thirstofthesoul

Jag vill börja med att delge några Bibelord, som talar väldigt tydligt enligt mig ett tillfälle som det här, och inte bara nu. 
3Mos.19:33
Om en invandrare slår sig ner i ert land, skall ni inte förtrycka honom. Invandraren som bor hos er skall ni behandla som en infödd. Du skall älska honom som dig själv, ni var ju själva invandrare i Egypten. Jag är Herren, er Gud
Matt.5:42-44
Ge åt den som ber dig, och vänd inte ryggen åt den som vill låna av dig. Ni har hört att det blev sagt: Du skall älska din nästa och hata din fiende. Men jag säger er;  älska era fiender och be för dem som förföljer er.
Matt.7:1-4
Döm inte, så blir ni inte dömda. Ty med den dom ni dömer ska ni dömas, och med det mått som ni mäter med ska det mätas upp åt er. Varför ser du flisan i din broders öga när du inte märker bjälken i ditt eget? Och hur kan du säga till din broder: Låt mig ta bort flisan ur ditt öga - du som har en bjälke i ditt öga?
Mark.9:37

Allt vad ni vill att människor ska göra för er, ska ni också göra för dem.

Detta var endast en handfull Bibeltexter som jag tycker hör till ämnet. De talar sitt eget klarspråk tycker jag.
Men jag tänkte ändå försöka mig på att beskriva och förklara både hur jag tolkar texterna, men också hur mina egna tankar och känslor går.

Jag själv -och många med mig tror jag- står nu inför en stor utmaning. Det borde inte finnas någon som helst acceptans gentemot främlingsfientlighet. Jorden gavs till människorna, inte Sverige till svenskarna. Det är nått som vi själva har "delat upp". Förutom den lilla missen att vissa fick ett eget land, vissa inte. Förutom den lilla missen att vi från väst tog allt guld och de rikedomar som fanns i de -numera- fattiga länderna, till oss själva, och lämnade dem i svält och fattigdom. Och som vi nu tydligen vill sluta ge bidrag, för det är ju "deras eget fel" (som många som jag diskuterat det med har uttryckt det). Men skojar ni? Är det alla de människor som dör i svält och sjukdom, är det deras fel att vi fick storhetsvansinne, pengar och makt för ögonlocken och tog allt det som tillhörde dem? Att vi lever av sådant som -enligt vår egen- indelning av världen, inte tillhör oss?
Är det rätt? Är det rätt åt dem? Är det rätt att vi slutar ge bidrag för att de ska kunna överleva? Är det rätt att vi stänger våra gränser för människor i nöd? För människor som riskerar att dö i deras hemland. Men nej, de tar ju våra pengar och våra jobb. Och de är ju mördare allihopa, right?

Nu börjar jag bli lite extrem kan man tycka. Men vi har sett det innan. Att vi håller på att göra om ett misstag som gjordes för mindre än 100år sedan, och som tog miljoner människoliv. Har vi glömt det välkända citatet "lära av sina misstag"? 
Det vi gör mot dessa människor. När vi stänger ute dem ur vårt land, ur våra liv. Då är det Jesus vi stänger ute. Är vi beredda att göra det? Av rädsla för att "Sverige inte längre kommer vara svenskt". När ska vi sluta kategorisera människor in i grupper, både när det gäller 'raser' men också när det gäller det mesta andra, och istället inse det faktum att vi alla är människor och lika mycket värda?

Och huruvida alla invandrare skulle vara misshandlare, våldtäktsmän och mördare, är ju totalt felaktigt. Men vi formas av allt runtomkring oss. Behandlas vi som främlingar, ovälkomna främlingar i det land vi kommer till. Förväntas vi göra och säga vissa saker, och kollar folk på oss med dömande blickar. Då är det ju inte konstigt att vi formas efter det. Packas vi ihop på små ytor med dåliga förutsättningar, är det då konstigt att samhället på just de ställena går utför? Borde vi inte istället förbättra och jämställa "svenskarnas" samhäller med "invandrarnas"? 

Nu kommer den stora utmaningen. Jag har sedan i söndags varje kväll bett för SD, för Jimmie Åkesson. Inte för att jag tycker att de gör nått bra, eller har bra åsikter. Inte för att jag gillar deras sätt, inte för att jag gillar det hat och den rädslan som de sprider i vårt land. Men just därför känns det viktigt att be för dem. Be för omvändelse. De att de ska inse vad det är de säger och gör. Be för att de ska få känna empati och kärlek gentemot alla människor, och inte bara de "svenska". Det är mitt största böneämne just nu. Och det är nått som jag peppar er andra till att också ha. För om vi ska lyckas vända detta hat mot människor som kommit in i vår egen regering, ja då gäller det att vi förlitar oss på Herren. Att vi lever, verkligen lever efter Jesus. Hur Jesus levde och hur han vill att vi ska leva. Bara när vi ger den kärleken, nåden, respekten och allt det andra som Jesus ger, när vi ger den till människor. Oavsett om det är människor som vi gillar eller inte gillar. Som har åsikter som vi tycker om eller inte. Så ska vi försöka älska och be om dem så mycket som vi bara kan.
Det är min tro i alla fall.

Men lika lite som det var deras rätt att ta dessa liv, lika lite är det min sak att döma dem. Jag säger inte att det de gjorde var rätt, förståeligt eller acceptabelt på något sätt. Det jag säger är att jag som är en vanlig felande människa har inte rätt att döma dem för det de gjort. Inte på det sättet som jag gjorde.

Jag har förlåtit dem för vad de gjorde, för hur det påverkade mig och människorna runt omkring mig. Jag har förlåtit dem. Det menas inte att jag rättfärdigar vad de gjort, det menas inte att jag säger att det är okej, det menas inte att jag vill ha en nära vänskaplig kontakt. Det det menas är att jag har gjort ett val i att inte döma dem, för det är inte min uppgift. 

Många tror att förlåta handlar om att acceptera och säga att det är okej det någon har gjort. Så är det inte. Men förlåta innebär att du inte dömer personen. Och det är stort, det är svårt, men det är fruktansvärt behövande. För båda sidor. Ett av mina favoritställen i Bibeln (jag har säkert redan haft med det i nått inlägg redan, sen så har jag inte läst hela Bibeln heller, men det känns som att det alltid kommer vara ett favoritställe) är Joh. 8:3-11 det handlar om äktenskapsbryterskan som inte blev dömd. I vers 7 säger Jesus "Den av er som är fri från synd skall kasta första stenen på henne". Det är ett galet tydligt besked. Den av oss människor som kan säga oss vara fri från synd -dvs ingen- har rätten att döma någon annan. I vers 11 så säger Jesus sen att inte heller han dömer henne och att hon ska gå och inte synda mer. Det är sjukt starkt. 

Jesus sa inte att det hon gjort var okej. Han sa inte att det var acceptabelt och "bara ett snesteg", men han sa det allra viktigaste. Han säger att han inte dömer henne. Och likadant får vi göra mot varandra. Vi ska leva med Jesus som förebild. Och Han dömer inte. Han är förlåtelse och kärlek. Jesus är. Galet starkt!

Och jag vet att det är svårt, det vet jag verkligen. Men vänner, hatet är bittert. Och hatat förtär en inifrån, så länge som hatet får vara en så stor del av våra liv så förpestas även kärleken som vi ger och tar emot. Låt oss inte göra det misstaget att låta hatet vara kvar för att det är "naturligt och okej" att känna hat. För visst är det det. Men det är också naturligt att döda för sin överlevnad och det är väl ändå inte okej och rätt?

Vi klarar det inte på egen hand, men vi har möjligheten att be om hjälp och styrka för det.

Jag har gjort det, och jag mår bra idag. Jag känner inte bitterhet gentemot människor hela tiden. Avundsjukan är inte längre ständigt närvarande. Jag är glad över att se andra lyckas istället för att hela tiden fråga "men varför inte jag?". Det är starkt. Och det är inte nått jag åstadkommit själv. Inte nått som jag behövt åstadkomma själv. Så jag peppar er verkligen till att vara modiga och be om hjälp om ni känner att hat, bitterhet eller nått liknande är en stor del av era liv och drar er neråt, för så behöver det inte vara!

I like it! För det är så enkelt. Svälj stoltheten eller vad som nu kan stå ivägen, för lösningen finns alltid inom räckhåll! Jesus.

Det är så fruktansvärt. Farvälen. Och de som inte hann ta farväl.

Jag avslutar detta inlägg med ord från Moder Theresa. Nått som vi alla borde läsa och leva efter varje dag.

Kvällen där på så fick jag svaret. Det som jag tror att det handlar om. Det är bildligt talat, inte bokstavligt. Och det handlar om att kunna förbjuda sin hand att slå, sitt öga att se ner på någon här på jorden. Det handlar om att faktiskt kunna offra nått som här på jorden kan tänkas vara viktigt. För att inte hamna i fördärvet.

Hellre komma till Himlen med trycket från jorden att "åååh vågar du inte slå eller!?" Än komma till Helvetet med lyft hand.

Vi har ett val. Vi har våra tankar, tvivlen. Vi har vårt huvud som allt som ofta kan säga till oss själva hur dumma och värdelösa vi är. Hur dåliga vi är. Det är där vi faller. Det är där som vi trampas ner av oss själva. 
Men vi har nånting inom oss också som är gott. Jag tror inte att det är en slump att man mår dåligt när man tänker själv att man är värdelös. Depression och ångest är inget konstigt då. För det gör ont inom oss då. Själen smärtas. Själen skadas av de tankarna. Det är själen som får ta smällen i oss själva av vårat självförakt.

Så varför välja att lyssna på huvudet. På världen, som vill dra ner oss. Vi blir lärda att lyssna till våra egna tankar. Följa våra egna tankar. Vi blir lärda att följa världen.
Vi borde istället fokusera på att följa själen. Följa vårat samvete. Be Gud om vägledning i vår själ. Det är då vi bygger upp vår själ. 
Och visst kan det göra ont att följa själen. Det gör ont att bygga upp, det gör ont att spika upp det som vi rivit ner. Men om vi inte gör det så får vi stå ut med ett lidande som vi orsakar oss själva nästan hela livet. 
Och min fråga till dig; är det värt det? Är det värt att må dåligt för att kallas smart? Är det värt att skada andra och sig själv för att kunna kallas intellektuell? Är det värt att följa världen när vi kan följa Himlen?