Libyen och Japan
Läste precis en kommentar om situationen i Libyen.
Den löd ungefär "varför ska vi hjälpa dom för? dom får väl klara sig själva. varför ska vi ta in 1900 flyktingar därifrån? dom skulle inte göra detsamma för oss."
Mhm. Dissar den inställningen, starkt.
1. Varför ska vi hjälpa dom? Frågan är väl snarare varför inte? Tror ni ärligt talat att det är de människor som får lida av detta, de civila. Som vill ha det så här från början? Tycker ni att det är rätt åt dem för att en persons maktbegär stigit honom åt huvudet? Förtjänar inte dessa människor sin frihet till ett värdigt liv precis lika mycket som vi här i Sverige? Och borde inte vi som deras medmänniskor, några som har medel till att hjälpa till, bry oss om att hjälpa dem? Hur kan man leva med sitt samvete och veta att man totalt ignorerar att tusentals människor dör och man kan hjälpa till att göra något åt det?
2. Varför skulle vi ta in 1900 flyktingar därifrån? Kanske just för att de är flyktingar. De flyr för sina liv, för sin frihet. Vet du hur det känns att fly? Verkligen på riktigt FLY? Jag vet det då inte, men jag kan tänka mig. Och mina tankar är nog inte ens i närheten av den skräcken dem tvingas känna varje dag. Kommer vi dö inatt? Kommer trupper vandra in i min by och döda allt i sin väg? Kommer vi ens få se solen gå upp imorgon? Vad är det för liv, när det är tankarna som susar i huvudet varje dag. Och vad oroar vi oss för; vilka kläder vi ska ha på oss, inte bli för tjocka, inte va för smala, vad vi vill äta till middag ikväll, att bussen ska va fem minuter försenad och du orkar inte gå de där två hållplatserna. (Jag är likadan, jag vet det. Så känn inte att jag bara pekar ut andra, jag är minst lika illa.) Men om vi nu, som trotsallt är ett av världens främsta välfärdsländer. Där vi har en befolkning som är ungefär lika stor som andra länders städer. Varför i hela världen skulle vi inte ta emot de som flyr för sitt liv? Vad är det för medmänsklighet? Har vi ingen som helst empati för människor? När miste vi kärleken till vår nästa?
Ännu en kommentar som gjorde att ilskan bubblade i mig var en som kommenterat om katastrofen i Japan.
Kommentaren var typ: "vi har alltid hatat Japan och japanerna. och nu så är alla ååh så synd det är om Japan, vi älskar Japan! stöd Japan! varför skulle vi? vi gillar inte Japan."
Jag var nära på att kommentera tillbaka där: vissa av oss kan lägga undan våra personliga hatkänslor och ogillande när vi ser människor i nöd. Det kallas att ha sympati och empati med människor. Att vara en medmänniska. En del kan sätta människoliv och att försöka kämpa mot lidande högre än sin egen trångsynthet och surhet.
Och nej. Jag kommenterade inte tillbaka. Kanske borde jag gjort det. Förhoppningsvis gett människan en tankeställare. Men gillar inte att vara i konflikt med människor. Därför håller jag ofta käft trots att jag har saker att säga. Borde träna på det. Ibland kan det vara bra att lägga sig och inte starta onödiga bråk. Men jag tror att oftare är det bättre att säga vad man tänker och låta andra se att det finns andra åsikter. Att man vågar stå upp för det. Det får bli en träningssak. Inte vara så rädd för att säga min mening.
och inte vara så feg när det gäller dig.
Den löd ungefär "varför ska vi hjälpa dom för? dom får väl klara sig själva. varför ska vi ta in 1900 flyktingar därifrån? dom skulle inte göra detsamma för oss."
Mhm. Dissar den inställningen, starkt.
1. Varför ska vi hjälpa dom? Frågan är väl snarare varför inte? Tror ni ärligt talat att det är de människor som får lida av detta, de civila. Som vill ha det så här från början? Tycker ni att det är rätt åt dem för att en persons maktbegär stigit honom åt huvudet? Förtjänar inte dessa människor sin frihet till ett värdigt liv precis lika mycket som vi här i Sverige? Och borde inte vi som deras medmänniskor, några som har medel till att hjälpa till, bry oss om att hjälpa dem? Hur kan man leva med sitt samvete och veta att man totalt ignorerar att tusentals människor dör och man kan hjälpa till att göra något åt det?
2. Varför skulle vi ta in 1900 flyktingar därifrån? Kanske just för att de är flyktingar. De flyr för sina liv, för sin frihet. Vet du hur det känns att fly? Verkligen på riktigt FLY? Jag vet det då inte, men jag kan tänka mig. Och mina tankar är nog inte ens i närheten av den skräcken dem tvingas känna varje dag. Kommer vi dö inatt? Kommer trupper vandra in i min by och döda allt i sin väg? Kommer vi ens få se solen gå upp imorgon? Vad är det för liv, när det är tankarna som susar i huvudet varje dag. Och vad oroar vi oss för; vilka kläder vi ska ha på oss, inte bli för tjocka, inte va för smala, vad vi vill äta till middag ikväll, att bussen ska va fem minuter försenad och du orkar inte gå de där två hållplatserna. (Jag är likadan, jag vet det. Så känn inte att jag bara pekar ut andra, jag är minst lika illa.) Men om vi nu, som trotsallt är ett av världens främsta välfärdsländer. Där vi har en befolkning som är ungefär lika stor som andra länders städer. Varför i hela världen skulle vi inte ta emot de som flyr för sitt liv? Vad är det för medmänsklighet? Har vi ingen som helst empati för människor? När miste vi kärleken till vår nästa?
Ännu en kommentar som gjorde att ilskan bubblade i mig var en som kommenterat om katastrofen i Japan.
Kommentaren var typ: "vi har alltid hatat Japan och japanerna. och nu så är alla ååh så synd det är om Japan, vi älskar Japan! stöd Japan! varför skulle vi? vi gillar inte Japan."
Jag var nära på att kommentera tillbaka där: vissa av oss kan lägga undan våra personliga hatkänslor och ogillande när vi ser människor i nöd. Det kallas att ha sympati och empati med människor. Att vara en medmänniska. En del kan sätta människoliv och att försöka kämpa mot lidande högre än sin egen trångsynthet och surhet.
Och nej. Jag kommenterade inte tillbaka. Kanske borde jag gjort det. Förhoppningsvis gett människan en tankeställare. Men gillar inte att vara i konflikt med människor. Därför håller jag ofta käft trots att jag har saker att säga. Borde träna på det. Ibland kan det vara bra att lägga sig och inte starta onödiga bråk. Men jag tror att oftare är det bättre att säga vad man tänker och låta andra se att det finns andra åsikter. Att man vågar stå upp för det. Det får bli en träningssak. Inte vara så rädd för att säga min mening.
och inte vara så feg när det gäller dig.
Kommentarer
Trackback
