thirstofthesoul

Nu har jag funderat lite på fenomenet kärlek.

Först och främst måste jag nog säga att -åtminstone anser jag det- det är skillnad på att vara kär i någon och att älska någon. Att älska nån är så mycket mer, en passionerad känsla som inte går över så lätt, som alltid finns kvar, alltingen i form av att älska eller hata. De där två går ju hand i hand. Jag älskar även mina vänner, men för det är man ju inte kär i dem, fattar ni?

Medan att vara kär i någon, visst det kan va underbart eller skitjobbigt, men det är nått i en övergående period tror jag. Man kan bli kär i nån väldigt fort, för att det sen ska sluta lika snabbt, eller så kan det övergå till kärlek och att älska nån. Lite grund teori där.

Jag tror iaf att alla är skapade till en viss person. Alla har någon som de är menade för. Den personen kanske bor i Afrika, USA, grannhuset eller vad som helst. Ibland måste man söka för att finna. Livet ligger inte öppet framför en att kolla in innan man tar steget i sökandet. Vägen ligger inte öppen, den ligger under dimma och gränserna mellan vägen och dikena är diffusa. Men man måste ändå våga satsa, våga se vad livet har att erbjuda. (Förlåt nu tappade jag tråden som vanligt). Men iaf. Jag tror att det är väldigt lätt att blanda ihop att vara kär, attraherad, och att älska någon. När man gillar nån på det sättet så tror jag att alla tre finns tillsammans, känslan av att vara kär, attraktion, att älska. Men sen kan man ju såklart vara attraherad av fler och andra människor, det är ju bara mänskligt. Man kan ju även älska sina vänner, föräldrar, djur ja det mesta. Det betyder ju inte att man är kär i dem. Men jag tror att man ofta blandar ihop de där känslorna. Att vänskaps-kärleken förväxlas med kärleken och tvärtom. Det är det som gör att endel går skilda håll tror jag är just att man blandat ihop vänskaps-kärlek med "riktiga" kärleken. Och när det sen förhållandet och saker runt omkring tär på en så märks det så tydligt att det blev fel, att detta inte var det. Det kan inte bara förstöra ett förhållande utan även en underbar vänskap.

Sen kan det ju vara tvärtom också, man kan gå omkring hela livet med en riktigt bra vän, som man först senare (om ens då) förstår att man hyser starkare känslor för. Det gäller att försöka reda ut det där. Sen när man gillar flera personer, eller tror sig gilla flera personer, så kan det också vara jobbigt. Eller ja, det är jobbigt. Då gäller det väl ifs också bara att försöka reda ut känslorna och se vad det är man känner egentligen. Ofta, allt för ofta, tror jag att man kan vara kär i någon för att sen gå över till att vara kär i kärleken. Många är nog det utan att de märker skillnaden. De är kära i kärleken, i känslan av att vara kär och det gör att de tror att de känner de känslorna mot någon person istället. Jag vet, eller tror att jag vet iaf. (Läs gärna "Kär i kärleken"!)

Allt detta blev både kluddrig och svår-förstått tror jag.., men hoppas att någon får ut nått av det iaf.. :) och detta är ju bara mina tankar och åsikter, så det kan säkert va helt jättekorkat i era öron!

• Inte tolerera massa skitsnack hela tiden, vare sig från mig själv eller nån annan.
• Inte va så tjurskallig, och se mina egna brister o förändra dom, innan jag ser nån annans.
• Ställa upp för människor, även när jag kanske inte vill. Men även ställa upp för mig själv
• Lita på Gud i allt och vända mig till Honom när livet går tungt.
• Göra skillnad för mig själv o andra. Verkligen leva som kristen.
• WWJD - What Would Jesus Do. Göra det Jesus skulle gjort, följa Honom i allt jag kan.
• Se mitt eget värde, och påminna andra om deras varje gång det verkar behövas, och oftare.