Livscoachen här
Läste precis en artikel om en ny iPhone-app. En app som skulle hjälpa nerstämda och deprimerade. Jag har flera saker att säga där. Börjar med det positiva, då jag helst inte vill kritisera nått sånt helt och hållet.
Men. Ja, nu kommer mina men, och de är många. Tyvärr.
Något sådant tror jag under inga omständigtheter att en enkel mobil-app kan hjälpa mot. Kanske kan det vara ett stöd i början, när man skäms och kanske inte vågar ta kontakt med någon som kan hjälpa. Vi har ju kommit in i ett "självhjälpssamhälle" (och enligt mig drar det samhället utför. Vi tränas i att vara individer -bra. Men vi tränas också i att "ensam är stark" och att stå själv för att man själv är den enda man kan lita på. Det är så fel, vi behöver andra mer än något annat -förutom Gud.) och tack bare det självhjälpssamhället som vi byggt upp så är det pinsamt att be om hjälp.
"Svagt" att må dåligt i sig själv. Det är så så så så FEL! Jag vill bara skrika ut det så att alla hör och inser hur fel det är. Det är inte svagt att må dåligt, det är nått som vi alla kommer känna av under längre eller kortare perioder i livet. Sånt som både behövs för att livet ska uppskattas och för att man ska klara sig i livet. Sen handlar det i det yttersta att man försöker vara stark, vara någon annan, vara nått bättre, vara nånting bara det inte är en själv. Dålig självkänsla och självförtroende är boven i dramat. Och hur får vi det? Genom att mäta oss med andra. Bara se det som är bra hos andra och det dåliga hos sig själv. Kolla i spegeln med kritiska ögon. Rädsla för att vara sig själv. Det finns en mängd små bidragande orsaker till sådant.
Och nu har jag kommit helt ur kurs, tappat den röda tråden, fallit av vägen och allt vad man nu kan säga. Så nu tar jag återigen upp grundorsaken till inlägget -håll till godo!
Enligt min erfarenhet och efter allt det jag varit med om så skulle jag aldrig någonsin tipsa en vän som mår dåligt om att använda sig av en självhjälps-app. Självklart måste man hjälpa sig själv. Det är första steget och huvudsteget i en ständigt pågående process. Men vi behöver något mer också. Nått av det allra viktigaste i livet.
Vi behöver människor. Vi behöver fysisk kontakt. Har jag sagt att jag läst nånstans att om man får mer än tio kramar om dagen så lever man längre. (Källan är okänd, men jag tvivlar inte en sekund på att det stämmer.) Men vi behöver också människor att tala med, om problem och om livet. Vi behöver människor att förlita oss på -inte mobil-appar.
Relationer, tillit, ömsesidighet, respekt, kärlek, vänskap och allt sådant är grunden till att må bra. Vi är skapta tillsammans. Eva skapades för att inte Adam skulle vara "ensam" (han hade ju Gud med). Enda sen första början så har vi varit gjorda för att vara tillsammans. Och jag tror att den allra bästa hjälpen man kan få om man mår dåligt är (att be då självklart) att prata med andra människor. Ibland känns det bäst att snacka med någon helt okänd, en psykolog, själavårdare och liknande. Och ibland så känns det bättre att snacka med någon som känner en, som vet vem man är och som finns omkring. Kompis, förälder eller nått sånt. Det funkar bägge två. Det beror helt på vad som känns bäst. Och undertiden så måste man självklart hjälpa sig själv.
Det handlar dock mer om att studera sig själv, vad man mår bra av. Vad som stärker en och vad som drar ner en. Vad i ens liv som är till börda och vad som är till vinning. Och sen vara villig till att ändra sin livsstil till det positiva. Det är svårt, det är jobbigt, det kan kännas helt totalt omöjligt. Men det går. Om du bara försöker helhjärtat så går det. Ingen tvekan. Och det är värt det, det är så värt det.
Så mitt tips är; dissa appen, eller testa om du känner fört. Men allra viktigast är att faktiskt hitta viljan till förändring och sen be om hjälp. Omge dig av vänner och familj, och ha någon eller flera som du snackar med regelbundet. Som du kan bolla funderingar och frågor, känslor och tankar osv med. Ett förslag är en psykolog, men för att det ska ge önskvärd effekt så krävs både personkemi och tillit, men det är värt att testa om man mår dåligt.
Det där viljan kan vara svårhittad. När jag mådde dåligt i slutet, eller ja, under hela tiden faktiskt. Så visst fanns där en vilja till förändring och önskan att må bra. Men samtidigt rädslan för vem jag var när jag inte mådde dåligt, jag visste inte det längre, och det gjorde att min vilja mattades. Jag vågade inte försöka må bra och ta emot den hjälp jag fick fullt ut pga rädslan. Istället gjorde jag många utdragna halvhjärtade försök som slutade i misslyckanden och att jag mådde ännu sämre en period. Det gäller att övervinna rädslan med vilja. Och jag lovar dig att du är en fantastisk person när du mår bra. )Jag tror att alla innerst inne är underbara personer, men vissa har haft det så svårt och jobbigt att den personen fått hamna i skymundan för någon starkare som klarar smällarna, en slags schizofreni.) Så ha aldrig det som ursäkt till att inte helhjärtat försöka, som jag gjorde. För det är inte värt det. Men det är värt att försöka, försöka och försöka tills du lyckas -med hjälp av andra- det lovar jag dig.
Jag var också fast i det där mörkret en gång. Men det gäller att se alla de där miljoner små ljusglimtar som finns, vissa mindre - andra större. Och se att de lyser upp mörkret runt om. För -som jag läste hos en fin väns blogg- ljuset är alltid starkare än mörkret. För ljuset syns i mörkret, lyser upp mörkret. Men mörkret kan inte "lysa upp" ljuset. För ljuset är alltid starkare.
1. Bra att man faktiskt lyfter problemet och försöker hitta lösningar.
Men. Ja, nu kommer mina men, och de är många. Tyvärr.
1. På detta vis menar man att människor som mår dåligt ska kunna hjälpa sig själva genom mobilen för 49spänn. Lite träligt för oss som inte har iPhone. Ska vi gå och köpa oss en för att kunna bli erbjudna den hjälpen? Schysst.
2. Jag tror inte en sekund på det.
Jag mådde dåligt i 6 år. Inte bara dåligt som i "åh jag är lite depp idag, livet sucks, stackars mig!". Jag mådde dåligt på ett sådant sätt som gjorde att jag försökte att inte visa någonting utåt, skämdes. Skämdes över att jag mådde dåligt. Att jag var en 'svag' människa. Samtidigt var det något inom mig som ändå ville att det skulle synas. Ville få hjälp, ville bli av med skiten. Mitt mående fick istället visas i klädstil, smink och sådant yttre. Medan jag försökte dölja det med att sätta på mig en "mask" av välmående. Av leende och lycka. En mask som tillslut blev som fastsydd, det gick inte att sluta. Inte ens när jag ville visa vad jag kände så gick det. Där satt jag leende och sa att jag ville ta livet av mig. Lätt att tro på någon då va? Det gäller för andra att märka den masken då. Att ta sig in bakom. För själv förlorar man kontrollen, den blir en övermäktig. Det är något inom en som menar att masken är ett skydd, skydd mot att bli sårad. Skydd mot att avsläjas, att föraktas osv. Något inom en som övertygar en att man behöver den för att överleva. Och så blir det.
Jag mådde dåligt i 6 år. Inte bara dåligt som i "åh jag är lite depp idag, livet sucks, stackars mig!". Jag mådde dåligt på ett sådant sätt som gjorde att jag försökte att inte visa någonting utåt, skämdes. Skämdes över att jag mådde dåligt. Att jag var en 'svag' människa. Samtidigt var det något inom mig som ändå ville att det skulle synas. Ville få hjälp, ville bli av med skiten. Mitt mående fick istället visas i klädstil, smink och sådant yttre. Medan jag försökte dölja det med att sätta på mig en "mask" av välmående. Av leende och lycka. En mask som tillslut blev som fastsydd, det gick inte att sluta. Inte ens när jag ville visa vad jag kände så gick det. Där satt jag leende och sa att jag ville ta livet av mig. Lätt att tro på någon då va? Det gäller för andra att märka den masken då. Att ta sig in bakom. För själv förlorar man kontrollen, den blir en övermäktig. Det är något inom en som menar att masken är ett skydd, skydd mot att bli sårad. Skydd mot att avsläjas, att föraktas osv. Något inom en som övertygar en att man behöver den för att överleva. Och så blir det.
Något sådant tror jag under inga omständigtheter att en enkel mobil-app kan hjälpa mot. Kanske kan det vara ett stöd i början, när man skäms och kanske inte vågar ta kontakt med någon som kan hjälpa. Vi har ju kommit in i ett "självhjälpssamhälle" (och enligt mig drar det samhället utför. Vi tränas i att vara individer -bra. Men vi tränas också i att "ensam är stark" och att stå själv för att man själv är den enda man kan lita på. Det är så fel, vi behöver andra mer än något annat -förutom Gud.) och tack bare det självhjälpssamhället som vi byggt upp så är det pinsamt att be om hjälp.
"Svagt" att må dåligt i sig själv. Det är så så så så FEL! Jag vill bara skrika ut det så att alla hör och inser hur fel det är. Det är inte svagt att må dåligt, det är nått som vi alla kommer känna av under längre eller kortare perioder i livet. Sånt som både behövs för att livet ska uppskattas och för att man ska klara sig i livet. Sen handlar det i det yttersta att man försöker vara stark, vara någon annan, vara nått bättre, vara nånting bara det inte är en själv. Dålig självkänsla och självförtroende är boven i dramat. Och hur får vi det? Genom att mäta oss med andra. Bara se det som är bra hos andra och det dåliga hos sig själv. Kolla i spegeln med kritiska ögon. Rädsla för att vara sig själv. Det finns en mängd små bidragande orsaker till sådant.
Och nu har jag kommit helt ur kurs, tappat den röda tråden, fallit av vägen och allt vad man nu kan säga. Så nu tar jag återigen upp grundorsaken till inlägget -håll till godo!
Enligt min erfarenhet och efter allt det jag varit med om så skulle jag aldrig någonsin tipsa en vän som mår dåligt om att använda sig av en självhjälps-app. Självklart måste man hjälpa sig själv. Det är första steget och huvudsteget i en ständigt pågående process. Men vi behöver något mer också. Nått av det allra viktigaste i livet.
Vi behöver människor. Vi behöver fysisk kontakt. Har jag sagt att jag läst nånstans att om man får mer än tio kramar om dagen så lever man längre. (Källan är okänd, men jag tvivlar inte en sekund på att det stämmer.) Men vi behöver också människor att tala med, om problem och om livet. Vi behöver människor att förlita oss på -inte mobil-appar.
Relationer, tillit, ömsesidighet, respekt, kärlek, vänskap och allt sådant är grunden till att må bra. Vi är skapta tillsammans. Eva skapades för att inte Adam skulle vara "ensam" (han hade ju Gud med). Enda sen första början så har vi varit gjorda för att vara tillsammans. Och jag tror att den allra bästa hjälpen man kan få om man mår dåligt är (att be då självklart) att prata med andra människor. Ibland känns det bäst att snacka med någon helt okänd, en psykolog, själavårdare och liknande. Och ibland så känns det bättre att snacka med någon som känner en, som vet vem man är och som finns omkring. Kompis, förälder eller nått sånt. Det funkar bägge två. Det beror helt på vad som känns bäst. Och undertiden så måste man självklart hjälpa sig själv.
Det handlar dock mer om att studera sig själv, vad man mår bra av. Vad som stärker en och vad som drar ner en. Vad i ens liv som är till börda och vad som är till vinning. Och sen vara villig till att ändra sin livsstil till det positiva. Det är svårt, det är jobbigt, det kan kännas helt totalt omöjligt. Men det går. Om du bara försöker helhjärtat så går det. Ingen tvekan. Och det är värt det, det är så värt det.
Så mitt tips är; dissa appen, eller testa om du känner fört. Men allra viktigast är att faktiskt hitta viljan till förändring och sen be om hjälp. Omge dig av vänner och familj, och ha någon eller flera som du snackar med regelbundet. Som du kan bolla funderingar och frågor, känslor och tankar osv med. Ett förslag är en psykolog, men för att det ska ge önskvärd effekt så krävs både personkemi och tillit, men det är värt att testa om man mår dåligt.
Det där viljan kan vara svårhittad. När jag mådde dåligt i slutet, eller ja, under hela tiden faktiskt. Så visst fanns där en vilja till förändring och önskan att må bra. Men samtidigt rädslan för vem jag var när jag inte mådde dåligt, jag visste inte det längre, och det gjorde att min vilja mattades. Jag vågade inte försöka må bra och ta emot den hjälp jag fick fullt ut pga rädslan. Istället gjorde jag många utdragna halvhjärtade försök som slutade i misslyckanden och att jag mådde ännu sämre en period. Det gäller att övervinna rädslan med vilja. Och jag lovar dig att du är en fantastisk person när du mår bra. )Jag tror att alla innerst inne är underbara personer, men vissa har haft det så svårt och jobbigt att den personen fått hamna i skymundan för någon starkare som klarar smällarna, en slags schizofreni.) Så ha aldrig det som ursäkt till att inte helhjärtat försöka, som jag gjorde. För det är inte värt det. Men det är värt att försöka, försöka och försöka tills du lyckas -med hjälp av andra- det lovar jag dig.
Jag var också fast i det där mörkret en gång. Men det gäller att se alla de där miljoner små ljusglimtar som finns, vissa mindre - andra större. Och se att de lyser upp mörkret runt om. För -som jag läste hos en fin väns blogg- ljuset är alltid starkare än mörkret. För ljuset syns i mörkret, lyser upp mörkret. Men mörkret kan inte "lysa upp" ljuset. För ljuset är alltid starkare.
Gå ut och sprid glädje!
Komplimanger och beröm, nått man kanske inte lägger allt för mycket tanke eller kraft vid. Nått man tar för givet, men samtidigt nått som gått förlorat. Nått som man själv vill få, men som kan vara svårt att ge.
Min åsikt är tydlig. Vi ger det alldeles för lite. Vi har gjort det till ett skämt; "snygg stil, haha!". Vi har själva gjort att vi inte längre har förmågan att ta emot komplimanger. Vi skjuter ifrån oss de vi får med tankar om att det inte stämmer, att de bara skojar.
Det är så enkelt också ju. Ett orf, en mening, ett leende, ett kort, ett brev, en present, en teckning osv. Möjligheterna är obegränsade.
Så mitt tips och uppmaning till alla är:
Min åsikt är tydlig. Vi ger det alldeles för lite. Vi har gjort det till ett skämt; "snygg stil, haha!". Vi har själva gjort att vi inte längre har förmågan att ta emot komplimanger. Vi skjuter ifrån oss de vi får med tankar om att det inte stämmer, att de bara skojar.
Komplimanger som är något av det viktigaste som finns, bekräftelse. Bara en enkel mening som "du är fin" eller "vad duktig du är" som menas, sägs och förmedlas på ett sätt så personen förstår att man verkligen menar det. Det kan stärka en människa mer än vad vi kan förstå.
Men någonstans på vägen så förlorade vi ödmjukheten. Att kunna berätta för någon annan hur bra den är. (För då kanske man känner sig sämre själv -och det vill man ju inte riskera.) Där förlorade vi både självföraktning, självkänsla och den där nära innerliga kontakten till människor. (Det sägs ju att svenksar är några av de "kallaste" människorna i världen. Det tvivlar jag inte på, tyvärr. Men det krävs en ändring på det tycker jag. Inte konstigt att svenskar i regel mår dåligt, vi har tappat närheten.)
Bara kunna gå fram till någon på stan och ge en komplimang, skriva nått snällt till någon person man inte känner, ge sin förälder eller vän uppskattning och beröm. Det gör inget om personen redan vet om att du tycker så, om det är uppenbart att det stämmer. Vi behöver alla höra det. Både från oss själva men också från andra. Och det spelar ingen roll om det är lite pinsamt att säga, för fatta vad det ger den personen. Vad värdefulla de där små meningarna, orden, blickarna, leendena osv är. Det är de som för oss framåt i välmående. Så håll inte tillbaka på det, utan kasta ut det vart du än går -och du kommer bli en glädjespridare!
Så många människor som man kan hjälpa att se det bra och värdet i de själva bara genom nått så enkelt. Som inte behöver ta mer än några sekunder. Det är starkt. Vi måste få bort skämt-stämpeln som blivit, vi måste trycka på med komplimanger och pepp tills världen är full av det!
Så många människor som man kan hjälpa att se det bra och värdet i de själva bara genom nått så enkelt. Som inte behöver ta mer än några sekunder. Det är starkt. Vi måste få bort skämt-stämpeln som blivit, vi måste trycka på med komplimanger och pepp tills världen är full av det!
Tänk vad många konflikter och brott som skulle kunna stoppas bara genom att visa lite kärlek i en enkel vardagshandling som att le, säga eller skriva nått fint. Så många människor som inte skulle gå förlorade, både fysiskt men också som leds in på en mörk väg genom att bara fått känna på orättvisa och hat.
Det är så enkelt också ju. Ett orf, en mening, ett leende, ett kort, ett brev, en present, en teckning osv. Möjligheterna är obegränsade.
Så mitt tips och uppmaning till alla är:
- GE komplimanger, beröm och uppskattning så ofta du bara kan -redan då blir du en hjälte.
- TA EMOT komplimanger, beröm och uppskattning. Folk menar det fina de säger om dig, för du är värd det. Det lovar jag. Tveka inte på att ta emot de. Det är inte att vara självgod. Du behöver inte skämmas. Och genom att kunna ta emot det så kan man även ge det på ett mer ärligt och avskalat sätt, och man blir starkare i den man är.
BLESS.
Libyen och Japan
Läste precis en kommentar om situationen i Libyen.
Den löd ungefär "varför ska vi hjälpa dom för? dom får väl klara sig själva. varför ska vi ta in 1900 flyktingar därifrån? dom skulle inte göra detsamma för oss."
Mhm. Dissar den inställningen, starkt.
1. Varför ska vi hjälpa dom? Frågan är väl snarare varför inte? Tror ni ärligt talat att det är de människor som får lida av detta, de civila. Som vill ha det så här från början? Tycker ni att det är rätt åt dem för att en persons maktbegär stigit honom åt huvudet? Förtjänar inte dessa människor sin frihet till ett värdigt liv precis lika mycket som vi här i Sverige? Och borde inte vi som deras medmänniskor, några som har medel till att hjälpa till, bry oss om att hjälpa dem? Hur kan man leva med sitt samvete och veta att man totalt ignorerar att tusentals människor dör och man kan hjälpa till att göra något åt det?
2. Varför skulle vi ta in 1900 flyktingar därifrån? Kanske just för att de är flyktingar. De flyr för sina liv, för sin frihet. Vet du hur det känns att fly? Verkligen på riktigt FLY? Jag vet det då inte, men jag kan tänka mig. Och mina tankar är nog inte ens i närheten av den skräcken dem tvingas känna varje dag. Kommer vi dö inatt? Kommer trupper vandra in i min by och döda allt i sin väg? Kommer vi ens få se solen gå upp imorgon? Vad är det för liv, när det är tankarna som susar i huvudet varje dag. Och vad oroar vi oss för; vilka kläder vi ska ha på oss, inte bli för tjocka, inte va för smala, vad vi vill äta till middag ikväll, att bussen ska va fem minuter försenad och du orkar inte gå de där två hållplatserna. (Jag är likadan, jag vet det. Så känn inte att jag bara pekar ut andra, jag är minst lika illa.) Men om vi nu, som trotsallt är ett av världens främsta välfärdsländer. Där vi har en befolkning som är ungefär lika stor som andra länders städer. Varför i hela världen skulle vi inte ta emot de som flyr för sitt liv? Vad är det för medmänsklighet? Har vi ingen som helst empati för människor? När miste vi kärleken till vår nästa?
Ännu en kommentar som gjorde att ilskan bubblade i mig var en som kommenterat om katastrofen i Japan.
Kommentaren var typ: "vi har alltid hatat Japan och japanerna. och nu så är alla ååh så synd det är om Japan, vi älskar Japan! stöd Japan! varför skulle vi? vi gillar inte Japan."
Jag var nära på att kommentera tillbaka där: vissa av oss kan lägga undan våra personliga hatkänslor och ogillande när vi ser människor i nöd. Det kallas att ha sympati och empati med människor. Att vara en medmänniska. En del kan sätta människoliv och att försöka kämpa mot lidande högre än sin egen trångsynthet och surhet.
Och nej. Jag kommenterade inte tillbaka. Kanske borde jag gjort det. Förhoppningsvis gett människan en tankeställare. Men gillar inte att vara i konflikt med människor. Därför håller jag ofta käft trots att jag har saker att säga. Borde träna på det. Ibland kan det vara bra att lägga sig och inte starta onödiga bråk. Men jag tror att oftare är det bättre att säga vad man tänker och låta andra se att det finns andra åsikter. Att man vågar stå upp för det. Det får bli en träningssak. Inte vara så rädd för att säga min mening.
och inte vara så feg när det gäller dig.
Den löd ungefär "varför ska vi hjälpa dom för? dom får väl klara sig själva. varför ska vi ta in 1900 flyktingar därifrån? dom skulle inte göra detsamma för oss."
Mhm. Dissar den inställningen, starkt.
1. Varför ska vi hjälpa dom? Frågan är väl snarare varför inte? Tror ni ärligt talat att det är de människor som får lida av detta, de civila. Som vill ha det så här från början? Tycker ni att det är rätt åt dem för att en persons maktbegär stigit honom åt huvudet? Förtjänar inte dessa människor sin frihet till ett värdigt liv precis lika mycket som vi här i Sverige? Och borde inte vi som deras medmänniskor, några som har medel till att hjälpa till, bry oss om att hjälpa dem? Hur kan man leva med sitt samvete och veta att man totalt ignorerar att tusentals människor dör och man kan hjälpa till att göra något åt det?
2. Varför skulle vi ta in 1900 flyktingar därifrån? Kanske just för att de är flyktingar. De flyr för sina liv, för sin frihet. Vet du hur det känns att fly? Verkligen på riktigt FLY? Jag vet det då inte, men jag kan tänka mig. Och mina tankar är nog inte ens i närheten av den skräcken dem tvingas känna varje dag. Kommer vi dö inatt? Kommer trupper vandra in i min by och döda allt i sin väg? Kommer vi ens få se solen gå upp imorgon? Vad är det för liv, när det är tankarna som susar i huvudet varje dag. Och vad oroar vi oss för; vilka kläder vi ska ha på oss, inte bli för tjocka, inte va för smala, vad vi vill äta till middag ikväll, att bussen ska va fem minuter försenad och du orkar inte gå de där två hållplatserna. (Jag är likadan, jag vet det. Så känn inte att jag bara pekar ut andra, jag är minst lika illa.) Men om vi nu, som trotsallt är ett av världens främsta välfärdsländer. Där vi har en befolkning som är ungefär lika stor som andra länders städer. Varför i hela världen skulle vi inte ta emot de som flyr för sitt liv? Vad är det för medmänsklighet? Har vi ingen som helst empati för människor? När miste vi kärleken till vår nästa?
Ännu en kommentar som gjorde att ilskan bubblade i mig var en som kommenterat om katastrofen i Japan.
Kommentaren var typ: "vi har alltid hatat Japan och japanerna. och nu så är alla ååh så synd det är om Japan, vi älskar Japan! stöd Japan! varför skulle vi? vi gillar inte Japan."
Jag var nära på att kommentera tillbaka där: vissa av oss kan lägga undan våra personliga hatkänslor och ogillande när vi ser människor i nöd. Det kallas att ha sympati och empati med människor. Att vara en medmänniska. En del kan sätta människoliv och att försöka kämpa mot lidande högre än sin egen trångsynthet och surhet.
Och nej. Jag kommenterade inte tillbaka. Kanske borde jag gjort det. Förhoppningsvis gett människan en tankeställare. Men gillar inte att vara i konflikt med människor. Därför håller jag ofta käft trots att jag har saker att säga. Borde träna på det. Ibland kan det vara bra att lägga sig och inte starta onödiga bråk. Men jag tror att oftare är det bättre att säga vad man tänker och låta andra se att det finns andra åsikter. Att man vågar stå upp för det. Det får bli en träningssak. Inte vara så rädd för att säga min mening.
och inte vara så feg när det gäller dig.
I smile because I'm happy!
Det har hänt mycket i mitt liv. Mycket som varit jobbigt, som bidragit till att jag mådde så pass dåligt som jag gjorde under så lång tid.
Allt detta har varit sjukt jobbigt. Jag har trott att det på nått sätt skulle vara mitt fel. Att det är jag som gör så att alla dör. Att det är mitt mitt mitt fel. Att om bara jag försvann så skulle alla dessa människor som jag älskar inte råka illa ut. Det drog ner mitt psyke helt och hållet, milt uttryckt.
Men som rubriken säger; I smile because I'm happy.
Jag skriver inte allt det här för att få medlidande (det finns så många som haft eller har det så mycket värre), utan för att alla som går igenom nått liknande ska veta att jag vet hur det känns. Jag har gått igenom det gång på gång under så många år. Och vare sig ni känner mig eller inte, så finns jag här. Lyssnar. Stöttar. För det är vid sådana tillfällen som man behöver det som mest. Då kvittar det om det är en vän, familjemedlem eller total främling. Man måste få snacka om det med nån som lyssnar. Annars går man ner sig totalt. Och det är inget jag tipsar om. Det är nått av det värsta som finns. Det känns som att man aldrig ska nå ytan igen.
Men trots allt detta. Trots den smärtan som hela tiden finns i hjärtat. Sorgen och saknaden. Dom stunderna som jag tänker "det va längesen jag snackade med Ulla nu, måste ta o ringa henne!". För att sekunden senare komma ihåg att hon inte längre finns. Att jag inte kommer träffa henne eller snacka med henne nån mer gång här på jorden. Det är så lätt att känna som att man aldrig kommer bli lycklig igen. Att man för alltid kommer sitta fast där på botten. Aldrig se ytan. Så lovar jag er. Det kommer en dag då det börjar ljusna. Då ni kan se tillbaka, känna en dämpad smärta, men fortfarande kunna hålla er kvar i nuet. Hålla er kvar i allt det fina som finns, och minnas allt det fina som varit.
Jag är rätt glad av mig, -det vet nog dom som känner mig- skrattar o ler mycket. Rätt ofta har jag fått frågan hur jag kan va så glad trots allt som hänt. Och det är ändå rätt enkelt. Jag har så sjukt mycket att vara glad och tacksam över! Jag har en hel hög med vänner och familj som älskar mig och som finns vid min sida. Och hur kan jag då inte vara lycklig? Under de senaste 6 åren så sa jag vid ett flertal tillfällen till mina psykologer när de frågade att jag inte längre vet hur lycka kändes. Jag hade inte kännt en lycka sedan 2003. Då gick jag i trean och visste inte mycket om livet.
Men idag kan jag ärligt säga att jag känner lycka varje dag. Vissa dar kan jag må botten, bara vilja gå o gräva ner mig nånstans och inte träffa nån. Och det är okej, man måste få ha såna dagar med. Men även dom dagarna så kan jag känna mig lycklig. Tacksam för allt jag har, för allt jag har fått. För att jag har fått ett sånt oerhört bra liv, med människor som alltid står vid min sida. Och också vara tacksam för den tid jag faktiskt fick med dessa fantastiska människor. För allt dom fick lära mig. För allt.
Därför kan jag se tillbaka på allt med sorg, men också med glädje och lycka. Och därför kan jag se på nuet med lycka, och inte ta alla dom som betyder nått för mig förgivet. Utan försöka ta varje tillfälle jag får att berätta hur mycket dom betyder och hur bra dom är. -Visst skulle jag älska att ha dig, men det finns så många andra som jag också är lycklig över att ha. Även om dom inte är du.-
Så; glöm inte att uppskatta dina vänner och din familj. Glöm inte att se till allt det bra i ditt liv(vi lyckas alltid fokusera så mycket på det som saknas och det som är "fel"). Och glöm inte att vad som än händer så är du oerhört älskad, värdefull, vacker och perfekt!
2004- farfar dog. Sista gången jag träffade honom så låg han som i koma, nån slags medvetslöshet. Han fick en spruta rätt i bröstet och han ryckte inte ens till.
2005- mormor dog. Hon fick en hjärtattack. Läkarna trodde att det var lungorna som var felet. Efter att hon dog så insåg dom att det var hjärtat hela tiden.
2006- min faster dog. Cancer måste vara nått av det hemskaste som finns. Sista gången jag träffade henne var hon helt borta. Jag satt och höll henne i handen, hon kramade den krampaktigt medan hon skrek att hon ville att vi skulle döda henne, att hon inte stod ut med smärtan.
2007- min syssling dog. Olycka. Han var alldeles för ung, alldeles alldeles för ung. Min bror praktiskt taget bodde i deras hem under flera år. Smärtan och saknaden. När vi fick nyheten och allt bara kändes tomhet.
2007- farmor dog. Hon var sjuk sista tiden. Pappa och jag var på väg för att hälsa på henne två dar innan jul. När vi var 2-3min därifrån så ringde dom och sa att hon dött.
2008- min nära väns bästa kompis mördas. Försöker vara ett stöd. Det är en sån tyngd, sån smärta. Sånt borde inte ske.
2008- min syssling blir mördad samma vecka. Kände henne inte speciellt väl, men sånt borde verkligen inte få ske. Läsa stora rubriker om vad som hände, hur hon blev mördad och se henne framför mig. Se hennes familj.
2009- mina kusiners faster dör. Som funnits här under hela deras och min uppväxt. Vi är nu deras enda nära släkt. Att min faster som är deras mamma dog bara nåra år innan gör inte smärtan mindre direkt.
2010- en alldeles för ung kille dör i en olycka bara några kilometer bort. Jag kände honom inte, men han betydde mycket för många av mina vänner. En tragedi, sorg och saknad. Nått som inte borde hända.
Allt detta har varit sjukt jobbigt. Jag har trott att det på nått sätt skulle vara mitt fel. Att det är jag som gör så att alla dör. Att det är mitt mitt mitt fel. Att om bara jag försvann så skulle alla dessa människor som jag älskar inte råka illa ut. Det drog ner mitt psyke helt och hållet, milt uttryckt.
Men som rubriken säger; I smile because I'm happy.
Jag skriver inte allt det här för att få medlidande (det finns så många som haft eller har det så mycket värre), utan för att alla som går igenom nått liknande ska veta att jag vet hur det känns. Jag har gått igenom det gång på gång under så många år. Och vare sig ni känner mig eller inte, så finns jag här. Lyssnar. Stöttar. För det är vid sådana tillfällen som man behöver det som mest. Då kvittar det om det är en vän, familjemedlem eller total främling. Man måste få snacka om det med nån som lyssnar. Annars går man ner sig totalt. Och det är inget jag tipsar om. Det är nått av det värsta som finns. Det känns som att man aldrig ska nå ytan igen.
Men trots allt detta. Trots den smärtan som hela tiden finns i hjärtat. Sorgen och saknaden. Dom stunderna som jag tänker "det va längesen jag snackade med Ulla nu, måste ta o ringa henne!". För att sekunden senare komma ihåg att hon inte längre finns. Att jag inte kommer träffa henne eller snacka med henne nån mer gång här på jorden. Det är så lätt att känna som att man aldrig kommer bli lycklig igen. Att man för alltid kommer sitta fast där på botten. Aldrig se ytan. Så lovar jag er. Det kommer en dag då det börjar ljusna. Då ni kan se tillbaka, känna en dämpad smärta, men fortfarande kunna hålla er kvar i nuet. Hålla er kvar i allt det fina som finns, och minnas allt det fina som varit.
Jag är rätt glad av mig, -det vet nog dom som känner mig- skrattar o ler mycket. Rätt ofta har jag fått frågan hur jag kan va så glad trots allt som hänt. Och det är ändå rätt enkelt. Jag har så sjukt mycket att vara glad och tacksam över! Jag har en hel hög med vänner och familj som älskar mig och som finns vid min sida. Och hur kan jag då inte vara lycklig? Under de senaste 6 åren så sa jag vid ett flertal tillfällen till mina psykologer när de frågade att jag inte längre vet hur lycka kändes. Jag hade inte kännt en lycka sedan 2003. Då gick jag i trean och visste inte mycket om livet.
Men idag kan jag ärligt säga att jag känner lycka varje dag. Vissa dar kan jag må botten, bara vilja gå o gräva ner mig nånstans och inte träffa nån. Och det är okej, man måste få ha såna dagar med. Men även dom dagarna så kan jag känna mig lycklig. Tacksam för allt jag har, för allt jag har fått. För att jag har fått ett sånt oerhört bra liv, med människor som alltid står vid min sida. Och också vara tacksam för den tid jag faktiskt fick med dessa fantastiska människor. För allt dom fick lära mig. För allt.
Därför kan jag se tillbaka på allt med sorg, men också med glädje och lycka. Och därför kan jag se på nuet med lycka, och inte ta alla dom som betyder nått för mig förgivet. Utan försöka ta varje tillfälle jag får att berätta hur mycket dom betyder och hur bra dom är. -Visst skulle jag älska att ha dig, men det finns så många andra som jag också är lycklig över att ha. Även om dom inte är du.-
Så; glöm inte att uppskatta dina vänner och din familj. Glöm inte att se till allt det bra i ditt liv(vi lyckas alltid fokusera så mycket på det som saknas och det som är "fel"). Och glöm inte att vad som än händer så är du oerhört älskad, värdefull, vacker och perfekt!
Lite random sådär
Vill bara säga att jag vet att jag är sämst på att uppdatera. Men det händer nog nån gång, när jag har nått bra att komma med. Håll till godo, lev livet, uppskatta dina vänner och familj, se hur bra du är och våga lev för andra, trots risken för att såras. (Det behöver jag verkligen jobba med.)
Say goodbye to my heart tonight.
Är inte så mycket för känslor för tillfället. Dom bara surrar runt i huvudet, i hela kroppen. Skriker olika saker till mig; "du är för ful, för dålig" "chanser får vi alla, men vi måste våga ta dom" "sluta va så fruktansvärt feg" "ge dig, tror du att du har nån chans?". Ja, hej schizofreni. Nu ska jag köra på positivt tänkande. Se det bra med mig själv. Förstå mitt egetvärde. Inte falla tillbaka i gamla mönster. Inte fånga upp fegheten som jag kastade iväg. Vara mig själv. Stå stark och stadigt. Tjäna andra. Leva för andra. Leva för dig. Leva för Gud. Leva för mig. Se allt i rätt perspektiv. Njuta av livet. Se till dom svaga och fattiga. Belöna mig själv. Peppa andra. Älska människor. Stänga ute svartsjuka.
Ja, det lär ju gå snabbt! Alltid nått att ha skrivit ner det iaf. Men som sagt, vi hörs när jag har nått värt att nämna. Kan ta ett tag dock, är aningen ofokuserad på det mesta för tillfället.
Say goodbye to my heart tonight.
BLESS
