dina vänner. Våga prata med dem. Våga vara nära dem. Du smittar inte, och vännerna är där för dig, det är det som gör dem till vänner. Det är inte bara en envägsrelation där du är den som alltid vill och ska finnas där, dina vänner vill det minst lika mycket, du måste bara våga lita på att det är så. Att de inte sviker, att de inte lämnar.
Och det gör de inte, inte om de är riktiga vänner.
Kanske kan vi lära oss det tillsammans? Det är sjukt. Jag vet hur det är att ligga på botten. Tro att man aldrig kommer komma upp igen. Luften är för tunn. Det finns inget att andas av. Jag har varit där. På gränsen till självmord. Och det är såhär det börjar. Man drar sig undan, sakta men säkert dras man ner, men man har isolerat sig så pass att ingen är nära nog att ta ens hand och dra upp en. Man är inte fel. Inte smutsig. Inte smittsam. Trots att det känns så. Trots att man undermedvetet intalar sig det varje gång man försöker nå ut. Det är inte något fel på dig, du är inte smutsig. Du mår bara dåligt. Låt dina vänner hjälpa. Det är mitt största råd. Dra dig inte undan, då går du bara ner dig.
Ännu mer sjukt är att jag har gjort precis de där misstagen. Nu har jag mått bra i snart ett år, och nu börjar jag göra om samma misstag? Nej, skärpning. Här ska mås bra. Här ska finnas tillit. Här ska intalas att jag är underbar precis som jag är. Här ska träffas vänner och känna sig älskad. Här ska levas livet fullt ut innan det är försent. Här ska sättas fokus på något att kämpa för. Här ska inte gås ner i ett avgrundsdjup igen. Inte här inte.
Du är älskad och du är bra. Låt ingen få dig att tro nått annat, speciellt inte du själv. Lita på dina vänner, de finns där för dig, och de vill inget hellre än att hjälpa. Glöm inte bort att du är värdefull.
Söt-gubbe och svagheter
Dagens godagärning: Var på stan litegrann med Z och E. När vi var påväg mot Halvars så stod en gammalgubbe bortvänd från sin rullator och stod nerböjd mot en dörr. Z gick fram o fråga om vi kunde göra nått för honom. Han berättade att han tappat ett gammalt mynt ner på trotoaren och inte kunde hitta det. Så jag o Z sitter o letar efter hans mynt. Efter mycket letande, påhejande av gubben och antagligen fått rätt många konstiga blickar så hittade Z den. Och det var en helt vanlig enkrona, bara lite gammal. Som tack fick vi alla tre varsin godis som han nog köpt till sig själv egentligen. Åh söt-gubben, för en helt vanlig krona liksom! Hur söt får man bli? Jag gillar människor.
Idag lyste solen och livet kändes rätt bra. Chillvärre.
Kanske har några av er fått den bilden av att jag försöker måla upp mig själv som en toppenperson o allt sånt? I så fall ber jag om ursäkt. (Och detta låter ju också helt fel..) Men iaf vill jag säga att jag är precis som alla andra när det gäller mycket. Jag har dumma sidor, jag har konstiga sidor, jag har svagheter och allt sånt. Sen är väl kanske inte det det man drar upp först o främst? Men det är nog kanske viktigt att jag gör det ändå. Bara för att visa att det är helt okej att man inte är bäst på allt, att man inte är nån super-människa. Du är bra ändå.
Det kan vara svårt att dra upp och tänka på sina svagheter. Man försöker helst gömma dom, fokusera på annat eller peka ut andras svagheter istället för att ens egna inte ska uppmärksammas.
Idag lyste solen och livet kändes rätt bra. Chillvärre.
Kanske har några av er fått den bilden av att jag försöker måla upp mig själv som en toppenperson o allt sånt? I så fall ber jag om ursäkt. (Och detta låter ju också helt fel..) Men iaf vill jag säga att jag är precis som alla andra när det gäller mycket. Jag har dumma sidor, jag har konstiga sidor, jag har svagheter och allt sånt. Sen är väl kanske inte det det man drar upp först o främst? Men det är nog kanske viktigt att jag gör det ändå. Bara för att visa att det är helt okej att man inte är bäst på allt, att man inte är nån super-människa. Du är bra ändå.
Det kan vara svårt att dra upp och tänka på sina svagheter. Man försöker helst gömma dom, fokusera på annat eller peka ut andras svagheter istället för att ens egna inte ska uppmärksammas.
På ett sätt är det väl bra, man ska ha det starkaste fokuset på det positiva, det tycker jag verkligen. Men ett steg närmare välmående och lycka tror jag är att faktiskt möta sina svagheter. Acceptera att dom finns för att sen jobba mot att förminska dom som inte fyller nått direkt syfte.
För att verkligen kunna möta sina svagheter behövs nog dock en rätt rejäl släng av skälvkänsla. Det kan va sjukt jobbigt att erkänna en del saker för sig själv. Och ännu mer för andra. Och då behövs det verkligen att man vet om sitt egenvärde. Att man, trots dessa svagheter, vet om hur otroligt bra och värdefull man är. Och hade man inte haft några svagheter så hade man ju inte varit mänsklig.
Jag har tränat mycket på min självkänsla. Och de allra flesta dar så känner jag ändå att mitt värde är detsamma, att jag är bra som jag är och kan leva med det jag inte är lika bra på. Men vissa dar kan min självkänsla också vara på botten. Här kommer dock några av alla mina svagheter och brister. Bara för att visa på att vi alla har dom, och om man vägrar se dom och bara kollar bort så kommer dom nån gång krypa på er. Nån dag då ni skulle behövt att ni vänt det till nått positivt. Den dagen har kommit till mig alldeles för många gångerk, så istället för att ignorera; gå igenom och förändra.
Några av mina svagheter/brister:
Du är finare än siden, sötare än socker och aningen vackrare än solnedgången. Förlåt.
För att verkligen kunna möta sina svagheter behövs nog dock en rätt rejäl släng av skälvkänsla. Det kan va sjukt jobbigt att erkänna en del saker för sig själv. Och ännu mer för andra. Och då behövs det verkligen att man vet om sitt egenvärde. Att man, trots dessa svagheter, vet om hur otroligt bra och värdefull man är. Och hade man inte haft några svagheter så hade man ju inte varit mänsklig.
Jag har tränat mycket på min självkänsla. Och de allra flesta dar så känner jag ändå att mitt värde är detsamma, att jag är bra som jag är och kan leva med det jag inte är lika bra på. Men vissa dar kan min självkänsla också vara på botten. Här kommer dock några av alla mina svagheter och brister. Bara för att visa på att vi alla har dom, och om man vägrar se dom och bara kollar bort så kommer dom nån gång krypa på er. Nån dag då ni skulle behövt att ni vänt det till nått positivt. Den dagen har kommit till mig alldeles för många gångerk, så istället för att ignorera; gå igenom och förändra.
Några av mina svagheter/brister:
- FEG som en gris. Inte i allt. I en hel del är jag rätt modig. Mitt problem kommer till när jag gillar någon killer lite mer. Då är jag en riktig fegis och tomat, minst sagt. Surt äre.
- Sjukt dålig på att hållla en RÖD TRÅD, både när jag skriver och när jag snackar. Är verkligen sämst på det. Fick nått häfte som skulle lära en det när jag gick i femman. Jag slängde det och fortsatte på som vanligt.. Dumt gjort..
- ENVIS, har jag väl bestämt mig för en sak, eller om jag anser att något är orättvist. Då ger jag mig inte förrän det blir ändring på det. (Vilket i mångt och mycket kan vara en bra sak. Men ibland kan det gå lite till överdrift.)
- TAR ÅT MIG som en tvättsvamp. Det folk säger eller gör mot mig. Det liksom sugs in i mig, sen kan jag gå och älta det i månader och år. Helt sjukt. Så är vi nog alla till viss del. Men jag kan ibland fortfarande må dåligt över nån liten kommentar som nån slängde ur sig för nio år sen liksom.
- BESLUTSÅNGEST så det skriker om det. Kan verkligen inte fatta beslut. Det har dock blivit lite bättre, förr kunde jag knappt välja vilka strumpor jag skulle ha på mig liksom.
- MISSNÖJD. Rätt ofta kan jag känna mig missnöjd med min kropp och min personlighet. Tänker att fy vilken jobbig människa jag måste vara. Påfrestande och konstig. Sen rätt ofta är jag sjukt missnöjd med min kropp. Tänker att vem i hela världen skulle vilja ha mig? Men det jobbar jag på! Och såna tankar är nog tyvärr sjukt vanliga..
Du är finare än siden, sötare än socker och aningen vackrare än solnedgången. Förlåt.
Livet? Man kan ju alltid drömma.
Him: Look at her.
His friend: Dude, just go ask her out.
Him: No, I’d never have a chance with her
His friend: Look, she’s looking over here.
Him: She’s so perfect
--xOx--
Her: There he is.
Her friend: He’s looking at you!
Her: Probably telling his friend what a dork I am
Her Friend: He probably likes you
Her: He’s too perfect.
Livet just nu?
Him: Look at her.
Him: Look at her.
His friend: Dude, just go ask her out.
Him: No, I’d never have a chance with her
His friend: Look, she’s looking over here.
Him: She’s so perfect
--xOx--
Her: There he is.
Her friend: He’s looking at you!
Her: Probably telling his friend what a dork I am
Her Friend: He probably likes you
Her: He’s too perfect.
How to save a life
Det måste vara en av de absolut bästa filmerna jag sett. Så sjukt stark när det kommer till allt.
Hur vi är mot andra, hur dömande vi är, hur vi borde möta människor, hur självinriktade vi är, och hur galen och skruvad vår värld har blivit. För det har den. Helt fruktansvärt.
Människor som tar sina liv för att ingen verkar bry sig och ingen vill förstå. Jag kan inte säga att jag inte förstår hur man ens kan tänka tanken, för jag har själv gjort det många gånger. Har själv försökt. Försökt förmå mig till att göra det där avgörande snittet. Stått och kollat utför stupet med en längtan av att bara slänga mig ner och få slut på allt. Men jag gjorde det inte. Och idag, visst kan jag känna ibland att livet känns rätt kasst. Olycklig kärlek, de dagar då det känns som att man går i dvala, de dagar då det mest känns som att det kvittar.
Människor som tar sina liv för att ingen verkar bry sig och ingen vill förstå. Jag kan inte säga att jag inte förstår hur man ens kan tänka tanken, för jag har själv gjort det många gånger. Har själv försökt. Försökt förmå mig till att göra det där avgörande snittet. Stått och kollat utför stupet med en längtan av att bara slänga mig ner och få slut på allt. Men jag gjorde det inte. Och idag, visst kan jag känna ibland att livet känns rätt kasst. Olycklig kärlek, de dagar då det känns som att man går i dvala, de dagar då det mest känns som att det kvittar.
Men det gäller att kämpa vidare. Jag har ingen dödslängtan längre, tvärtom, jag vill leva och då menar jag verkligen leva på riktigt. Göra skillnad.
Filmen hade ett grymt bra och starkt budskap. Och egentligen måste man nog bara se den för att riktigt fatta djupet. Men den är så värd att kolla på. För man väcks upp. Hur är jag som medmänniska egentligen? Bidrar jag till -positivt eller negativt- hur folk mår. Kan jag påverka en person som är på gränsen till att ta sitt liv? Det tror jag absolut.
Människor som känner sig osedda, ovärdefulla och helt enkelt osynliga. De som känner att de existerar men att de inte riktigt finns för det är ingen som bryr sig. De personerna som kanske känns lite pinsamt att gå fram till på stan eller i skolan och bara säga "hej" till -för de är ju inte tillräckligt coola. Men ska en sån sak som "coolhet" stå ivägen för att kunna rädda någons liv? Och hur coola är vi egentligen själva om vi bara står och tittar på när människor mår dåligt och till och med tar sina egna liv för att ingen rykte in. För att ingen brydde sig. Hur coola är vi då på en skala? Och vilken betydelse har den coolheten då?
Vi behöver varandra. Mer än vi vågar erkänna. Och vi har alla en inbyggd längtan till att vara en hjälte -det vet du lika bra som jag, en del av oss försöker bara låtsas som om ingenting. Men genom att bara ge ett leende, säga "hej" eller göra något mot någon annan människa så kan du faktiskt rädda liv. Och det är att vara en riktig hjälte.
En kille som var lika gammal som mig hängde sig hemma i sitt rum här i Nkpg i helgen. Jag vet inte varför eller nånting. Men sånt är så fruktansvärt. Så onödigt. Så sjukt hemskt. Han var 16 år gammal. Sånt borde inte ske. Vi måste bli bättre på att se människor. Och då verkligen se och faktiskt vilja hjälpa.
I sann Centralskolan och Filippa Bark-anda så vill jag iaf säga er nu att; Ni som inte har sett den, se de. Och helst imorron!
Filmen hade ett grymt bra och starkt budskap. Och egentligen måste man nog bara se den för att riktigt fatta djupet. Men den är så värd att kolla på. För man väcks upp. Hur är jag som medmänniska egentligen? Bidrar jag till -positivt eller negativt- hur folk mår. Kan jag påverka en person som är på gränsen till att ta sitt liv? Det tror jag absolut.
Människor som känner sig osedda, ovärdefulla och helt enkelt osynliga. De som känner att de existerar men att de inte riktigt finns för det är ingen som bryr sig. De personerna som kanske känns lite pinsamt att gå fram till på stan eller i skolan och bara säga "hej" till -för de är ju inte tillräckligt coola. Men ska en sån sak som "coolhet" stå ivägen för att kunna rädda någons liv? Och hur coola är vi egentligen själva om vi bara står och tittar på när människor mår dåligt och till och med tar sina egna liv för att ingen rykte in. För att ingen brydde sig. Hur coola är vi då på en skala? Och vilken betydelse har den coolheten då?
Vi behöver varandra. Mer än vi vågar erkänna. Och vi har alla en inbyggd längtan till att vara en hjälte -det vet du lika bra som jag, en del av oss försöker bara låtsas som om ingenting. Men genom att bara ge ett leende, säga "hej" eller göra något mot någon annan människa så kan du faktiskt rädda liv. Och det är att vara en riktig hjälte.
En kille som var lika gammal som mig hängde sig hemma i sitt rum här i Nkpg i helgen. Jag vet inte varför eller nånting. Men sånt är så fruktansvärt. Så onödigt. Så sjukt hemskt. Han var 16 år gammal. Sånt borde inte ske. Vi måste bli bättre på att se människor. Och då verkligen se och faktiskt vilja hjälpa.
I sann Centralskolan och Filippa Bark-anda så vill jag iaf säga er nu att; Ni som inte har sett den, se de. Och helst imorron!
när den där känslan som sägs vara den bästa bara känns som den värsta
My heart says that you like me,
My eyes says that you feel something for me,
My mind says that you think of me,
But till now you are quiet
My eyes says that you feel something for me,
My mind says that you think of me,
But till now you are quiet
Självömkan och positivt tänkande
Synd att du ska va sådär fin där du sitter och står.
Synd att du ska va lika fin när du går.
Synd att jag är fegast i världen.
Synd att jag bara letar fel på mig själv när du är i närheten.
Synd att de stunder då mitt hjärta dunkar hårdast ska va dem värsta.
Synd att det kanske inte ens blir nån början.
Synd att det ännu mindre knappast blir nån mitten och evighet.
Synd att du ska va så ouppnåelig.
Synd att jag ska va rätt sämst på att ta chanser och leva livet.
Jepp, sådär. Självömkan för dagen är avklarad. Nu ska jag gå över till postivit tänkande. Man blir mycket gladare då. Logiskt va?
Vi fastnar sjukt lätt i självömkan. Allt "åh det är så synd om mig". Det måste få finnas. Vi får behövlig bekräftelse genom det, får uppmärksamhet och känner att vi faktiskt finns. Men det går sjukt lätt överstyr. Inte minst om man i grunden mår dåligt. Är deprimerad eller mår dåligt på annat sätt. Då är det så lätt att bara köra fast i det där självömkan-diket. Eller "offer-koftan" som Mia Törnblom kallar det.
Kalla det va du vill. Men lätt är det. Jag har varit fast. Det har nog du också. Alla har vi nog mer eller mindre varit där. Av större eller mindre omständigheter, men inte desto mindre är det viktigt att vi alla kommer upp där ur också. För det är inte lätt för de närmsta, de som ser, de som hör, de som känner med en och som älskar en, som alltid vill ens bästa. Det är de som får ansvaret att varje gång man klankar ner på sig själv, försöka dra upp en. Genom pepp, komplimanger och allt vad man kan komma på.
Det är självklart viktigt att vi ger varandra allt det ändå. Man ska inte behöva sätta sig i en offer-position för att få den kärlek, uppmärksamhet och uppskattning som man förtjänar. Men det är inte alltid som de runt om en har kapaciteten eller kraften till att ge så mycket som man kräver om man självömkar istället för att bekräfta sig själv.
Det är ruggigt svårt. Att se sig i spegeln och istället för att döma se det fina, det bra. För det finns alltid fina och bra saker med dig ska du veta. Det spelar ingen roll vem som läser detta, för jag vet att du är FIN och du är VÄRDEFULL och ÄLSKAD. Tvivla aldrig på det. Och med den vetskapen så är det lättare för oss att faktiskt acceptera och börja gilla oss själva. Precis så som vi är!
Jag är verkligen ingen expert. Det såg ni ju längst upp. Idag var jag sjukt självömkande. Såg bara det dåliga med mig själv. Det fina i alla runt omkring dig och inte minst du själv. Jobbigt. Men det är så värt att försöka ändra tankarna, försöka se till allt det fina och bra. Både på insidan och utsidan. För de dagarna som man faktiskt lyckas. De dagarna som man kan se sig i spegeln och le, de dagar då man kan gå runt och tänka "fy va bra jag faktiskt är!" (och det är inte alltid att vara självgod. Det är livsviktigt att kunna se, känna och tycka det om sig själv. Sen kan det gå till överdrift men då handlar det mer om dålig självkänsla och ett starkt bekräftelsebehov.). Det är sjukt nice de dagar som man känner och tänker så.
Jag vet inget annat sätt än att träna på att tänka så. Verkligen stanna upp i tankarna när man kommer på sig själv att tänka nått dumt om sig själv. Och sen "ja men är det verkligen så?" oftast inte, och då får man försöka tänka hur det egentligen är. Hur ser andra dig? Oftast inte med sådana kritiska ögon som du själv. Försök se på dig själv med deras blick. Säg varje dag till dig själv hur grym och fin du är. Tillslut tror du på det, även om det känns rätt pinsamt och konstigt att stå och säga så till sig själv.
Och sist men inte minst, sluta jämföra dig med andra. Vi är alla unika och underbara på just vårt sätt! Ingen är den andra lik, och det är meningen att det ska va så! Och då kan vi ju inte jämföra oss med varandra. För den skitsnygga tjejen i affären är ju inte ens hälften så bra som du på att vara just dig, och vice versa!
Det var allt för mig! Kluddrigt och oförståeligt som vanligt, men that's just the way I am.
Nu ska jag gå och försöka intala mig motsatsen till alla de självömkande tankarna i början. Chill!
Jepp, sådär. Självömkan för dagen är avklarad. Nu ska jag gå över till postivit tänkande. Man blir mycket gladare då. Logiskt va?
Vi fastnar sjukt lätt i självömkan. Allt "åh det är så synd om mig". Det måste få finnas. Vi får behövlig bekräftelse genom det, får uppmärksamhet och känner att vi faktiskt finns. Men det går sjukt lätt överstyr. Inte minst om man i grunden mår dåligt. Är deprimerad eller mår dåligt på annat sätt. Då är det så lätt att bara köra fast i det där självömkan-diket. Eller "offer-koftan" som Mia Törnblom kallar det.
Kalla det va du vill. Men lätt är det. Jag har varit fast. Det har nog du också. Alla har vi nog mer eller mindre varit där. Av större eller mindre omständigheter, men inte desto mindre är det viktigt att vi alla kommer upp där ur också. För det är inte lätt för de närmsta, de som ser, de som hör, de som känner med en och som älskar en, som alltid vill ens bästa. Det är de som får ansvaret att varje gång man klankar ner på sig själv, försöka dra upp en. Genom pepp, komplimanger och allt vad man kan komma på.
Det är självklart viktigt att vi ger varandra allt det ändå. Man ska inte behöva sätta sig i en offer-position för att få den kärlek, uppmärksamhet och uppskattning som man förtjänar. Men det är inte alltid som de runt om en har kapaciteten eller kraften till att ge så mycket som man kräver om man självömkar istället för att bekräfta sig själv.
Det är ruggigt svårt. Att se sig i spegeln och istället för att döma se det fina, det bra. För det finns alltid fina och bra saker med dig ska du veta. Det spelar ingen roll vem som läser detta, för jag vet att du är FIN och du är VÄRDEFULL och ÄLSKAD. Tvivla aldrig på det. Och med den vetskapen så är det lättare för oss att faktiskt acceptera och börja gilla oss själva. Precis så som vi är!
Jag är verkligen ingen expert. Det såg ni ju längst upp. Idag var jag sjukt självömkande. Såg bara det dåliga med mig själv. Det fina i alla runt omkring dig och inte minst du själv. Jobbigt. Men det är så värt att försöka ändra tankarna, försöka se till allt det fina och bra. Både på insidan och utsidan. För de dagarna som man faktiskt lyckas. De dagarna som man kan se sig i spegeln och le, de dagar då man kan gå runt och tänka "fy va bra jag faktiskt är!" (och det är inte alltid att vara självgod. Det är livsviktigt att kunna se, känna och tycka det om sig själv. Sen kan det gå till överdrift men då handlar det mer om dålig självkänsla och ett starkt bekräftelsebehov.). Det är sjukt nice de dagar som man känner och tänker så.
Jag vet inget annat sätt än att träna på att tänka så. Verkligen stanna upp i tankarna när man kommer på sig själv att tänka nått dumt om sig själv. Och sen "ja men är det verkligen så?" oftast inte, och då får man försöka tänka hur det egentligen är. Hur ser andra dig? Oftast inte med sådana kritiska ögon som du själv. Försök se på dig själv med deras blick. Säg varje dag till dig själv hur grym och fin du är. Tillslut tror du på det, även om det känns rätt pinsamt och konstigt att stå och säga så till sig själv.
Och sist men inte minst, sluta jämföra dig med andra. Vi är alla unika och underbara på just vårt sätt! Ingen är den andra lik, och det är meningen att det ska va så! Och då kan vi ju inte jämföra oss med varandra. För den skitsnygga tjejen i affären är ju inte ens hälften så bra som du på att vara just dig, och vice versa!
Det var allt för mig! Kluddrigt och oförståeligt som vanligt, men that's just the way I am.
Nu ska jag gå och försöka intala mig motsatsen till alla de självömkande tankarna i början. Chill!
Autism
Idag har mina tankar (slutar aldrig mala på med tankar, sjukt jobbigt. Psykologer som säger "men bara sluta tänk, stäng av tankarna". Jo tjena. Ge mig ett tips som man faktiskt kan praktisera då va?) mest surrat kring autism.
Just nu är jag galet ofokuserad. Så får väl skriva ett bättre inlägg om detta senare. När tankarna är mer samlade. När livet går mer på räls och när koncentrationen vill infinna sig. Men det är ett sjukt viktigt ämne. Och jag vill bara säga att innan ni skämtar om och kollar snett på funktionshindrade och autisktiska bl.a så tänk på att även de har känslor, ett liv, tankar och rädslor. De är inte tomma skal som är där för att roa dig. Som är där för att titta snett eller titta ner på. De är människor och precis lika värdefulla och bra som du själv. Vi har alla brister nånstans. Vare sig de är synliga eller ej.
Hare gött! Livet är för kort för att inte ta tillvara på människor.
Vet inte om jag tidigare gjort ett inlägg om det? Kanske jag har, det kommer i perioder då jag tänker väldigt mycket på det.
Jag vill jobba som psykolog/själavårdare eller psykoterapeut. Men det finns så galet många inriktningar. Jag väger mellan att utbilda mig inom mer "allmänt" med depressioner. Men mitt hjärta värker för autistiska. Egentligen så bara jag kan hjälpa människor så är mitt mål uppfyllt. Mitt stora mål i livet; faktiskt hjälpa och göra skillnad. Det har tagit lång tid för mig att acceptera att jag själv inte kan rädda världen från allt som är fel och orättvist, det är inte min uppgift. Det är Jesus. Men jag tror att vi alla har fått gåvor här i livet. Gåvor och talanger som är menade att användas. Inte till att hållas dolda hos sig själva. Utan att ge ut av, utveckla och använda för att hjälpa både sig själv och andra.
"Ingen kan lysa upp hela världen, men man kan lysa upp någons hela värld" och sprider man det vidare och alla följer det så kommer världen tillslut va upplyst, det tvekar jag inte en sekund på.
Okej, åter till ämnet. (Jag vet att det där med röd tråd inte är min grej, sorry)
Autism. Lite kort bakgrund om det är att autism handlar om en nedsatt förmåga att kommunicera med andra människor på olika vis. Även en slags "social inkompetens". Forskare och läkare vet inte varför det drabbar vissa, och det visar sig oftast tidigt på barnet. I förskolan ser man det nog lättast, då barnet håller sig undan från de andra och oftast inte utvecklas som de andra barnen.
Här där jag bor så har en ensamstående mamma ett tvillingpar(?) som är autistiska. De är nog lika gammla som mig tror jag. Det måste vara svårt för en ensamstående att ta hand om två autistiska barn och tonåringar. Det är ju inte "som vanligt". Det kan hända att de är rädda för fysisk kontakt, inneslutna osv. Det är starkt.
Träffade killen som har autism idag. Vi var båda ute och gick, så jag hälsade på honom. Hade gärna stannat o pratat lite med honom om inte mamma ringt och sagt att jag var tvungen att komma hem bums.
Sån fin kille. Har träffat och pratat med honom o hans syster o mamma innan. De är så fina allihopa! Mitt hjärta verkligen värker när mamman berättar om hur det är. Hur dom har det. Det måste finnas något sätt att underlätta livet även för någon med diagnosen autism. Jag vägrar tro på att de bara ska få "stå ut". Liksom vi hjälper cancerpatienter och deprimerade så borde vi väl kunna hjälpa autistiska?
Jag vill jobba som psykolog/själavårdare eller psykoterapeut. Men det finns så galet många inriktningar. Jag väger mellan att utbilda mig inom mer "allmänt" med depressioner. Men mitt hjärta värker för autistiska. Egentligen så bara jag kan hjälpa människor så är mitt mål uppfyllt. Mitt stora mål i livet; faktiskt hjälpa och göra skillnad. Det har tagit lång tid för mig att acceptera att jag själv inte kan rädda världen från allt som är fel och orättvist, det är inte min uppgift. Det är Jesus. Men jag tror att vi alla har fått gåvor här i livet. Gåvor och talanger som är menade att användas. Inte till att hållas dolda hos sig själva. Utan att ge ut av, utveckla och använda för att hjälpa både sig själv och andra.
"Ingen kan lysa upp hela världen, men man kan lysa upp någons hela värld" och sprider man det vidare och alla följer det så kommer världen tillslut va upplyst, det tvekar jag inte en sekund på.
Okej, åter till ämnet. (Jag vet att det där med röd tråd inte är min grej, sorry)
Autism. Lite kort bakgrund om det är att autism handlar om en nedsatt förmåga att kommunicera med andra människor på olika vis. Även en slags "social inkompetens". Forskare och läkare vet inte varför det drabbar vissa, och det visar sig oftast tidigt på barnet. I förskolan ser man det nog lättast, då barnet håller sig undan från de andra och oftast inte utvecklas som de andra barnen.
Här där jag bor så har en ensamstående mamma ett tvillingpar(?) som är autistiska. De är nog lika gammla som mig tror jag. Det måste vara svårt för en ensamstående att ta hand om två autistiska barn och tonåringar. Det är ju inte "som vanligt". Det kan hända att de är rädda för fysisk kontakt, inneslutna osv. Det är starkt.
Träffade killen som har autism idag. Vi var båda ute och gick, så jag hälsade på honom. Hade gärna stannat o pratat lite med honom om inte mamma ringt och sagt att jag var tvungen att komma hem bums.
Sån fin kille. Har träffat och pratat med honom o hans syster o mamma innan. De är så fina allihopa! Mitt hjärta verkligen värker när mamman berättar om hur det är. Hur dom har det. Det måste finnas något sätt att underlätta livet även för någon med diagnosen autism. Jag vägrar tro på att de bara ska få "stå ut". Liksom vi hjälper cancerpatienter och deprimerade så borde vi väl kunna hjälpa autistiska?
Just nu är jag galet ofokuserad. Så får väl skriva ett bättre inlägg om detta senare. När tankarna är mer samlade. När livet går mer på räls och när koncentrationen vill infinna sig. Men det är ett sjukt viktigt ämne. Och jag vill bara säga att innan ni skämtar om och kollar snett på funktionshindrade och autisktiska bl.a så tänk på att även de har känslor, ett liv, tankar och rädslor. De är inte tomma skal som är där för att roa dig. Som är där för att titta snett eller titta ner på. De är människor och precis lika värdefulla och bra som du själv. Vi har alla brister nånstans. Vare sig de är synliga eller ej.
Hare gött! Livet är för kort för att inte ta tillvara på människor.
Vakuum. Paus. Panik.
Jag lever i vakuum mellan gångerna jag ser dig.
Diggar inte känslan. Tyvärr. Du är fin och jag är patetisk. Bye.
Står på paus när du inte är i närheten.
Ändå rusar hela kroppen i panik när jag tänker på att se dig.
Diggar inte känslan. Tyvärr. Du är fin och jag är patetisk. Bye.
Livscoachen här
Läste precis en artikel om en ny iPhone-app. En app som skulle hjälpa nerstämda och deprimerade. Jag har flera saker att säga där. Börjar med det positiva, då jag helst inte vill kritisera nått sånt helt och hållet.
Men. Ja, nu kommer mina men, och de är många. Tyvärr.
Något sådant tror jag under inga omständigtheter att en enkel mobil-app kan hjälpa mot. Kanske kan det vara ett stöd i början, när man skäms och kanske inte vågar ta kontakt med någon som kan hjälpa. Vi har ju kommit in i ett "självhjälpssamhälle" (och enligt mig drar det samhället utför. Vi tränas i att vara individer -bra. Men vi tränas också i att "ensam är stark" och att stå själv för att man själv är den enda man kan lita på. Det är så fel, vi behöver andra mer än något annat -förutom Gud.) och tack bare det självhjälpssamhället som vi byggt upp så är det pinsamt att be om hjälp.
"Svagt" att må dåligt i sig själv. Det är så så så så FEL! Jag vill bara skrika ut det så att alla hör och inser hur fel det är. Det är inte svagt att må dåligt, det är nått som vi alla kommer känna av under längre eller kortare perioder i livet. Sånt som både behövs för att livet ska uppskattas och för att man ska klara sig i livet. Sen handlar det i det yttersta att man försöker vara stark, vara någon annan, vara nått bättre, vara nånting bara det inte är en själv. Dålig självkänsla och självförtroende är boven i dramat. Och hur får vi det? Genom att mäta oss med andra. Bara se det som är bra hos andra och det dåliga hos sig själv. Kolla i spegeln med kritiska ögon. Rädsla för att vara sig själv. Det finns en mängd små bidragande orsaker till sådant.
Och nu har jag kommit helt ur kurs, tappat den röda tråden, fallit av vägen och allt vad man nu kan säga. Så nu tar jag återigen upp grundorsaken till inlägget -håll till godo!
Enligt min erfarenhet och efter allt det jag varit med om så skulle jag aldrig någonsin tipsa en vän som mår dåligt om att använda sig av en självhjälps-app. Självklart måste man hjälpa sig själv. Det är första steget och huvudsteget i en ständigt pågående process. Men vi behöver något mer också. Nått av det allra viktigaste i livet.
Vi behöver människor. Vi behöver fysisk kontakt. Har jag sagt att jag läst nånstans att om man får mer än tio kramar om dagen så lever man längre. (Källan är okänd, men jag tvivlar inte en sekund på att det stämmer.) Men vi behöver också människor att tala med, om problem och om livet. Vi behöver människor att förlita oss på -inte mobil-appar.
Relationer, tillit, ömsesidighet, respekt, kärlek, vänskap och allt sådant är grunden till att må bra. Vi är skapta tillsammans. Eva skapades för att inte Adam skulle vara "ensam" (han hade ju Gud med). Enda sen första början så har vi varit gjorda för att vara tillsammans. Och jag tror att den allra bästa hjälpen man kan få om man mår dåligt är (att be då självklart) att prata med andra människor. Ibland känns det bäst att snacka med någon helt okänd, en psykolog, själavårdare och liknande. Och ibland så känns det bättre att snacka med någon som känner en, som vet vem man är och som finns omkring. Kompis, förälder eller nått sånt. Det funkar bägge två. Det beror helt på vad som känns bäst. Och undertiden så måste man självklart hjälpa sig själv.
Det handlar dock mer om att studera sig själv, vad man mår bra av. Vad som stärker en och vad som drar ner en. Vad i ens liv som är till börda och vad som är till vinning. Och sen vara villig till att ändra sin livsstil till det positiva. Det är svårt, det är jobbigt, det kan kännas helt totalt omöjligt. Men det går. Om du bara försöker helhjärtat så går det. Ingen tvekan. Och det är värt det, det är så värt det.
Så mitt tips är; dissa appen, eller testa om du känner fört. Men allra viktigast är att faktiskt hitta viljan till förändring och sen be om hjälp. Omge dig av vänner och familj, och ha någon eller flera som du snackar med regelbundet. Som du kan bolla funderingar och frågor, känslor och tankar osv med. Ett förslag är en psykolog, men för att det ska ge önskvärd effekt så krävs både personkemi och tillit, men det är värt att testa om man mår dåligt.
Det där viljan kan vara svårhittad. När jag mådde dåligt i slutet, eller ja, under hela tiden faktiskt. Så visst fanns där en vilja till förändring och önskan att må bra. Men samtidigt rädslan för vem jag var när jag inte mådde dåligt, jag visste inte det längre, och det gjorde att min vilja mattades. Jag vågade inte försöka må bra och ta emot den hjälp jag fick fullt ut pga rädslan. Istället gjorde jag många utdragna halvhjärtade försök som slutade i misslyckanden och att jag mådde ännu sämre en period. Det gäller att övervinna rädslan med vilja. Och jag lovar dig att du är en fantastisk person när du mår bra. )Jag tror att alla innerst inne är underbara personer, men vissa har haft det så svårt och jobbigt att den personen fått hamna i skymundan för någon starkare som klarar smällarna, en slags schizofreni.) Så ha aldrig det som ursäkt till att inte helhjärtat försöka, som jag gjorde. För det är inte värt det. Men det är värt att försöka, försöka och försöka tills du lyckas -med hjälp av andra- det lovar jag dig.
Jag var också fast i det där mörkret en gång. Men det gäller att se alla de där miljoner små ljusglimtar som finns, vissa mindre - andra större. Och se att de lyser upp mörkret runt om. För -som jag läste hos en fin väns blogg- ljuset är alltid starkare än mörkret. För ljuset syns i mörkret, lyser upp mörkret. Men mörkret kan inte "lysa upp" ljuset. För ljuset är alltid starkare.
1. Bra att man faktiskt lyfter problemet och försöker hitta lösningar.
Men. Ja, nu kommer mina men, och de är många. Tyvärr.
1. På detta vis menar man att människor som mår dåligt ska kunna hjälpa sig själva genom mobilen för 49spänn. Lite träligt för oss som inte har iPhone. Ska vi gå och köpa oss en för att kunna bli erbjudna den hjälpen? Schysst.
2. Jag tror inte en sekund på det.
Jag mådde dåligt i 6 år. Inte bara dåligt som i "åh jag är lite depp idag, livet sucks, stackars mig!". Jag mådde dåligt på ett sådant sätt som gjorde att jag försökte att inte visa någonting utåt, skämdes. Skämdes över att jag mådde dåligt. Att jag var en 'svag' människa. Samtidigt var det något inom mig som ändå ville att det skulle synas. Ville få hjälp, ville bli av med skiten. Mitt mående fick istället visas i klädstil, smink och sådant yttre. Medan jag försökte dölja det med att sätta på mig en "mask" av välmående. Av leende och lycka. En mask som tillslut blev som fastsydd, det gick inte att sluta. Inte ens när jag ville visa vad jag kände så gick det. Där satt jag leende och sa att jag ville ta livet av mig. Lätt att tro på någon då va? Det gäller för andra att märka den masken då. Att ta sig in bakom. För själv förlorar man kontrollen, den blir en övermäktig. Det är något inom en som menar att masken är ett skydd, skydd mot att bli sårad. Skydd mot att avsläjas, att föraktas osv. Något inom en som övertygar en att man behöver den för att överleva. Och så blir det.
Jag mådde dåligt i 6 år. Inte bara dåligt som i "åh jag är lite depp idag, livet sucks, stackars mig!". Jag mådde dåligt på ett sådant sätt som gjorde att jag försökte att inte visa någonting utåt, skämdes. Skämdes över att jag mådde dåligt. Att jag var en 'svag' människa. Samtidigt var det något inom mig som ändå ville att det skulle synas. Ville få hjälp, ville bli av med skiten. Mitt mående fick istället visas i klädstil, smink och sådant yttre. Medan jag försökte dölja det med att sätta på mig en "mask" av välmående. Av leende och lycka. En mask som tillslut blev som fastsydd, det gick inte att sluta. Inte ens när jag ville visa vad jag kände så gick det. Där satt jag leende och sa att jag ville ta livet av mig. Lätt att tro på någon då va? Det gäller för andra att märka den masken då. Att ta sig in bakom. För själv förlorar man kontrollen, den blir en övermäktig. Det är något inom en som menar att masken är ett skydd, skydd mot att bli sårad. Skydd mot att avsläjas, att föraktas osv. Något inom en som övertygar en att man behöver den för att överleva. Och så blir det.
Något sådant tror jag under inga omständigtheter att en enkel mobil-app kan hjälpa mot. Kanske kan det vara ett stöd i början, när man skäms och kanske inte vågar ta kontakt med någon som kan hjälpa. Vi har ju kommit in i ett "självhjälpssamhälle" (och enligt mig drar det samhället utför. Vi tränas i att vara individer -bra. Men vi tränas också i att "ensam är stark" och att stå själv för att man själv är den enda man kan lita på. Det är så fel, vi behöver andra mer än något annat -förutom Gud.) och tack bare det självhjälpssamhället som vi byggt upp så är det pinsamt att be om hjälp.
"Svagt" att må dåligt i sig själv. Det är så så så så FEL! Jag vill bara skrika ut det så att alla hör och inser hur fel det är. Det är inte svagt att må dåligt, det är nått som vi alla kommer känna av under längre eller kortare perioder i livet. Sånt som både behövs för att livet ska uppskattas och för att man ska klara sig i livet. Sen handlar det i det yttersta att man försöker vara stark, vara någon annan, vara nått bättre, vara nånting bara det inte är en själv. Dålig självkänsla och självförtroende är boven i dramat. Och hur får vi det? Genom att mäta oss med andra. Bara se det som är bra hos andra och det dåliga hos sig själv. Kolla i spegeln med kritiska ögon. Rädsla för att vara sig själv. Det finns en mängd små bidragande orsaker till sådant.
Och nu har jag kommit helt ur kurs, tappat den röda tråden, fallit av vägen och allt vad man nu kan säga. Så nu tar jag återigen upp grundorsaken till inlägget -håll till godo!
Enligt min erfarenhet och efter allt det jag varit med om så skulle jag aldrig någonsin tipsa en vän som mår dåligt om att använda sig av en självhjälps-app. Självklart måste man hjälpa sig själv. Det är första steget och huvudsteget i en ständigt pågående process. Men vi behöver något mer också. Nått av det allra viktigaste i livet.
Vi behöver människor. Vi behöver fysisk kontakt. Har jag sagt att jag läst nånstans att om man får mer än tio kramar om dagen så lever man längre. (Källan är okänd, men jag tvivlar inte en sekund på att det stämmer.) Men vi behöver också människor att tala med, om problem och om livet. Vi behöver människor att förlita oss på -inte mobil-appar.
Relationer, tillit, ömsesidighet, respekt, kärlek, vänskap och allt sådant är grunden till att må bra. Vi är skapta tillsammans. Eva skapades för att inte Adam skulle vara "ensam" (han hade ju Gud med). Enda sen första början så har vi varit gjorda för att vara tillsammans. Och jag tror att den allra bästa hjälpen man kan få om man mår dåligt är (att be då självklart) att prata med andra människor. Ibland känns det bäst att snacka med någon helt okänd, en psykolog, själavårdare och liknande. Och ibland så känns det bättre att snacka med någon som känner en, som vet vem man är och som finns omkring. Kompis, förälder eller nått sånt. Det funkar bägge två. Det beror helt på vad som känns bäst. Och undertiden så måste man självklart hjälpa sig själv.
Det handlar dock mer om att studera sig själv, vad man mår bra av. Vad som stärker en och vad som drar ner en. Vad i ens liv som är till börda och vad som är till vinning. Och sen vara villig till att ändra sin livsstil till det positiva. Det är svårt, det är jobbigt, det kan kännas helt totalt omöjligt. Men det går. Om du bara försöker helhjärtat så går det. Ingen tvekan. Och det är värt det, det är så värt det.
Så mitt tips är; dissa appen, eller testa om du känner fört. Men allra viktigast är att faktiskt hitta viljan till förändring och sen be om hjälp. Omge dig av vänner och familj, och ha någon eller flera som du snackar med regelbundet. Som du kan bolla funderingar och frågor, känslor och tankar osv med. Ett förslag är en psykolog, men för att det ska ge önskvärd effekt så krävs både personkemi och tillit, men det är värt att testa om man mår dåligt.
Det där viljan kan vara svårhittad. När jag mådde dåligt i slutet, eller ja, under hela tiden faktiskt. Så visst fanns där en vilja till förändring och önskan att må bra. Men samtidigt rädslan för vem jag var när jag inte mådde dåligt, jag visste inte det längre, och det gjorde att min vilja mattades. Jag vågade inte försöka må bra och ta emot den hjälp jag fick fullt ut pga rädslan. Istället gjorde jag många utdragna halvhjärtade försök som slutade i misslyckanden och att jag mådde ännu sämre en period. Det gäller att övervinna rädslan med vilja. Och jag lovar dig att du är en fantastisk person när du mår bra. )Jag tror att alla innerst inne är underbara personer, men vissa har haft det så svårt och jobbigt att den personen fått hamna i skymundan för någon starkare som klarar smällarna, en slags schizofreni.) Så ha aldrig det som ursäkt till att inte helhjärtat försöka, som jag gjorde. För det är inte värt det. Men det är värt att försöka, försöka och försöka tills du lyckas -med hjälp av andra- det lovar jag dig.
Jag var också fast i det där mörkret en gång. Men det gäller att se alla de där miljoner små ljusglimtar som finns, vissa mindre - andra större. Och se att de lyser upp mörkret runt om. För -som jag läste hos en fin väns blogg- ljuset är alltid starkare än mörkret. För ljuset syns i mörkret, lyser upp mörkret. Men mörkret kan inte "lysa upp" ljuset. För ljuset är alltid starkare.
Gå ut och sprid glädje!
Komplimanger och beröm, nått man kanske inte lägger allt för mycket tanke eller kraft vid. Nått man tar för givet, men samtidigt nått som gått förlorat. Nått som man själv vill få, men som kan vara svårt att ge.
Min åsikt är tydlig. Vi ger det alldeles för lite. Vi har gjort det till ett skämt; "snygg stil, haha!". Vi har själva gjort att vi inte längre har förmågan att ta emot komplimanger. Vi skjuter ifrån oss de vi får med tankar om att det inte stämmer, att de bara skojar.
Det är så enkelt också ju. Ett orf, en mening, ett leende, ett kort, ett brev, en present, en teckning osv. Möjligheterna är obegränsade.
Så mitt tips och uppmaning till alla är:
Min åsikt är tydlig. Vi ger det alldeles för lite. Vi har gjort det till ett skämt; "snygg stil, haha!". Vi har själva gjort att vi inte längre har förmågan att ta emot komplimanger. Vi skjuter ifrån oss de vi får med tankar om att det inte stämmer, att de bara skojar.
Komplimanger som är något av det viktigaste som finns, bekräftelse. Bara en enkel mening som "du är fin" eller "vad duktig du är" som menas, sägs och förmedlas på ett sätt så personen förstår att man verkligen menar det. Det kan stärka en människa mer än vad vi kan förstå.
Men någonstans på vägen så förlorade vi ödmjukheten. Att kunna berätta för någon annan hur bra den är. (För då kanske man känner sig sämre själv -och det vill man ju inte riskera.) Där förlorade vi både självföraktning, självkänsla och den där nära innerliga kontakten till människor. (Det sägs ju att svenksar är några av de "kallaste" människorna i världen. Det tvivlar jag inte på, tyvärr. Men det krävs en ändring på det tycker jag. Inte konstigt att svenskar i regel mår dåligt, vi har tappat närheten.)
Bara kunna gå fram till någon på stan och ge en komplimang, skriva nått snällt till någon person man inte känner, ge sin förälder eller vän uppskattning och beröm. Det gör inget om personen redan vet om att du tycker så, om det är uppenbart att det stämmer. Vi behöver alla höra det. Både från oss själva men också från andra. Och det spelar ingen roll om det är lite pinsamt att säga, för fatta vad det ger den personen. Vad värdefulla de där små meningarna, orden, blickarna, leendena osv är. Det är de som för oss framåt i välmående. Så håll inte tillbaka på det, utan kasta ut det vart du än går -och du kommer bli en glädjespridare!
Så många människor som man kan hjälpa att se det bra och värdet i de själva bara genom nått så enkelt. Som inte behöver ta mer än några sekunder. Det är starkt. Vi måste få bort skämt-stämpeln som blivit, vi måste trycka på med komplimanger och pepp tills världen är full av det!
Så många människor som man kan hjälpa att se det bra och värdet i de själva bara genom nått så enkelt. Som inte behöver ta mer än några sekunder. Det är starkt. Vi måste få bort skämt-stämpeln som blivit, vi måste trycka på med komplimanger och pepp tills världen är full av det!
Tänk vad många konflikter och brott som skulle kunna stoppas bara genom att visa lite kärlek i en enkel vardagshandling som att le, säga eller skriva nått fint. Så många människor som inte skulle gå förlorade, både fysiskt men också som leds in på en mörk väg genom att bara fått känna på orättvisa och hat.
Det är så enkelt också ju. Ett orf, en mening, ett leende, ett kort, ett brev, en present, en teckning osv. Möjligheterna är obegränsade.
Så mitt tips och uppmaning till alla är:
- GE komplimanger, beröm och uppskattning så ofta du bara kan -redan då blir du en hjälte.
- TA EMOT komplimanger, beröm och uppskattning. Folk menar det fina de säger om dig, för du är värd det. Det lovar jag. Tveka inte på att ta emot de. Det är inte att vara självgod. Du behöver inte skämmas. Och genom att kunna ta emot det så kan man även ge det på ett mer ärligt och avskalat sätt, och man blir starkare i den man är.
BLESS.
Libyen och Japan
Läste precis en kommentar om situationen i Libyen.
Den löd ungefär "varför ska vi hjälpa dom för? dom får väl klara sig själva. varför ska vi ta in 1900 flyktingar därifrån? dom skulle inte göra detsamma för oss."
Mhm. Dissar den inställningen, starkt.
1. Varför ska vi hjälpa dom? Frågan är väl snarare varför inte? Tror ni ärligt talat att det är de människor som får lida av detta, de civila. Som vill ha det så här från början? Tycker ni att det är rätt åt dem för att en persons maktbegär stigit honom åt huvudet? Förtjänar inte dessa människor sin frihet till ett värdigt liv precis lika mycket som vi här i Sverige? Och borde inte vi som deras medmänniskor, några som har medel till att hjälpa till, bry oss om att hjälpa dem? Hur kan man leva med sitt samvete och veta att man totalt ignorerar att tusentals människor dör och man kan hjälpa till att göra något åt det?
2. Varför skulle vi ta in 1900 flyktingar därifrån? Kanske just för att de är flyktingar. De flyr för sina liv, för sin frihet. Vet du hur det känns att fly? Verkligen på riktigt FLY? Jag vet det då inte, men jag kan tänka mig. Och mina tankar är nog inte ens i närheten av den skräcken dem tvingas känna varje dag. Kommer vi dö inatt? Kommer trupper vandra in i min by och döda allt i sin väg? Kommer vi ens få se solen gå upp imorgon? Vad är det för liv, när det är tankarna som susar i huvudet varje dag. Och vad oroar vi oss för; vilka kläder vi ska ha på oss, inte bli för tjocka, inte va för smala, vad vi vill äta till middag ikväll, att bussen ska va fem minuter försenad och du orkar inte gå de där två hållplatserna. (Jag är likadan, jag vet det. Så känn inte att jag bara pekar ut andra, jag är minst lika illa.) Men om vi nu, som trotsallt är ett av världens främsta välfärdsländer. Där vi har en befolkning som är ungefär lika stor som andra länders städer. Varför i hela världen skulle vi inte ta emot de som flyr för sitt liv? Vad är det för medmänsklighet? Har vi ingen som helst empati för människor? När miste vi kärleken till vår nästa?
Ännu en kommentar som gjorde att ilskan bubblade i mig var en som kommenterat om katastrofen i Japan.
Kommentaren var typ: "vi har alltid hatat Japan och japanerna. och nu så är alla ååh så synd det är om Japan, vi älskar Japan! stöd Japan! varför skulle vi? vi gillar inte Japan."
Jag var nära på att kommentera tillbaka där: vissa av oss kan lägga undan våra personliga hatkänslor och ogillande när vi ser människor i nöd. Det kallas att ha sympati och empati med människor. Att vara en medmänniska. En del kan sätta människoliv och att försöka kämpa mot lidande högre än sin egen trångsynthet och surhet.
Och nej. Jag kommenterade inte tillbaka. Kanske borde jag gjort det. Förhoppningsvis gett människan en tankeställare. Men gillar inte att vara i konflikt med människor. Därför håller jag ofta käft trots att jag har saker att säga. Borde träna på det. Ibland kan det vara bra att lägga sig och inte starta onödiga bråk. Men jag tror att oftare är det bättre att säga vad man tänker och låta andra se att det finns andra åsikter. Att man vågar stå upp för det. Det får bli en träningssak. Inte vara så rädd för att säga min mening.
och inte vara så feg när det gäller dig.
Den löd ungefär "varför ska vi hjälpa dom för? dom får väl klara sig själva. varför ska vi ta in 1900 flyktingar därifrån? dom skulle inte göra detsamma för oss."
Mhm. Dissar den inställningen, starkt.
1. Varför ska vi hjälpa dom? Frågan är väl snarare varför inte? Tror ni ärligt talat att det är de människor som får lida av detta, de civila. Som vill ha det så här från början? Tycker ni att det är rätt åt dem för att en persons maktbegär stigit honom åt huvudet? Förtjänar inte dessa människor sin frihet till ett värdigt liv precis lika mycket som vi här i Sverige? Och borde inte vi som deras medmänniskor, några som har medel till att hjälpa till, bry oss om att hjälpa dem? Hur kan man leva med sitt samvete och veta att man totalt ignorerar att tusentals människor dör och man kan hjälpa till att göra något åt det?
2. Varför skulle vi ta in 1900 flyktingar därifrån? Kanske just för att de är flyktingar. De flyr för sina liv, för sin frihet. Vet du hur det känns att fly? Verkligen på riktigt FLY? Jag vet det då inte, men jag kan tänka mig. Och mina tankar är nog inte ens i närheten av den skräcken dem tvingas känna varje dag. Kommer vi dö inatt? Kommer trupper vandra in i min by och döda allt i sin väg? Kommer vi ens få se solen gå upp imorgon? Vad är det för liv, när det är tankarna som susar i huvudet varje dag. Och vad oroar vi oss för; vilka kläder vi ska ha på oss, inte bli för tjocka, inte va för smala, vad vi vill äta till middag ikväll, att bussen ska va fem minuter försenad och du orkar inte gå de där två hållplatserna. (Jag är likadan, jag vet det. Så känn inte att jag bara pekar ut andra, jag är minst lika illa.) Men om vi nu, som trotsallt är ett av världens främsta välfärdsländer. Där vi har en befolkning som är ungefär lika stor som andra länders städer. Varför i hela världen skulle vi inte ta emot de som flyr för sitt liv? Vad är det för medmänsklighet? Har vi ingen som helst empati för människor? När miste vi kärleken till vår nästa?
Ännu en kommentar som gjorde att ilskan bubblade i mig var en som kommenterat om katastrofen i Japan.
Kommentaren var typ: "vi har alltid hatat Japan och japanerna. och nu så är alla ååh så synd det är om Japan, vi älskar Japan! stöd Japan! varför skulle vi? vi gillar inte Japan."
Jag var nära på att kommentera tillbaka där: vissa av oss kan lägga undan våra personliga hatkänslor och ogillande när vi ser människor i nöd. Det kallas att ha sympati och empati med människor. Att vara en medmänniska. En del kan sätta människoliv och att försöka kämpa mot lidande högre än sin egen trångsynthet och surhet.
Och nej. Jag kommenterade inte tillbaka. Kanske borde jag gjort det. Förhoppningsvis gett människan en tankeställare. Men gillar inte att vara i konflikt med människor. Därför håller jag ofta käft trots att jag har saker att säga. Borde träna på det. Ibland kan det vara bra att lägga sig och inte starta onödiga bråk. Men jag tror att oftare är det bättre att säga vad man tänker och låta andra se att det finns andra åsikter. Att man vågar stå upp för det. Det får bli en träningssak. Inte vara så rädd för att säga min mening.
och inte vara så feg när det gäller dig.
I smile because I'm happy!
Det har hänt mycket i mitt liv. Mycket som varit jobbigt, som bidragit till att jag mådde så pass dåligt som jag gjorde under så lång tid.
Allt detta har varit sjukt jobbigt. Jag har trott att det på nått sätt skulle vara mitt fel. Att det är jag som gör så att alla dör. Att det är mitt mitt mitt fel. Att om bara jag försvann så skulle alla dessa människor som jag älskar inte råka illa ut. Det drog ner mitt psyke helt och hållet, milt uttryckt.
Men som rubriken säger; I smile because I'm happy.
Jag skriver inte allt det här för att få medlidande (det finns så många som haft eller har det så mycket värre), utan för att alla som går igenom nått liknande ska veta att jag vet hur det känns. Jag har gått igenom det gång på gång under så många år. Och vare sig ni känner mig eller inte, så finns jag här. Lyssnar. Stöttar. För det är vid sådana tillfällen som man behöver det som mest. Då kvittar det om det är en vän, familjemedlem eller total främling. Man måste få snacka om det med nån som lyssnar. Annars går man ner sig totalt. Och det är inget jag tipsar om. Det är nått av det värsta som finns. Det känns som att man aldrig ska nå ytan igen.
Men trots allt detta. Trots den smärtan som hela tiden finns i hjärtat. Sorgen och saknaden. Dom stunderna som jag tänker "det va längesen jag snackade med Ulla nu, måste ta o ringa henne!". För att sekunden senare komma ihåg att hon inte längre finns. Att jag inte kommer träffa henne eller snacka med henne nån mer gång här på jorden. Det är så lätt att känna som att man aldrig kommer bli lycklig igen. Att man för alltid kommer sitta fast där på botten. Aldrig se ytan. Så lovar jag er. Det kommer en dag då det börjar ljusna. Då ni kan se tillbaka, känna en dämpad smärta, men fortfarande kunna hålla er kvar i nuet. Hålla er kvar i allt det fina som finns, och minnas allt det fina som varit.
Jag är rätt glad av mig, -det vet nog dom som känner mig- skrattar o ler mycket. Rätt ofta har jag fått frågan hur jag kan va så glad trots allt som hänt. Och det är ändå rätt enkelt. Jag har så sjukt mycket att vara glad och tacksam över! Jag har en hel hög med vänner och familj som älskar mig och som finns vid min sida. Och hur kan jag då inte vara lycklig? Under de senaste 6 åren så sa jag vid ett flertal tillfällen till mina psykologer när de frågade att jag inte längre vet hur lycka kändes. Jag hade inte kännt en lycka sedan 2003. Då gick jag i trean och visste inte mycket om livet.
Men idag kan jag ärligt säga att jag känner lycka varje dag. Vissa dar kan jag må botten, bara vilja gå o gräva ner mig nånstans och inte träffa nån. Och det är okej, man måste få ha såna dagar med. Men även dom dagarna så kan jag känna mig lycklig. Tacksam för allt jag har, för allt jag har fått. För att jag har fått ett sånt oerhört bra liv, med människor som alltid står vid min sida. Och också vara tacksam för den tid jag faktiskt fick med dessa fantastiska människor. För allt dom fick lära mig. För allt.
Därför kan jag se tillbaka på allt med sorg, men också med glädje och lycka. Och därför kan jag se på nuet med lycka, och inte ta alla dom som betyder nått för mig förgivet. Utan försöka ta varje tillfälle jag får att berätta hur mycket dom betyder och hur bra dom är. -Visst skulle jag älska att ha dig, men det finns så många andra som jag också är lycklig över att ha. Även om dom inte är du.-
Så; glöm inte att uppskatta dina vänner och din familj. Glöm inte att se till allt det bra i ditt liv(vi lyckas alltid fokusera så mycket på det som saknas och det som är "fel"). Och glöm inte att vad som än händer så är du oerhört älskad, värdefull, vacker och perfekt!
2004- farfar dog. Sista gången jag träffade honom så låg han som i koma, nån slags medvetslöshet. Han fick en spruta rätt i bröstet och han ryckte inte ens till.
2005- mormor dog. Hon fick en hjärtattack. Läkarna trodde att det var lungorna som var felet. Efter att hon dog så insåg dom att det var hjärtat hela tiden.
2006- min faster dog. Cancer måste vara nått av det hemskaste som finns. Sista gången jag träffade henne var hon helt borta. Jag satt och höll henne i handen, hon kramade den krampaktigt medan hon skrek att hon ville att vi skulle döda henne, att hon inte stod ut med smärtan.
2007- min syssling dog. Olycka. Han var alldeles för ung, alldeles alldeles för ung. Min bror praktiskt taget bodde i deras hem under flera år. Smärtan och saknaden. När vi fick nyheten och allt bara kändes tomhet.
2007- farmor dog. Hon var sjuk sista tiden. Pappa och jag var på väg för att hälsa på henne två dar innan jul. När vi var 2-3min därifrån så ringde dom och sa att hon dött.
2008- min nära väns bästa kompis mördas. Försöker vara ett stöd. Det är en sån tyngd, sån smärta. Sånt borde inte ske.
2008- min syssling blir mördad samma vecka. Kände henne inte speciellt väl, men sånt borde verkligen inte få ske. Läsa stora rubriker om vad som hände, hur hon blev mördad och se henne framför mig. Se hennes familj.
2009- mina kusiners faster dör. Som funnits här under hela deras och min uppväxt. Vi är nu deras enda nära släkt. Att min faster som är deras mamma dog bara nåra år innan gör inte smärtan mindre direkt.
2010- en alldeles för ung kille dör i en olycka bara några kilometer bort. Jag kände honom inte, men han betydde mycket för många av mina vänner. En tragedi, sorg och saknad. Nått som inte borde hända.
Allt detta har varit sjukt jobbigt. Jag har trott att det på nått sätt skulle vara mitt fel. Att det är jag som gör så att alla dör. Att det är mitt mitt mitt fel. Att om bara jag försvann så skulle alla dessa människor som jag älskar inte råka illa ut. Det drog ner mitt psyke helt och hållet, milt uttryckt.
Men som rubriken säger; I smile because I'm happy.
Jag skriver inte allt det här för att få medlidande (det finns så många som haft eller har det så mycket värre), utan för att alla som går igenom nått liknande ska veta att jag vet hur det känns. Jag har gått igenom det gång på gång under så många år. Och vare sig ni känner mig eller inte, så finns jag här. Lyssnar. Stöttar. För det är vid sådana tillfällen som man behöver det som mest. Då kvittar det om det är en vän, familjemedlem eller total främling. Man måste få snacka om det med nån som lyssnar. Annars går man ner sig totalt. Och det är inget jag tipsar om. Det är nått av det värsta som finns. Det känns som att man aldrig ska nå ytan igen.
Men trots allt detta. Trots den smärtan som hela tiden finns i hjärtat. Sorgen och saknaden. Dom stunderna som jag tänker "det va längesen jag snackade med Ulla nu, måste ta o ringa henne!". För att sekunden senare komma ihåg att hon inte längre finns. Att jag inte kommer träffa henne eller snacka med henne nån mer gång här på jorden. Det är så lätt att känna som att man aldrig kommer bli lycklig igen. Att man för alltid kommer sitta fast där på botten. Aldrig se ytan. Så lovar jag er. Det kommer en dag då det börjar ljusna. Då ni kan se tillbaka, känna en dämpad smärta, men fortfarande kunna hålla er kvar i nuet. Hålla er kvar i allt det fina som finns, och minnas allt det fina som varit.
Jag är rätt glad av mig, -det vet nog dom som känner mig- skrattar o ler mycket. Rätt ofta har jag fått frågan hur jag kan va så glad trots allt som hänt. Och det är ändå rätt enkelt. Jag har så sjukt mycket att vara glad och tacksam över! Jag har en hel hög med vänner och familj som älskar mig och som finns vid min sida. Och hur kan jag då inte vara lycklig? Under de senaste 6 åren så sa jag vid ett flertal tillfällen till mina psykologer när de frågade att jag inte längre vet hur lycka kändes. Jag hade inte kännt en lycka sedan 2003. Då gick jag i trean och visste inte mycket om livet.
Men idag kan jag ärligt säga att jag känner lycka varje dag. Vissa dar kan jag må botten, bara vilja gå o gräva ner mig nånstans och inte träffa nån. Och det är okej, man måste få ha såna dagar med. Men även dom dagarna så kan jag känna mig lycklig. Tacksam för allt jag har, för allt jag har fått. För att jag har fått ett sånt oerhört bra liv, med människor som alltid står vid min sida. Och också vara tacksam för den tid jag faktiskt fick med dessa fantastiska människor. För allt dom fick lära mig. För allt.
Därför kan jag se tillbaka på allt med sorg, men också med glädje och lycka. Och därför kan jag se på nuet med lycka, och inte ta alla dom som betyder nått för mig förgivet. Utan försöka ta varje tillfälle jag får att berätta hur mycket dom betyder och hur bra dom är. -Visst skulle jag älska att ha dig, men det finns så många andra som jag också är lycklig över att ha. Även om dom inte är du.-
Så; glöm inte att uppskatta dina vänner och din familj. Glöm inte att se till allt det bra i ditt liv(vi lyckas alltid fokusera så mycket på det som saknas och det som är "fel"). Och glöm inte att vad som än händer så är du oerhört älskad, värdefull, vacker och perfekt!
Lite random sådär
Vill bara säga att jag vet att jag är sämst på att uppdatera. Men det händer nog nån gång, när jag har nått bra att komma med. Håll till godo, lev livet, uppskatta dina vänner och familj, se hur bra du är och våga lev för andra, trots risken för att såras. (Det behöver jag verkligen jobba med.)
Say goodbye to my heart tonight.
Är inte så mycket för känslor för tillfället. Dom bara surrar runt i huvudet, i hela kroppen. Skriker olika saker till mig; "du är för ful, för dålig" "chanser får vi alla, men vi måste våga ta dom" "sluta va så fruktansvärt feg" "ge dig, tror du att du har nån chans?". Ja, hej schizofreni. Nu ska jag köra på positivt tänkande. Se det bra med mig själv. Förstå mitt egetvärde. Inte falla tillbaka i gamla mönster. Inte fånga upp fegheten som jag kastade iväg. Vara mig själv. Stå stark och stadigt. Tjäna andra. Leva för andra. Leva för dig. Leva för Gud. Leva för mig. Se allt i rätt perspektiv. Njuta av livet. Se till dom svaga och fattiga. Belöna mig själv. Peppa andra. Älska människor. Stänga ute svartsjuka.
Ja, det lär ju gå snabbt! Alltid nått att ha skrivit ner det iaf. Men som sagt, vi hörs när jag har nått värt att nämna. Kan ta ett tag dock, är aningen ofokuserad på det mesta för tillfället.
Say goodbye to my heart tonight.
BLESS
Scrapbooking och bak!
Lite scrap! Efter önskemål, litegranna av utvalet Anna! ;) Nu vill jag se bilder på nått som du pysslat ihop med! :)
Bjöd även på en bild på cupcakes, så att inte bara jag ska sitta och vara sugen på det ikväll...
BLESS.
