Livscoachen här
Läste precis en artikel om en ny iPhone-app. En app som skulle hjälpa nerstämda och deprimerade. Jag har flera saker att säga där. Börjar med det positiva, då jag helst inte vill kritisera nått sånt helt och hållet.
Men. Ja, nu kommer mina men, och de är många. Tyvärr.
Något sådant tror jag under inga omständigtheter att en enkel mobil-app kan hjälpa mot. Kanske kan det vara ett stöd i början, när man skäms och kanske inte vågar ta kontakt med någon som kan hjälpa. Vi har ju kommit in i ett "självhjälpssamhälle" (och enligt mig drar det samhället utför. Vi tränas i att vara individer -bra. Men vi tränas också i att "ensam är stark" och att stå själv för att man själv är den enda man kan lita på. Det är så fel, vi behöver andra mer än något annat -förutom Gud.) och tack bare det självhjälpssamhället som vi byggt upp så är det pinsamt att be om hjälp.
"Svagt" att må dåligt i sig själv. Det är så så så så FEL! Jag vill bara skrika ut det så att alla hör och inser hur fel det är. Det är inte svagt att må dåligt, det är nått som vi alla kommer känna av under längre eller kortare perioder i livet. Sånt som både behövs för att livet ska uppskattas och för att man ska klara sig i livet. Sen handlar det i det yttersta att man försöker vara stark, vara någon annan, vara nått bättre, vara nånting bara det inte är en själv. Dålig självkänsla och självförtroende är boven i dramat. Och hur får vi det? Genom att mäta oss med andra. Bara se det som är bra hos andra och det dåliga hos sig själv. Kolla i spegeln med kritiska ögon. Rädsla för att vara sig själv. Det finns en mängd små bidragande orsaker till sådant.
Och nu har jag kommit helt ur kurs, tappat den röda tråden, fallit av vägen och allt vad man nu kan säga. Så nu tar jag återigen upp grundorsaken till inlägget -håll till godo!
Enligt min erfarenhet och efter allt det jag varit med om så skulle jag aldrig någonsin tipsa en vän som mår dåligt om att använda sig av en självhjälps-app. Självklart måste man hjälpa sig själv. Det är första steget och huvudsteget i en ständigt pågående process. Men vi behöver något mer också. Nått av det allra viktigaste i livet.
Vi behöver människor. Vi behöver fysisk kontakt. Har jag sagt att jag läst nånstans att om man får mer än tio kramar om dagen så lever man längre. (Källan är okänd, men jag tvivlar inte en sekund på att det stämmer.) Men vi behöver också människor att tala med, om problem och om livet. Vi behöver människor att förlita oss på -inte mobil-appar.
Relationer, tillit, ömsesidighet, respekt, kärlek, vänskap och allt sådant är grunden till att må bra. Vi är skapta tillsammans. Eva skapades för att inte Adam skulle vara "ensam" (han hade ju Gud med). Enda sen första början så har vi varit gjorda för att vara tillsammans. Och jag tror att den allra bästa hjälpen man kan få om man mår dåligt är (att be då självklart) att prata med andra människor. Ibland känns det bäst att snacka med någon helt okänd, en psykolog, själavårdare och liknande. Och ibland så känns det bättre att snacka med någon som känner en, som vet vem man är och som finns omkring. Kompis, förälder eller nått sånt. Det funkar bägge två. Det beror helt på vad som känns bäst. Och undertiden så måste man självklart hjälpa sig själv.
Det handlar dock mer om att studera sig själv, vad man mår bra av. Vad som stärker en och vad som drar ner en. Vad i ens liv som är till börda och vad som är till vinning. Och sen vara villig till att ändra sin livsstil till det positiva. Det är svårt, det är jobbigt, det kan kännas helt totalt omöjligt. Men det går. Om du bara försöker helhjärtat så går det. Ingen tvekan. Och det är värt det, det är så värt det.
Så mitt tips är; dissa appen, eller testa om du känner fört. Men allra viktigast är att faktiskt hitta viljan till förändring och sen be om hjälp. Omge dig av vänner och familj, och ha någon eller flera som du snackar med regelbundet. Som du kan bolla funderingar och frågor, känslor och tankar osv med. Ett förslag är en psykolog, men för att det ska ge önskvärd effekt så krävs både personkemi och tillit, men det är värt att testa om man mår dåligt.
Det där viljan kan vara svårhittad. När jag mådde dåligt i slutet, eller ja, under hela tiden faktiskt. Så visst fanns där en vilja till förändring och önskan att må bra. Men samtidigt rädslan för vem jag var när jag inte mådde dåligt, jag visste inte det längre, och det gjorde att min vilja mattades. Jag vågade inte försöka må bra och ta emot den hjälp jag fick fullt ut pga rädslan. Istället gjorde jag många utdragna halvhjärtade försök som slutade i misslyckanden och att jag mådde ännu sämre en period. Det gäller att övervinna rädslan med vilja. Och jag lovar dig att du är en fantastisk person när du mår bra. )Jag tror att alla innerst inne är underbara personer, men vissa har haft det så svårt och jobbigt att den personen fått hamna i skymundan för någon starkare som klarar smällarna, en slags schizofreni.) Så ha aldrig det som ursäkt till att inte helhjärtat försöka, som jag gjorde. För det är inte värt det. Men det är värt att försöka, försöka och försöka tills du lyckas -med hjälp av andra- det lovar jag dig.
Jag var också fast i det där mörkret en gång. Men det gäller att se alla de där miljoner små ljusglimtar som finns, vissa mindre - andra större. Och se att de lyser upp mörkret runt om. För -som jag läste hos en fin väns blogg- ljuset är alltid starkare än mörkret. För ljuset syns i mörkret, lyser upp mörkret. Men mörkret kan inte "lysa upp" ljuset. För ljuset är alltid starkare.
1. Bra att man faktiskt lyfter problemet och försöker hitta lösningar.
Men. Ja, nu kommer mina men, och de är många. Tyvärr.
1. På detta vis menar man att människor som mår dåligt ska kunna hjälpa sig själva genom mobilen för 49spänn. Lite träligt för oss som inte har iPhone. Ska vi gå och köpa oss en för att kunna bli erbjudna den hjälpen? Schysst.
2. Jag tror inte en sekund på det.
Jag mådde dåligt i 6 år. Inte bara dåligt som i "åh jag är lite depp idag, livet sucks, stackars mig!". Jag mådde dåligt på ett sådant sätt som gjorde att jag försökte att inte visa någonting utåt, skämdes. Skämdes över att jag mådde dåligt. Att jag var en 'svag' människa. Samtidigt var det något inom mig som ändå ville att det skulle synas. Ville få hjälp, ville bli av med skiten. Mitt mående fick istället visas i klädstil, smink och sådant yttre. Medan jag försökte dölja det med att sätta på mig en "mask" av välmående. Av leende och lycka. En mask som tillslut blev som fastsydd, det gick inte att sluta. Inte ens när jag ville visa vad jag kände så gick det. Där satt jag leende och sa att jag ville ta livet av mig. Lätt att tro på någon då va? Det gäller för andra att märka den masken då. Att ta sig in bakom. För själv förlorar man kontrollen, den blir en övermäktig. Det är något inom en som menar att masken är ett skydd, skydd mot att bli sårad. Skydd mot att avsläjas, att föraktas osv. Något inom en som övertygar en att man behöver den för att överleva. Och så blir det.
Jag mådde dåligt i 6 år. Inte bara dåligt som i "åh jag är lite depp idag, livet sucks, stackars mig!". Jag mådde dåligt på ett sådant sätt som gjorde att jag försökte att inte visa någonting utåt, skämdes. Skämdes över att jag mådde dåligt. Att jag var en 'svag' människa. Samtidigt var det något inom mig som ändå ville att det skulle synas. Ville få hjälp, ville bli av med skiten. Mitt mående fick istället visas i klädstil, smink och sådant yttre. Medan jag försökte dölja det med att sätta på mig en "mask" av välmående. Av leende och lycka. En mask som tillslut blev som fastsydd, det gick inte att sluta. Inte ens när jag ville visa vad jag kände så gick det. Där satt jag leende och sa att jag ville ta livet av mig. Lätt att tro på någon då va? Det gäller för andra att märka den masken då. Att ta sig in bakom. För själv förlorar man kontrollen, den blir en övermäktig. Det är något inom en som menar att masken är ett skydd, skydd mot att bli sårad. Skydd mot att avsläjas, att föraktas osv. Något inom en som övertygar en att man behöver den för att överleva. Och så blir det.
Något sådant tror jag under inga omständigtheter att en enkel mobil-app kan hjälpa mot. Kanske kan det vara ett stöd i början, när man skäms och kanske inte vågar ta kontakt med någon som kan hjälpa. Vi har ju kommit in i ett "självhjälpssamhälle" (och enligt mig drar det samhället utför. Vi tränas i att vara individer -bra. Men vi tränas också i att "ensam är stark" och att stå själv för att man själv är den enda man kan lita på. Det är så fel, vi behöver andra mer än något annat -förutom Gud.) och tack bare det självhjälpssamhället som vi byggt upp så är det pinsamt att be om hjälp.
"Svagt" att må dåligt i sig själv. Det är så så så så FEL! Jag vill bara skrika ut det så att alla hör och inser hur fel det är. Det är inte svagt att må dåligt, det är nått som vi alla kommer känna av under längre eller kortare perioder i livet. Sånt som både behövs för att livet ska uppskattas och för att man ska klara sig i livet. Sen handlar det i det yttersta att man försöker vara stark, vara någon annan, vara nått bättre, vara nånting bara det inte är en själv. Dålig självkänsla och självförtroende är boven i dramat. Och hur får vi det? Genom att mäta oss med andra. Bara se det som är bra hos andra och det dåliga hos sig själv. Kolla i spegeln med kritiska ögon. Rädsla för att vara sig själv. Det finns en mängd små bidragande orsaker till sådant.
Och nu har jag kommit helt ur kurs, tappat den röda tråden, fallit av vägen och allt vad man nu kan säga. Så nu tar jag återigen upp grundorsaken till inlägget -håll till godo!
Enligt min erfarenhet och efter allt det jag varit med om så skulle jag aldrig någonsin tipsa en vän som mår dåligt om att använda sig av en självhjälps-app. Självklart måste man hjälpa sig själv. Det är första steget och huvudsteget i en ständigt pågående process. Men vi behöver något mer också. Nått av det allra viktigaste i livet.
Vi behöver människor. Vi behöver fysisk kontakt. Har jag sagt att jag läst nånstans att om man får mer än tio kramar om dagen så lever man längre. (Källan är okänd, men jag tvivlar inte en sekund på att det stämmer.) Men vi behöver också människor att tala med, om problem och om livet. Vi behöver människor att förlita oss på -inte mobil-appar.
Relationer, tillit, ömsesidighet, respekt, kärlek, vänskap och allt sådant är grunden till att må bra. Vi är skapta tillsammans. Eva skapades för att inte Adam skulle vara "ensam" (han hade ju Gud med). Enda sen första början så har vi varit gjorda för att vara tillsammans. Och jag tror att den allra bästa hjälpen man kan få om man mår dåligt är (att be då självklart) att prata med andra människor. Ibland känns det bäst att snacka med någon helt okänd, en psykolog, själavårdare och liknande. Och ibland så känns det bättre att snacka med någon som känner en, som vet vem man är och som finns omkring. Kompis, förälder eller nått sånt. Det funkar bägge två. Det beror helt på vad som känns bäst. Och undertiden så måste man självklart hjälpa sig själv.
Det handlar dock mer om att studera sig själv, vad man mår bra av. Vad som stärker en och vad som drar ner en. Vad i ens liv som är till börda och vad som är till vinning. Och sen vara villig till att ändra sin livsstil till det positiva. Det är svårt, det är jobbigt, det kan kännas helt totalt omöjligt. Men det går. Om du bara försöker helhjärtat så går det. Ingen tvekan. Och det är värt det, det är så värt det.
Så mitt tips är; dissa appen, eller testa om du känner fört. Men allra viktigast är att faktiskt hitta viljan till förändring och sen be om hjälp. Omge dig av vänner och familj, och ha någon eller flera som du snackar med regelbundet. Som du kan bolla funderingar och frågor, känslor och tankar osv med. Ett förslag är en psykolog, men för att det ska ge önskvärd effekt så krävs både personkemi och tillit, men det är värt att testa om man mår dåligt.
Det där viljan kan vara svårhittad. När jag mådde dåligt i slutet, eller ja, under hela tiden faktiskt. Så visst fanns där en vilja till förändring och önskan att må bra. Men samtidigt rädslan för vem jag var när jag inte mådde dåligt, jag visste inte det längre, och det gjorde att min vilja mattades. Jag vågade inte försöka må bra och ta emot den hjälp jag fick fullt ut pga rädslan. Istället gjorde jag många utdragna halvhjärtade försök som slutade i misslyckanden och att jag mådde ännu sämre en period. Det gäller att övervinna rädslan med vilja. Och jag lovar dig att du är en fantastisk person när du mår bra. )Jag tror att alla innerst inne är underbara personer, men vissa har haft det så svårt och jobbigt att den personen fått hamna i skymundan för någon starkare som klarar smällarna, en slags schizofreni.) Så ha aldrig det som ursäkt till att inte helhjärtat försöka, som jag gjorde. För det är inte värt det. Men det är värt att försöka, försöka och försöka tills du lyckas -med hjälp av andra- det lovar jag dig.
Jag var också fast i det där mörkret en gång. Men det gäller att se alla de där miljoner små ljusglimtar som finns, vissa mindre - andra större. Och se att de lyser upp mörkret runt om. För -som jag läste hos en fin väns blogg- ljuset är alltid starkare än mörkret. För ljuset syns i mörkret, lyser upp mörkret. Men mörkret kan inte "lysa upp" ljuset. För ljuset är alltid starkare.
Kommentarer
Trackback
