Givmildhet
Jag funderade lite över givmildhet.
Jag var hos min fina kusin A för 1½ vecka sen, och då kom vi in på det ämnet. Jag har alltid gett mycket. Saker, pengar, värme (eller ja, åtminstone försökt). Men har jag gjort det pga av att jag känner att jag bara måste ge nått för att jag vill ge den personen, för att jag vill glädja den? Eller har jag gjort det för att jag velat ha nått tillbaka?
Jag är rädd att det är för att jag velat ha nått tillbaka, bekräftelse, vänskap eller ja det mesta. Men då ger jag ju egentligen inte för att jag vill ge, för att jag vill glädja den personen. Utan man förvrider det som borde vara fint. Det som borde vara en av de mest osjälviska handlingarna, det som borde göras med rent hjärta. Jag förvred det till nått själviskt, nått som var för min egen skull. Och jag tror inte att jag är den enda.
Vi gör så mycket med bara oss själva i huvudet, oss själva i hjärtat. Vi gör saker för andra, men med själviskhet i hjärtat. Blir då handlingen verkligen lika mycket värd? Blir handlingen vad den är menad att bli?
Jag har börjat tänka om. Jag ger väl i princip lika mycket kanske, men inte längre för att få nått tillbaka. Mitt fokus ligger inte längre så mycket på mig själv, utan jag ger för att jag vill. Inte för att jag ska få nått tillbaka. Inte för att det ska gynna mig, utan för att glädja. För att ge värme. Uppskattning. Gemenskap.
Jag säger inte att det är lätt. För det är det inte alltid. Ofta frestas man att göra saker för att gynna sig själv, även om det säkert kan vara en viss del att man vill glädja, så ligger ändå ens egna behov i botten. Bakom det hela. Och jag vill bara säga en sak. Vill du få en äkta känsla av givmildhetens glädje. Gör då så mycket du kan och vill, utan att ha huvudet fullt med dig själv.
Detta inlägget blev oerhört kluddrigt och säkerligen svårförståeligt och så, men hoppas att det gav en tanke i alla fall!
BLESS
Jag var hos min fina kusin A för 1½ vecka sen, och då kom vi in på det ämnet. Jag har alltid gett mycket. Saker, pengar, värme (eller ja, åtminstone försökt). Men har jag gjort det pga av att jag känner att jag bara måste ge nått för att jag vill ge den personen, för att jag vill glädja den? Eller har jag gjort det för att jag velat ha nått tillbaka?
Jag är rädd att det är för att jag velat ha nått tillbaka, bekräftelse, vänskap eller ja det mesta. Men då ger jag ju egentligen inte för att jag vill ge, för att jag vill glädja den personen. Utan man förvrider det som borde vara fint. Det som borde vara en av de mest osjälviska handlingarna, det som borde göras med rent hjärta. Jag förvred det till nått själviskt, nått som var för min egen skull. Och jag tror inte att jag är den enda.
Vi gör så mycket med bara oss själva i huvudet, oss själva i hjärtat. Vi gör saker för andra, men med själviskhet i hjärtat. Blir då handlingen verkligen lika mycket värd? Blir handlingen vad den är menad att bli?
Jag har börjat tänka om. Jag ger väl i princip lika mycket kanske, men inte längre för att få nått tillbaka. Mitt fokus ligger inte längre så mycket på mig själv, utan jag ger för att jag vill. Inte för att jag ska få nått tillbaka. Inte för att det ska gynna mig, utan för att glädja. För att ge värme. Uppskattning. Gemenskap.
Jag säger inte att det är lätt. För det är det inte alltid. Ofta frestas man att göra saker för att gynna sig själv, även om det säkert kan vara en viss del att man vill glädja, så ligger ändå ens egna behov i botten. Bakom det hela. Och jag vill bara säga en sak. Vill du få en äkta känsla av givmildhetens glädje. Gör då så mycket du kan och vill, utan att ha huvudet fullt med dig själv.
Detta inlägget blev oerhört kluddrigt och säkerligen svårförståeligt och så, men hoppas att det gav en tanke i alla fall!
BLESS
Verktyg
Jag fick vara med om en otroligt cool sak i fredags.
Vi var på utedag med nya klassen för att lära känna varandra lite mer.
När vi sen skulle åka hem så kom inte vår beställda buss utan vi
fick vänta i nästan en timme på nästa. Vilket betydde att jag skulle
missa min buss från stan och behöva vänta en timme på nästa.
Så där satt jag och självömkade som man så lätt gör ibland.
Jag bad till Gud att snälla rara Gud gör så att våran buss
kommer nu så jag kan åka hem. Jag ska ju på tonårs och allt
ikväll, så var lite schysst och gör så bussen kommer nu va.
Jag väntade en liten stund, men inte en skymt av nån buss
där inte. Jag kom på mig själv med självömkandet och tänkte
att här sitter jag, helt frisk, med mat och kläder för dagen,
med allt jag kan behöva serverat av Jesus. Vad har jag då att
beklaga mig över egentligen? Hem kommer jag ju på ett eller
annat sätt.
Jag började då istället be att Jesus skulle använda mig i sin
tjänst där och då. Göra nånting i mig, för hur skoj är det att
sitta där på en sten i en timme? Skulle jag göra det så ville jag
allt att Jesus skulle använda mig till nått värdefullt också.
Efter nåra minuter så ropar några i min nya klass på mig och ber mig
berätta om varför jag tror och vad Gud egentligen har gjort i mitt och
andras liv. Snacka om bönesvar direkt!
Där fick jag alltså berätta om allt underbart som bara Gud kan göra
i mitt liv. Om helanden. Om kärleken. Om bönesvaren.
Är inte det underbart!? Ett hett tips till er alla om ni sitter och
surar över att ni missat bussen. "Be och ni skall få". Jag tror
att det var Guds plan med den dagen för mig. Vi måste bara
vidga våra vyer. Se att i allt som verkarbotten så går det att göra
nått värdefullt av det. Våga BE. Våga TRO. Våga chilla med
Jesus. Det är han som gör jobbet, jag är bara verktyget. Men
jag är antagligen ett av de lyckligaste verktygen i världen.
Våga be och våga fråga. För Gud sviker inte. Gud har en plan
och han svarar på böner. Men vi måste skjuta till lite själva också,
vad är det annars för relation?
Jag fick vara med om en otroligt cool sak i fredags.
Vi var på utedag med nya klassen för att lära känna varandra lite mer.
När vi sen skulle åka hem så kom inte vår beställda buss utan vi
fick vänta i nästan en timme på nästa. Vilket betydde att jag skulle
missa min buss från stan och behöva vänta en timme på nästa.
Så där satt jag och självömkade, som man så lätt gör ibland.
Jag bad till Gud att snälla rara Gud gör så att våran buss
kommer nu så jag kan åka hem. Jag ska ju på tonårs och allt
ikväll, så var lite schysst och gör så bussen kommer nu va.
Jag väntade en liten stund, men inte en skymt av nån buss
där inte. Jag kom på mig själv med självömkandet och tänkte
att här sitter jag, helt frisk, med mat och kläder för dagen,
med allt jag kan behöva serverat av Jesus. Vad har jag då att
beklaga mig över egentligen? Hem kommer jag ju på ett eller
annat sätt.
Jag började då istället be att Jesus skulle använda mig i sin
tjänst där och då. Göra nånting i mig, för hur skoj är det att
sitta där på en sten i en timme? Skulle jag göra det så ville jag
allt att Jesus skulle använda mig till nått värdefullt också.
Efter nåra minuter så ropar några i min nya klass på mig och ber mig
berätta om varför jag tror och vad Gud egentligen har gjort i mitt och
andras liv. Snacka om bönesvar direkt!
Där fick jag alltså berätta om allt underbart som bara Gud kan göra
i mitt liv. Om helanden. Om kärleken. Om bönesvaren.
Är inte det underbart!? Ett hett tips till er alla om ni sitter och
surar över att ni missat bussen. "Be och ni skall få". Jag tror
att det var Guds plan med den dagen för mig. Vi måste bara
vidga våra vyer. Se att i allt som verkarbotten så går det att göra
nått värdefullt av det. Våga BE. Våga TRO. Våga chilla med
Jesus. Det är han som gör jobbet, jag är bara verktyget. Men
jag är antagligen ett av de lyckligaste verktygen i världen.
Våga be och våga fråga. För Gud sviker inte. Gud har en plan
och han svarar på böner. Men vi måste skjuta till lite själva också,
vad är det annars för relation?
Joh. 1:5 Och ljus lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det.
BLESS
När hade du frågestund med Gud senast?
Jag har varit galet dålig på att uppdatera. Men det har varit fullt i huvudet, riktigt fullt. Gymnasiet o allt, kära hjärtanes. Men bra är det! :) Skönt att tömma ut allt i bönen.
Nu säger dock min moder åt mig att jag måste gå o lägga mig, så det får väl bli lite kort.
Idag vill jag i alla fall peppa för att ta med Jesus utanför kyrkan och församlingens väggar. För om vi stänger in Jesus, tron och hoppet inom de väggarna så betyder det också att alla de människor som inte fått möta Jesus än, troligtvis aldrig kommer få göra det heller. Vi måste ta med oss ut, sprida. Inte bara genom ord, för det finns så mycket ord och så lite handling här i världen, utan genom att låta oss leva och ledas av Gud. Visa på att Han är den Levande Guden, för Gud vill inte bara vara med oss i kyrkan. Han vill vara med överallt!
Han vill ge glädje, kärlek, stöd, nåd och härlighet överallt! Är inte det underbart?
Hur gör man då? Hur tar med med sig Jesus på ett konkret sätt utanför de väggar där vi känner oss trygga i tron? Där vi inte blir utsatta för kränkningar för vår tro, där vi inte behöver vara rädda för att "säga fel" i samhällsfrågor, där vi inte behöver vara rädda för att stöta oss med nån annans åsikter och väcka konflikt. (I vissa fall kan man ju dock känna såna här känslor i dessa sammanhang också, o det tänkte jag fundera lite runt nån annan dag! Eller ja, funderat har jag ju redan, men att skriva ner det här också).
Men vi är så rädda för att stöta anspråk hos andra, så vi väljer att följa Jesus i kyrkan, på ungdomsgruppen, i församlingen, men när vi kommer ut i "verkliga livet" så vågar vi inte. Vi tänker att vår fromhet de stunderna måste väl väga upp, vi kan ju börja följa världens mått för ideal och normalitet när vi lämnar kyrkan eller församlingshemmet. Men jag tror att vi tänker fel.., vi tänker med rädslan. Med huvudet, men inte med själen och hjärtat. Och jag är likadan, så tro inget annat. Jag är precis likadan på den fronten. Men jag tror att vi kan ändra på det, ändra på oss själva. Med Guds hjälp. Och den hjälpen får vi be om varje dag.
Så det ända riktiga svaret jag har på det är att jag inte har nått svar. Gud har svaren. Be och fråga. Min erfarenhet säger mig tydligt att om jag frågar Gud så svarar han mig. (Vilket är anledningen till att jag inte längre frågar sent på kvällen när jag borde sova, för då brainstormar det i mitt huvud ett antal timmar, det tycks aldrig ta stopp!) Men det var bara en liten lustig parentes, förlåt! Gud vill inte bara lyssna till oss, han vill prata med oss. Peppa oss, diskutera, inspirera. Så låt honom göra det genom att fråga! :) Och detta inlägget blev säkerligen jättetråkigt och segt och helkrångligt. Men min hjärna går inte på fullvarv just nu, det är fingrarna som styr! Men jag lovar att jag snart ska bättra mig, uppdatera mer och säga lite bättre saker kanske. Men detta är en viktig punkt, så jag återkommer säkert till den när jag är lite klarare i basen!
Gonatt!
BLESS
Nu säger dock min moder åt mig att jag måste gå o lägga mig, så det får väl bli lite kort.
Idag vill jag i alla fall peppa för att ta med Jesus utanför kyrkan och församlingens väggar. För om vi stänger in Jesus, tron och hoppet inom de väggarna så betyder det också att alla de människor som inte fått möta Jesus än, troligtvis aldrig kommer få göra det heller. Vi måste ta med oss ut, sprida. Inte bara genom ord, för det finns så mycket ord och så lite handling här i världen, utan genom att låta oss leva och ledas av Gud. Visa på att Han är den Levande Guden, för Gud vill inte bara vara med oss i kyrkan. Han vill vara med överallt!
Han vill ge glädje, kärlek, stöd, nåd och härlighet överallt! Är inte det underbart?
Hur gör man då? Hur tar med med sig Jesus på ett konkret sätt utanför de väggar där vi känner oss trygga i tron? Där vi inte blir utsatta för kränkningar för vår tro, där vi inte behöver vara rädda för att "säga fel" i samhällsfrågor, där vi inte behöver vara rädda för att stöta oss med nån annans åsikter och väcka konflikt. (I vissa fall kan man ju dock känna såna här känslor i dessa sammanhang också, o det tänkte jag fundera lite runt nån annan dag! Eller ja, funderat har jag ju redan, men att skriva ner det här också).
Men vi är så rädda för att stöta anspråk hos andra, så vi väljer att följa Jesus i kyrkan, på ungdomsgruppen, i församlingen, men när vi kommer ut i "verkliga livet" så vågar vi inte. Vi tänker att vår fromhet de stunderna måste väl väga upp, vi kan ju börja följa världens mått för ideal och normalitet när vi lämnar kyrkan eller församlingshemmet. Men jag tror att vi tänker fel.., vi tänker med rädslan. Med huvudet, men inte med själen och hjärtat. Och jag är likadan, så tro inget annat. Jag är precis likadan på den fronten. Men jag tror att vi kan ändra på det, ändra på oss själva. Med Guds hjälp. Och den hjälpen får vi be om varje dag.
Så det ända riktiga svaret jag har på det är att jag inte har nått svar. Gud har svaren. Be och fråga. Min erfarenhet säger mig tydligt att om jag frågar Gud så svarar han mig. (Vilket är anledningen till att jag inte längre frågar sent på kvällen när jag borde sova, för då brainstormar det i mitt huvud ett antal timmar, det tycks aldrig ta stopp!) Men det var bara en liten lustig parentes, förlåt! Gud vill inte bara lyssna till oss, han vill prata med oss. Peppa oss, diskutera, inspirera. Så låt honom göra det genom att fråga! :) Och detta inlägget blev säkerligen jättetråkigt och segt och helkrångligt. Men min hjärna går inte på fullvarv just nu, det är fingrarna som styr! Men jag lovar att jag snart ska bättra mig, uppdatera mer och säga lite bättre saker kanske. Men detta är en viktig punkt, så jag återkommer säkert till den när jag är lite klarare i basen!
Gonatt!
BLESS
Gymnasiet o lite sånt
Idag började jag gymnasiet, ja kärahjärtanes.. Men det gick bra. Trots all panik jag hade i somras. Trots all skräck o nervositet som jag kände. Men Gud är sannerligen god. Imorse när jag vaknade o bad för dagen så kände jag bara ett lugn genom hela kroppen. Frid i sinnet, ingen nervositet. Underbart!
Och dagen gick bra! Jag snackade med nya människor(!!!) och klassen verkar nice! Nu är bara förhoppningen o bönen att B ska få byta till vår klass!
Men tänkte inte snacka så mycket om det, finns inte så mycket att säga än. Uppdaterat på ett tag har jag inte heller trots att blocket flödar över av texter som ska in här nån gång i framtiden. Men ikväll är jag slutkörd, så det blir kanske imorron!
Andaktshörnan!
Joh. 1:5 Och ljus lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det.
BLESS
Och dagen gick bra! Jag snackade med nya människor(!!!) och klassen verkar nice! Nu är bara förhoppningen o bönen att B ska få byta till vår klass!
Men tänkte inte snacka så mycket om det, finns inte så mycket att säga än. Uppdaterat på ett tag har jag inte heller trots att blocket flödar över av texter som ska in här nån gång i framtiden. Men ikväll är jag slutkörd, så det blir kanske imorron!
Andaktshörnan!
Joh. 1:5 Och ljus lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det.
BLESS
Tomhet
Under de sex år som jag mådde dåligt så fanns det ju alltid perioder. Perioder som var aningen bättre, perioder som var värre än jag trott var möjligt, perioder med likgiltighet osv. Men det fanns två ständigt återkommande perioder.
När min faster dog så var det besvikelse, ilska, skuldkänslor. Hon var en av de närmsta i mitt liv, och vi brevväxlade mycket under hennes sista år. (Hon dog av cancer.) I det brev jag fick på min födelsedag (då hon inte kunde komma för hon var på behandling) så skrev hon "när jag blir frisk så ska vi fira tillsammans". Just det ordet höll jag fast vid, det där när, inte om inte bara nån gång. Utan när. I slutet så hade de flesta -inklusive hon själv tror jag- tappat hoppet totalt. Men jag som 12åring höll fast vid att hon hade -vad jag tyckte att det kändes som- lovat mig att bli frisk, att överleva.
Därför blev jag arg när hon dog. Arg, ledsen och besviken, på henne. Hon hade svikit mig tyckte jag. Efter ett tag gick det över till skuldkänslor, både för att jag beskyllde en död, men också för att alla människor runt omkring mig hade sagt till mig att inte hoppas för mycket, men det gjorde jag. Och det var väl otroligt dumt och korkat tyckte jag sen. Dessa känslor var återkommande -om än kanske i en lite mildare form- när fler människor omkring mig dog. Och det rev verkligen sönder själen, bokstavligt talat. Ibland kändes det som att jag bara kunde känna hur själen revs itu varje gång jag gick in i en sån period. Det var fruktansvärt.
Men den perioden som var ännu värre, som jag fruktade mest av allt. Och som jag fortfarande fruktar att nånsin hamna i igen, är tomheten. När min syssling dog så var jag på "lära känna dag" med nya klassen. När jag fick nyheten. Jag har alltid trott att jag måste visa mig stark, "så kanske inte folk fattar att jag mår dåligt". Så jag tillät inte mig själv att gråta du. När jag sen kom hem var jag helt förstörd, på riktigt. Och det höll i sig. Men de timmarna då jag försökte avskärma smärtan så gick jag in i just tomhet. Den höll i sig i en två tre månader.
Man går bara runt i en ekande tomhet, man märker egentligen ingenting, lever egentligen inte riktigt, känner inget. Allt är bara tomhet. Det är värre en smärtan. De perioder som bara var av tomhet var också de perioder som jag skadade mig själv mest, på olika sätt. En natt satt jag hela natten och dunkade bara huvudet i väggen, men inte ens smärtan tog bort tomheten, evigt mörker. Det är verkligen fruktansvärt.
Vid ilska, sorg och skuld så känns det ändå oftast som att det finns en väg ur det, själen rivs sönder, men man kan stoppa rivandet. Men när det bara är tomhet så liksom tynar själen bara bort känns det som, och det verkar inte finnas nånting som kan stoppa det. Det bara tynar bort.
Idag läste jag en bok som heter: En glimt av Evigheten skriven av Ian McCormack. (Den tipsar jag om!) Ian dog 1982. På riktigt, dog. Men när han varit död i 15-20minuter så började hans hjärta slå igen på vägen ner till bårhuset. I boken så berättar Ian om det han upplevde dem minutrarna, vad som gjorde att när han vaknade upp igen så gick han från att vara -som han själv uttrycker det- en from ateist till nyfödd kristen.
Ian var i helvetet och vände. Bokstavligt talat.
Ofta när vi tänker oss helvetet så tror jag att vi tänker oss ett ställe som är lite såhär rebell-coolt som världen har börjat styra in sig på. Att hamnar man där så kan man ägna hela dagarna, hela evigheten till att skryta om alla synder man gjort, och bara supa, ligga runt, misshandla osv. Festa med djävulen.
Vad Ian beskriver är inget som det. Han beskriver det som ett evigt mörker. Bara en massa själar som finns men inte mer. Inget prat, inget skratt, och verkligen inte nån fest. Hela stället var bara en evig väntan på dom. Ett kusligt mörker och tomhet.
Han beskriver även hur han får se Himlen, möta Jesus. Ett stort ljus som får solen att verka gul och matt. Ett ljus som ger välbehag, trygghet och en känsla av att vara älskad helt förhållningslöst. Ett evigt ljus, en evig sommar en evig kärlek.
Vad jag försökte få fram i detta inlägget är att ibland så förstör världen i oss. Vi själva förstör. Det kan kännas som att själen slits itu. Ibland kan man även känna den eviga tomheten.
Men om vårat val är att stå ut med en del smärta här på jorden, genom att leva efter Jesus. Kanske bli förföljda, hånade och i vissa fall även dödade. För vår tro och vår tillgivenhet till Jesus. Om vår själv rivs sönder här på jorden. Så har vi den där evigheten, den eviga härligheten att se fram emot.
Och det tänker jag i alla fall är så mycket mycket mycket mer värt än att leva i njutning och synd på jorden och få en evig tomhet, fruktan och väntan på dom. En tomhet 100000000 gånger värre än den jag har gått igenom, och många med mig. Så mycket värre. Det är inte värt det. Det kan jag lova er.
Ian frågade Jesus hur har kunde ha gjort sig förtjänt av att få träffa Jesus och få se Himlen. Han som var en syndare och inte ens var säker på vad han trodde när han var på jorden. Men i ambulansen på vägen in till sjukhuset där han sedan dog så graspade han efter halmstrån. Gjorde allt för att få överleva. Han bad till Gud, fastän han kanske egentligen inte trodde så satte han sitt sista hopp till Jesus. Han bad om förlåtelse för sina synder och förlät även alla dem som gjort honom något ont. Och det sa Jesus var vad som räddat honom från helvetet.
Vi får också sätta den tilliten till Jesus. Hur liten tro vi än har, och vi får be för att bli stärkta och trygga i tron! Underbart!
När min faster dog så var det besvikelse, ilska, skuldkänslor. Hon var en av de närmsta i mitt liv, och vi brevväxlade mycket under hennes sista år. (Hon dog av cancer.) I det brev jag fick på min födelsedag (då hon inte kunde komma för hon var på behandling) så skrev hon "när jag blir frisk så ska vi fira tillsammans". Just det ordet höll jag fast vid, det där när, inte om inte bara nån gång. Utan när. I slutet så hade de flesta -inklusive hon själv tror jag- tappat hoppet totalt. Men jag som 12åring höll fast vid att hon hade -vad jag tyckte att det kändes som- lovat mig att bli frisk, att överleva.
Därför blev jag arg när hon dog. Arg, ledsen och besviken, på henne. Hon hade svikit mig tyckte jag. Efter ett tag gick det över till skuldkänslor, både för att jag beskyllde en död, men också för att alla människor runt omkring mig hade sagt till mig att inte hoppas för mycket, men det gjorde jag. Och det var väl otroligt dumt och korkat tyckte jag sen. Dessa känslor var återkommande -om än kanske i en lite mildare form- när fler människor omkring mig dog. Och det rev verkligen sönder själen, bokstavligt talat. Ibland kändes det som att jag bara kunde känna hur själen revs itu varje gång jag gick in i en sån period. Det var fruktansvärt.
Men den perioden som var ännu värre, som jag fruktade mest av allt. Och som jag fortfarande fruktar att nånsin hamna i igen, är tomheten. När min syssling dog så var jag på "lära känna dag" med nya klassen. När jag fick nyheten. Jag har alltid trott att jag måste visa mig stark, "så kanske inte folk fattar att jag mår dåligt". Så jag tillät inte mig själv att gråta du. När jag sen kom hem var jag helt förstörd, på riktigt. Och det höll i sig. Men de timmarna då jag försökte avskärma smärtan så gick jag in i just tomhet. Den höll i sig i en två tre månader.
Man går bara runt i en ekande tomhet, man märker egentligen ingenting, lever egentligen inte riktigt, känner inget. Allt är bara tomhet. Det är värre en smärtan. De perioder som bara var av tomhet var också de perioder som jag skadade mig själv mest, på olika sätt. En natt satt jag hela natten och dunkade bara huvudet i väggen, men inte ens smärtan tog bort tomheten, evigt mörker. Det är verkligen fruktansvärt.
Vid ilska, sorg och skuld så känns det ändå oftast som att det finns en väg ur det, själen rivs sönder, men man kan stoppa rivandet. Men när det bara är tomhet så liksom tynar själen bara bort känns det som, och det verkar inte finnas nånting som kan stoppa det. Det bara tynar bort.
Idag läste jag en bok som heter: En glimt av Evigheten skriven av Ian McCormack. (Den tipsar jag om!) Ian dog 1982. På riktigt, dog. Men när han varit död i 15-20minuter så började hans hjärta slå igen på vägen ner till bårhuset. I boken så berättar Ian om det han upplevde dem minutrarna, vad som gjorde att när han vaknade upp igen så gick han från att vara -som han själv uttrycker det- en from ateist till nyfödd kristen.
Ian var i helvetet och vände. Bokstavligt talat.
Ofta när vi tänker oss helvetet så tror jag att vi tänker oss ett ställe som är lite såhär rebell-coolt som världen har börjat styra in sig på. Att hamnar man där så kan man ägna hela dagarna, hela evigheten till att skryta om alla synder man gjort, och bara supa, ligga runt, misshandla osv. Festa med djävulen.
Vad Ian beskriver är inget som det. Han beskriver det som ett evigt mörker. Bara en massa själar som finns men inte mer. Inget prat, inget skratt, och verkligen inte nån fest. Hela stället var bara en evig väntan på dom. Ett kusligt mörker och tomhet.
Han beskriver även hur han får se Himlen, möta Jesus. Ett stort ljus som får solen att verka gul och matt. Ett ljus som ger välbehag, trygghet och en känsla av att vara älskad helt förhållningslöst. Ett evigt ljus, en evig sommar en evig kärlek.
Vad jag försökte få fram i detta inlägget är att ibland så förstör världen i oss. Vi själva förstör. Det kan kännas som att själen slits itu. Ibland kan man även känna den eviga tomheten.
Men om vårat val är att stå ut med en del smärta här på jorden, genom att leva efter Jesus. Kanske bli förföljda, hånade och i vissa fall även dödade. För vår tro och vår tillgivenhet till Jesus. Om vår själv rivs sönder här på jorden. Så har vi den där evigheten, den eviga härligheten att se fram emot.
Och det tänker jag i alla fall är så mycket mycket mycket mer värt än att leva i njutning och synd på jorden och få en evig tomhet, fruktan och väntan på dom. En tomhet 100000000 gånger värre än den jag har gått igenom, och många med mig. Så mycket värre. Det är inte värt det. Det kan jag lova er.
Ian frågade Jesus hur har kunde ha gjort sig förtjänt av att få träffa Jesus och få se Himlen. Han som var en syndare och inte ens var säker på vad han trodde när han var på jorden. Men i ambulansen på vägen in till sjukhuset där han sedan dog så graspade han efter halmstrån. Gjorde allt för att få överleva. Han bad till Gud, fastän han kanske egentligen inte trodde så satte han sitt sista hopp till Jesus. Han bad om förlåtelse för sina synder och förlät även alla dem som gjort honom något ont. Och det sa Jesus var vad som räddat honom från helvetet.
Vi får också sätta den tilliten till Jesus. Hur liten tro vi än har, och vi får be för att bli stärkta och trygga i tron! Underbart!
Jesus är ett evigt ljus, rätt lockande va?
"Och Jesus grät"
Ett av de ställen i Bibeln som har berört mig allra mest (jag har förvisso inte läst hela Bibeln, så det kanske kommer att ändras, men det känns rätt stabilt i sin topplacering) är det som är -vad jag fattat det som- Bibelns kortaste vers.
Joh.11:35
Och Jesus grät.
I lördags dog en kille. Alldeles för ung. Alldeles för tidigt. Alldeles fel.
I går när tankarna malde allt för mycket och jag började gå ner i tankarna och känslorna igen så kom jag att tänka på denna bibelvers. Den ger mig tröst. Jesus gråter med mig. Som han grät där för Lasarus. Av medlidande. Av sorg över att hans vän dog -Jesus uppväckte honom förvisso från de döda sedan, och visste hela tiden att Lasarus skulle få liv igen. Ändå så grät Jesus.
Jesus gråter med oss alla i detta som hänt. Detta oförståeliga. Detta fruktansvärda. Denna sorg och saknad. Jesus gråter.
Jesus som man kan tänka är så stor, så över alla mänskliga känslor. Över all sorg. Men det är fel. Han sörjer för oss, och han sörjer med oss.
Joh.11:35
Och Jesus grät.
I lördags dog en kille. Alldeles för ung. Alldeles för tidigt. Alldeles fel.
Vid såna tillfällen förstår jag inte världen. Förstår inte allt lidande.
Vila i frid.
I går när tankarna malde allt för mycket och jag började gå ner i tankarna och känslorna igen så kom jag att tänka på denna bibelvers. Den ger mig tröst. Jesus gråter med mig. Som han grät där för Lasarus. Av medlidande. Av sorg över att hans vän dog -Jesus uppväckte honom förvisso från de döda sedan, och visste hela tiden att Lasarus skulle få liv igen. Ändå så grät Jesus.
Jesus gråter med oss alla i detta som hänt. Detta oförståeliga. Detta fruktansvärda. Denna sorg och saknad. Jesus gråter.
Jesus som man kan tänka är så stor, så över alla mänskliga känslor. Över all sorg. Men det är fel. Han sörjer för oss, och han sörjer med oss.
Alla de gånger jag har gråtit mig till sömns för olika anledningar, så har Jesus suttit bredvid mig och gråtit han också.
Jesus gråter för mig och jag får lägga all min sorg på honom.
Matt. 11:28-30
Kom till mig, alla ni som är tyngda av bördor; jag skall skänka er vila.
Ta på er mitt ok och lär av mig, som har ett milt och ödmjukt hjärta, så skall ni finna vila för er själ.
Mitt ok är skonsamt och min börda är lätt.
Vi får lämna allt jobbigt till honom och leva i det ljus som Han ger. Det är helt galet! Och tröstande. Plåster för själen, jag behöver inte gå igenom allt jobbigt ensam, det behöver ingen av oss.
Och både du och jag och alla andra människor på vår jord är så brutalt överälskade så det finns inte ord till det, och det är gott!
Jesus gråter för mig och jag får lägga all min sorg på honom.
Matt. 11:28-30
Kom till mig, alla ni som är tyngda av bördor; jag skall skänka er vila.
Ta på er mitt ok och lär av mig, som har ett milt och ödmjukt hjärta, så skall ni finna vila för er själ.
Mitt ok är skonsamt och min börda är lätt.
Vi får lämna allt jobbigt till honom och leva i det ljus som Han ger. Det är helt galet! Och tröstande. Plåster för själen, jag behöver inte gå igenom allt jobbigt ensam, det behöver ingen av oss.
Och både du och jag och alla andra människor på vår jord är så brutalt överälskade så det finns inte ord till det, och det är gott!
Vilken sida väljer du?
Jag ska försöka mig på en liknelse -ojoj! Jag tänkte först Tom och Jerry, men när jag försökte söka på bilder så verkade det som att jag var helt ute och cyklade. Så jag fann en på Homer istället, och lika bra var kanske det, för Homer vet nog de flesta vem han är. Tom och Jerry var det kanske bara jag som storkolla på när jag var liten..
I alla fall så hittade jag den här bilden som jag tänkte skriva lite om mina tankar runt.
Här ser vi alltså den vide kända Homer Simpson som ännu en gång står inför ett beslut. I flera fall så har det varit just så här, nämligen att en Homer-ängel står på ena sidan och vädjar till hans medkänsla och klokhet, medans en djävul står på andra sidan och sätter dumma och onda tankar i hans huvud.
Vi har alla båda sidorna inom oss. Det gäller att vi väljer att lyssna till rätt röst. Välja rätt sida.
Rätt och lätt behöver verkligen inte vara synonymer i detta fallet. Ofta är det och känns det mycket svårare att göra det som man vet är rätt, och ofta är det där vi faller. Vi tar den enklare vägen. Det är "lättare" att ha dåligt samvete ett tag än att från början ta sig i kragen och göra det som känns rätt inom sig.
Jag tror inte att det är nån slump att det inte går speciellt bra för Homer de gånger han väljer att handla efter vad den onda sidan säger till honom. Precis som när vi ger av det världen erbjuder, hat, egoism, frestelser, avundsjuka så är det vad vi får tillbaka. Från andra och från oss själva.
Men lyssnar vi till den goda sidan i våra hjärtan, det som är gott. Det som kommer från Gud. Så får vi gott tillbaka, från andra människor och från Jesus!
Det är ju så -tror jag att de flesta människor kan erkänna, vare sig de är troende eller inte- att Bibelord som den Gyllene Regeln och "Som man sår får man skörda" (har inte riktigt koll på var de står, tyvärr, ska försöka bättra mig!) stämmer. Många använder sig nog dagligen av dessa "ordspråk" och det tycker jag att vi ska fortsätta med. För sår vi av världen så är det av världen vi får skörda. Sår vi av himlen så är det himlen vi får skörda av.
Bäddar vi för oss av rikedomar på jorden så är det de rikedomarna vi får. Bäddar vi för oss i Guds kärlek så är det Hans kärlek som vi får.
I alla fall så hittade jag den här bilden som jag tänkte skriva lite om mina tankar runt.
Här ser vi alltså den vide kända Homer Simpson som ännu en gång står inför ett beslut. I flera fall så har det varit just så här, nämligen att en Homer-ängel står på ena sidan och vädjar till hans medkänsla och klokhet, medans en djävul står på andra sidan och sätter dumma och onda tankar i hans huvud.
Oftast så väljer Homer att lyssna på djävulen. Och som nog de flesta som sett The Simpsons har märkt så går det aldrig vidare bra för Homer. Väldigt ofta får han andra människor emot sig.
Jag tror att denna bild inte är allt för långt ifrån hur vi är idag, hur vi har byggt vårat samhälle. Vi har alla en en god och en ond "röst" inom oss som peppar oss till att göra saker. Allt som ofta väljer vi även till att lyssna på det som känns lockande, även om vi vet att det är fel.
Jag tänker mig att den onda sidan i detta falet är världen. Världen, ondskan och synderna i människor och så även djävulen själv. Allt som frestar oss till att göra dumma saker, till att sätta oss själv först av alla och struntar i andra människor.
Den goda sidan menar jag representerar den himmelska sidan inom oss, den sidan som vet vad som är rätt. Den sidan som samvetet sitter på, där vi känner när vi har gjort nått fel och dumt, den sidan som strävar efter Gud och efter att vara rättfärdiga.
Jag tror att denna bild inte är allt för långt ifrån hur vi är idag, hur vi har byggt vårat samhälle. Vi har alla en en god och en ond "röst" inom oss som peppar oss till att göra saker. Allt som ofta väljer vi även till att lyssna på det som känns lockande, även om vi vet att det är fel.
Jag tänker mig att den onda sidan i detta falet är världen. Världen, ondskan och synderna i människor och så även djävulen själv. Allt som frestar oss till att göra dumma saker, till att sätta oss själv först av alla och struntar i andra människor.
Den goda sidan menar jag representerar den himmelska sidan inom oss, den sidan som vet vad som är rätt. Den sidan som samvetet sitter på, där vi känner när vi har gjort nått fel och dumt, den sidan som strävar efter Gud och efter att vara rättfärdiga.
Vi har alla båda sidorna inom oss. Det gäller att vi väljer att lyssna till rätt röst. Välja rätt sida.
Rätt och lätt behöver verkligen inte vara synonymer i detta fallet. Ofta är det och känns det mycket svårare att göra det som man vet är rätt, och ofta är det där vi faller. Vi tar den enklare vägen. Det är "lättare" att ha dåligt samvete ett tag än att från början ta sig i kragen och göra det som känns rätt inom sig.
Jag tror inte att det är nån slump att det inte går speciellt bra för Homer de gånger han väljer att handla efter vad den onda sidan säger till honom. Precis som när vi ger av det världen erbjuder, hat, egoism, frestelser, avundsjuka så är det vad vi får tillbaka. Från andra och från oss själva.
Men lyssnar vi till den goda sidan i våra hjärtan, det som är gott. Det som kommer från Gud. Så får vi gott tillbaka, från andra människor och från Jesus!
Det är ju så -tror jag att de flesta människor kan erkänna, vare sig de är troende eller inte- att Bibelord som den Gyllene Regeln och "Som man sår får man skörda" (har inte riktigt koll på var de står, tyvärr, ska försöka bättra mig!) stämmer. Många använder sig nog dagligen av dessa "ordspråk" och det tycker jag att vi ska fortsätta med. För sår vi av världen så är det av världen vi får skörda. Sår vi av himlen så är det himlen vi får skörda av.
Bäddar vi för oss av rikedomar på jorden så är det de rikedomarna vi får. Bäddar vi för oss i Guds kärlek så är det Hans kärlek som vi får.
Jag tror att Jesus knackar på din dörr precis just nu och frågar: vilken sida väljer du?
BLESS
Var söker jag min identitet?
Det har skapats en prestige i att göra fel med flit. Både skapat av människor, men främst frestats till det av den onde tror jag. Att han gjort synd till nått coolt. Man ser det rätt tydligt i vårat samhälle, i vad vi gör och hur vi är mot varandra.
Jag tror att mycket handlar om en identitets-kriser också, och såna har vi nog mer eller mindre hela livet.
Vi är alltså kallade till att vara annorlunda och inte böja oss för vad världen frestar med, utan stå fast vid Herren. Jag i min styrka och mitt förstånd klarar det inte själv, men vi får be Jesus om hjälp, och Han ger den och står trofast vid vår sida genom allt!
På TEJP så predikade Simon Jonsson om just detta (mycket från hans predikan som inspirationen och insikten kommer kan jag ju säga). Han snackade om just detta, att vi är kallade till utanförskap. Till pilgrimer. (Jag hoppas att predikan har/kommer ut på TJEPs hemsida, håll koll!)
Jag tror att mycket handlar om en identitets-kriser också, och såna har vi nog mer eller mindre hela livet.
Vi vet inte vilka vi själva är, så vi vill göra våra namn kända -till nästan vilket pris som helst- för om andra känner till oss så måste det ju betyda att de vet vem jag är? Då måste jag ju vara någon.
Jag ville förut bli beteendevetare hos FBI, och har kollat på en hel del såna FBI-serier.
Jag ville förut bli beteendevetare hos FBI, och har kollat på en hel del såna FBI-serier.
I många fall med bl.a seriemördare så har själva anledningen bakom deras handlande varit att de vill bli ihågkomna, omtalade, vara någon i andras ögon. Och så är det nog i dagens samhälle, vi tror inte att vi är någon förrän nån annan bekräftat det, ger oss bekräftelse på att vi finns och är någon.
Vi söker identitet på alla ställen vi kan hitta, på alla sätt. Vi försöker hitta vår plats i denna världen. Och jag tror att anledningen till att vi misslyckas så brutalt om och om och om igen, är att vi inte är menade för den här världen -inte som den blev efter Syndafallet- utan vi är menade för en evighet efter detta, i Himlen.
Vi söker identitet på alla ställen vi kan hitta, på alla sätt. Vi försöker hitta vår plats i denna världen. Och jag tror att anledningen till att vi misslyckas så brutalt om och om och om igen, är att vi inte är menade för den här världen -inte som den blev efter Syndafallet- utan vi är menade för en evighet efter detta, i Himlen.
Vi är inte menade att söka och slå rot i denna världen och i oss själva. Vi är menade att söka den i Gud och när vi finner den så kommer vår själ vilja följa Jesus, när vi verkligen finner den och säger ja. Och då har vi redan en plats, ett hem, en identitet som Jesus paxat åt dig precis bredvid Honom!
Självklart så behöver vi väl ha ett slags liv här på jorden, ingen tvekan. Men om vi har vår skatt här, allt vi värdesätter här. Så kommer det också vara här i fördärvet som våra hjärtan kommer stanna.
Självklart så behöver vi väl ha ett slags liv här på jorden, ingen tvekan. Men om vi har vår skatt här, allt vi värdesätter här. Så kommer det också vara här i fördärvet som våra hjärtan kommer stanna.
Vi kommer misslyckas ibland. Den onde kommer fresta oss och förleda oss.
Men om vi när vi misslyckats vänder blicken åter mot korset och mot Jesus så kommer vi bli välkomnade tillbaka, om vi igen söker vår identitet i Honom och inte i oss själva eller på jorden. Då blir det fest i Himlen!
Matt. 6:19-21
Samla inte skatter här på jorden, där mal och mask förstör och tjuvar bryter sig in och stjäl. 20Samla skatter i himlen, där varken mal eller mask förstör och inga tjuvar bryter sig in och stjäl. 21Ty där din skatt är, där kommer också ditt hjärta att vara.
Luk. 15:1-7 Eller om en kvinna har tio silverpenningar, och hon tappar bort en av dem, tänder hon icke då upp ljus och sopar huset och söker noga, till dess hon finner den? Och när hon har funnit den, kallar hon tillhopa sina väninnor och grannkvinnor och säger: ‘Glädjens med mig, ty jag har funnit den penning som jag hade tappat bort.’ Likaså, säger jag eder, bliver glädje hos Guds änglar över en enda syndare som gör bättring.
Men om vi när vi misslyckats vänder blicken åter mot korset och mot Jesus så kommer vi bli välkomnade tillbaka, om vi igen söker vår identitet i Honom och inte i oss själva eller på jorden. Då blir det fest i Himlen!
Matt. 6:19-21
Samla inte skatter här på jorden, där mal och mask förstör och tjuvar bryter sig in och stjäl. 20Samla skatter i himlen, där varken mal eller mask förstör och inga tjuvar bryter sig in och stjäl. 21Ty där din skatt är, där kommer också ditt hjärta att vara.
Luk. 15:1-7 Eller om en kvinna har tio silverpenningar, och hon tappar bort en av dem, tänder hon icke då upp ljus och sopar huset och söker noga, till dess hon finner den? Och när hon har funnit den, kallar hon tillhopa sina väninnor och grannkvinnor och säger: ‘Glädjens med mig, ty jag har funnit den penning som jag hade tappat bort.’ Likaså, säger jag eder, bliver glädje hos Guds änglar över en enda syndare som gör bättring.
Vi är alltså kallade till att vara annorlunda och inte böja oss för vad världen frestar med, utan stå fast vid Herren. Jag i min styrka och mitt förstånd klarar det inte själv, men vi får be Jesus om hjälp, och Han ger den och står trofast vid vår sida genom allt!
På TEJP så predikade Simon Jonsson om just detta (mycket från hans predikan som inspirationen och insikten kommer kan jag ju säga). Han snackade om just detta, att vi är kallade till utanförskap. Till pilgrimer. (Jag hoppas att predikan har/kommer ut på TJEPs hemsida, håll koll!)
Det var en sån predikan som jag själv kan känna att jag nästan blir lite rädd under. För man börjar verkligen fundera på sitt liv, vad är det jag värdesätter? Var har jag mitt hjärta? Under predikningen så var en av mina tankar "hur i hela världen ska jag någonsin klara det!?" Men nu såhär lite i efterhand så kan jag se att den gav mig väldigt mycket. Och jag behöver inte klara det själv -det skulle jag aldrig- men Jesus går med mig och hjälper mig. Det är Hans styrka jag får utav.
Men det är viktigt att vi inte blir bekväma i det heller. Utan att vi fortsätter sträva efter Himlen och inte världen. Sträva efter att lära känna Gud och inte bara mig själv och andra människor.
Följa JESUS och inte strömmen.
Bless.
Men det är viktigt att vi inte blir bekväma i det heller. Utan att vi fortsätter sträva efter Himlen och inte världen. Sträva efter att lära känna Gud och inte bara mig själv och andra människor.
Följa JESUS och inte strömmen.
Bless.
Allt som fanns var rädsla, svek, bitterhet och sorg
Den där känslan av att falla. Den har jag haft svårt för. Svårt för att lita på andra, svårt för att lita på mig själv. Alltid är det nån som sviker, nån som dör, nån som försvinner, nån som inte ser.
Jag har varit så sjukt rädd, rädd för livet. Rädd för människorna. Rädd för att göra bort mig. Rädd för att göra fel, säga fel, vara fel. Rädd för att inte bli accepterad. Rädd för att vara utanför. Rädd för att vara tråkig. Rädd för att vara för mycket. Rädslan har styrt mitt liv. Har begränsat mig. Har gjort att jag skämts för mig själv, skämts för den jag är. Skämts för att jag var rädd.
Jag har dolt mig bakom en fasad. Där jag skrattade och log, även när jag var på botten. För inte kan det väl vara rätt att vara på botten. Överallt läser och hör man ju att man ska ta sig upp, stå upp för sig själv, vara stolt och älska sig själv mest av allt för att må bra. För mig blev det ett krav. En tanke att om jag verkar vara allt det där så kanske jag kan lura min själ till att tro att jag faktiskt är allt det där. Att jag är bra, värdig och fantastisk.
Jag har alltid skrivit mycket och detta har varit ett återkommande ämne, helt klart.
I Juni 08:
"I mina ögon ser ni smärta
Att känna sig osedd eller miss bedömd är svårt. Att försöka vara andra till lags känns om möjligt ännu svårare. Jag kände det i 6års tid. Jag tror att det är många många fler än jag som har känt såhär nån gång. Att vi måste dölja oss själva, för att vara andra till lags. För att vara oss själva till lags.
Nu vet jag om vem jag skrev. Jag sökte bland människorna i min närhet. Men jag sökte på fel ställe. Det finns nån som kände som mig, som kände med mig. Som grät när jag grät. Som låg sömnlös när jag gjorde det. Som föll ihop av ångesten när jag gjorde det. Någon som tog den värsta stöten när jag skadade mig själv. Någon som tog de hårda orden och förmjukade dem till mig. Nån som slog bort frestelsen att ta död på mig själv, genom att ge mig ett hopp om denna någon. Jesus.
Han tog på sig all min ångest, skam, depp, destruktiva tankar, självskader och rädslor på korset. Han dog för min skull, för att jag inte skulle behöva känna dem. För att jag ska kunna få falla handlöst tillbaka på Honom. Jag tror att om inte Jesus gått med mig, och burit mig när det var som värst, så hade jag inte suttit här nu. Då hade jag nog inte klarat av livet längre. Men Han finns där för mig. Och för dig! Jag fick lämna allt det där till Honom. Det kan du också få göra. Lämna allt jobbigt på Honom som sörjer för dig, som älskar dig!
Jag mår bra idag. Jag har inte de tankarna och känslorna längre. Jag skäms inte längre för mig själv, för det skulle vara som att skämmas över Jesus, för Han finns inom mig. Jag är inte längre sådär rädd. Jag är trygg.
Det finns en typ pjäs som jag alltid gråter när jag ser. Hoppas på att den kommer upp på typ TEJPs hemsida eller nått, för den är verkligen enorm. Jag känner att det där är jag och Jesus, utan tvekan. Det är när Jesus slåss för mig. För att få vara med mig och älska mig, och slår bort alla frestelser. Sjukt stark!
Sen hittade jag även en bild som talade nått enormt till mig, ska lägga upp den. Kanske är det nån mer som känner igen sig? Kanske är det nån som har känt igen sig i det jag skrivit här?
Ni är i alla fall galet välkomna att skriva till mig. Kanske berätta om vad du tänker och känner.
DU ÄR ÄLSKAD! Och Jesus går vid Din sida genom allt.
"I mina ögon ser ni smärta
Ändå undrar ni om jag har ett hjärta
För att jag ler åt allt
Men inuti mig rinner tårar av salt
Försöker glömma känslor jag inte vill känna
Jag försöker alltid om mina vänner värna
Försöker hela tiden, vara glad, skratta o le
Men det känns som att ni är besvikna, ni vänta er nått mer
Jag försöker varje dag, för eran skull
Men era ord slår mig alltid omkull
Ni pratar o skrattar, frågar mer o mer
"Jag tror inte du mår dåligt, för dina läppar alltid ler"
De fattar inte att jag kämpar o faller varje dag
Att varje dag är en kamp att finnas kvar
Jag har många vänner
Men det är få som förstår hur man känner
De flesta bara frågar,
Frågar o plågar
De frågar hur jag mår
Men försöker inte stoppa när de ser nya sår
De lyssnar inte på de svar jag ger
Det bara klagar över smink, kläder o mer
Jag önskar att det kunde vara mitt största problem
Vissa dagar är bättre än andra
Men de allra flesta, är det en lång väg att vandra"
Att känna sig osedd eller miss bedömd är svårt. Att försöka vara andra till lags känns om möjligt ännu svårare. Jag kände det i 6års tid. Jag tror att det är många många fler än jag som har känt såhär nån gång. Att vi måste dölja oss själva, för att vara andra till lags. För att vara oss själva till lags.
Jag började hata mig själv för det. Kände mig osynlig.
"I din själ var du fånge, världen släppte dig aldrig fri
"I din själ var du fånge, världen släppte dig aldrig fri
'Världen är svartmålad o så kommer det förbli'"
"Tillslut blev jag osynlig.
"Tillslut blev jag osynlig.
När jag kollade i spegeln såg jag bara svaga konturer av nånting"
Jag tyckte att livet var allmänt skitjobbigt och ofta så fanns det en längtan till att avsluta det. Men i många texter som jag skrev så fanns det ett slags hopp. Jag skrev om nån som kände som mig, som gick igenom samma sak, som hjälpte mig upp. Som höll mig uppe. Men jag hade ingen aning om vem jag skrev egentligen. För jag var ju ensam i det. Ingen kunde väl ändå känna precis som jag gjorde? Ingen kunde väl ändå bry sig om mig och vilja hjälpa mig? Jag var ju ingen. Osynlig. En skugga. En udda.
Jag tyckte att livet var allmänt skitjobbigt och ofta så fanns det en längtan till att avsluta det. Men i många texter som jag skrev så fanns det ett slags hopp. Jag skrev om nån som kände som mig, som gick igenom samma sak, som hjälpte mig upp. Som höll mig uppe. Men jag hade ingen aning om vem jag skrev egentligen. För jag var ju ensam i det. Ingen kunde väl ändå känna precis som jag gjorde? Ingen kunde väl ändå bry sig om mig och vilja hjälpa mig? Jag var ju ingen. Osynlig. En skugga. En udda.
Nu vet jag om vem jag skrev. Jag sökte bland människorna i min närhet. Men jag sökte på fel ställe. Det finns nån som kände som mig, som kände med mig. Som grät när jag grät. Som låg sömnlös när jag gjorde det. Som föll ihop av ångesten när jag gjorde det. Någon som tog den värsta stöten när jag skadade mig själv. Någon som tog de hårda orden och förmjukade dem till mig. Nån som slog bort frestelsen att ta död på mig själv, genom att ge mig ett hopp om denna någon. Jesus.
Han tog på sig all min ångest, skam, depp, destruktiva tankar, självskader och rädslor på korset. Han dog för min skull, för att jag inte skulle behöva känna dem. För att jag ska kunna få falla handlöst tillbaka på Honom. Jag tror att om inte Jesus gått med mig, och burit mig när det var som värst, så hade jag inte suttit här nu. Då hade jag nog inte klarat av livet längre. Men Han finns där för mig. Och för dig! Jag fick lämna allt det där till Honom. Det kan du också få göra. Lämna allt jobbigt på Honom som sörjer för dig, som älskar dig!
Jag mår bra idag. Jag har inte de tankarna och känslorna längre. Jag skäms inte längre för mig själv, för det skulle vara som att skämmas över Jesus, för Han finns inom mig. Jag är inte längre sådär rädd. Jag är trygg.
Det finns en typ pjäs som jag alltid gråter när jag ser. Hoppas på att den kommer upp på typ TEJPs hemsida eller nått, för den är verkligen enorm. Jag känner att det där är jag och Jesus, utan tvekan. Det är när Jesus slåss för mig. För att få vara med mig och älska mig, och slår bort alla frestelser. Sjukt stark!
Sen hittade jag även en bild som talade nått enormt till mig, ska lägga upp den. Kanske är det nån mer som känner igen sig? Kanske är det nån som har känt igen sig i det jag skrivit här?
Ni är i alla fall galet välkomna att skriva till mig. Kanske berätta om vad du tänker och känner.
DU ÄR ÄLSKAD! Och Jesus går vid Din sida genom allt.
Ändå undrar ni om jag har ett hjärta
För att jag ler åt allt
Men inuti mig rinner tårar av salt
Försöker glömma känslor jag inte vill känna
Jag försöker alltid om mina vänner värna
Försöker hela tiden, vara glad, skratta o le
Men det känns som att ni är besvikna, ni vänta er nått mer
Jag försöker varje dag, för eran skull
Men era ord slår mig alltid omkull
Ni pratar o skrattar, frågar mer o mer
"Jag tror inte du mår dåligt, för dina läppar alltid ler"
De fattar inte att jag kämpar o faller varje dag
Att varje dag är en kamp att finnas kvar
Jag har många vänner
Men det är få som förstår hur man känner
De flesta bara frågar,
Frågar o plågar
De frågar hur jag mår
Men försöker inte stoppa när de ser nya sår
De lyssnar inte på de svar jag ger
Det bara klagar över smink, kläder o mer
Jag önskar att det kunde vara mitt största problem
Vissa dagar är bättre än andra
Men de allra flesta, är det en lång väg att vandra
Kär i kärleken
Jag funderade lite på begreppet "kär i kärleken".
Jag ser det som nått positivt. Vi är skapade av kärlek och är menade att älska. Det största behovet i våra liv är just kärlek och närhet. (Sen kan vi vara rädda för att älska, men det tar jag i nått annat inlägg!)
Jag tror att vi alla är det, kanske omedvetet ibland. Vi är kära i själva känslan kärleken ger. En rusch eller trygghet. Bekräftelse, värme, gemenskap och uppskattning, vi är liksom beroende av de känslorna. Vare sig vi är öppna mot oss själva och inser det, eller inte. Vi är alla akn, anonyma kärleks narkomaner.
Jag ser det som nått positivt. Vi är skapade av kärlek och är menade att älska. Det största behovet i våra liv är just kärlek och närhet. (Sen kan vi vara rädda för att älska, men det tar jag i nått annat inlägg!)
Men vårt behov av kärlek går över vårt egna förstånd! Det är alltid nått som saknas, hur underbar relation och många vänner man än har, så finns det ett tomrum kvar, en känsla av saknad.
Det är med detta tomrum som vi skapar mycket problem för oss själva. Vi försöker förtvivlat fylla det med allt vi kan komma på. Alkohol, sex, droger, destruktiva relationer, shopping, arbete, pengar, ja allt vi kan komma på som vi tror kan fylla det. I början kanske det känns fyllt. Men det sinar, det är då girighet föds och som många blir fast i destruktiva relationer. Det blir ett ständigt "bara lite mer så blir det bra". När vi sen -kanske tiotal år senare- inser att vi misslyckades. Vi led för att bli lycka o känna oss uppfyllda inombords. Men vi slutade på ruta ett igen, med bara mer smärta i bagaget. Det är där som självförakt, hat och bitterhet utvecklas.
Men sanningen och anledningen till detta tomrum tror jag är hos vår pappa i Himlen.
Det är med detta tomrum som vi skapar mycket problem för oss själva. Vi försöker förtvivlat fylla det med allt vi kan komma på. Alkohol, sex, droger, destruktiva relationer, shopping, arbete, pengar, ja allt vi kan komma på som vi tror kan fylla det. I början kanske det känns fyllt. Men det sinar, det är då girighet föds och som många blir fast i destruktiva relationer. Det blir ett ständigt "bara lite mer så blir det bra". När vi sen -kanske tiotal år senare- inser att vi misslyckades. Vi led för att bli lycka o känna oss uppfyllda inombords. Men vi slutade på ruta ett igen, med bara mer smärta i bagaget. Det är där som självförakt, hat och bitterhet utvecklas.
Men sanningen och anledningen till detta tomrum tror jag är hos vår pappa i Himlen.
Han som har skapat oss och älskar oss hejdlöst, skapade oss med ett inbyggt behov och längtan efter Honom själv, hans kärlek! Ett tomrum som bara Han kan fylla! Och Han vill att vi ska känna oss hela! Han vill fylla det tomrum som du förtvivlat försöker bli av med!
Han vill vara din!
Men när kärleken skadar oss så rymmer vi iväg. Vänder oss bort. Det är inte lätt att älska, det är inte en rak och plogad väg där vi fridfullt går. Det är jobbigt, tufft o smärtfullt, precis som i alla relationer vi har till människor här på jorden. Vi blir sårade. Vi blir brända. Vi försöker gömma oss för kärleken. Intala oss att vi inte behöver nått sånt, att vi är starkast när vi är ensamma. Då kan vi ju inte bli sårade.
Jag tror att det är den största lögnen vi kan säga till oss själva, jag har använt den oerhört många gånger. Om jag "bara inte älskade någon så kan jag ju inte bli sårad. Alltså vore ju det bästa sättet att bara flytta ut till ett torp långt bort från all civilisation och aldrig mer vistas eller ha kontakt med människor. Då borde jag ju gå säker från all sån smärta." Så uttryckte jag mig för 4 år sen till en kurator som jag gick hos.
Jag var 12 år och hatade känslorna, tankarna och kärleken framför allt. Som bara orsakade smärta och skada. Men jag har ändrat mig. Jag tror att om vi försöker stänga ute all kärlek ur våra liv så kommer vi dö inombords. Vår själ kommer svälta. Vi lever av kärlek. Vi offrar allt för den känslan som äkta gudomlig kärlek ger. Vi får motivation till att åstadkomma nått för att fylla tomrummet och finna lyckan.
Så om jag bosatte mig i ett torp avskillt från världen så skulle jag vara evigt olycklig. Inte speciellt lockande..
Jag hoppas att ni vågar känna. Att de glädjerus som kommer av att älska någon speciell, älska sina vänner, älska sin familj och älska Jesus ger, att de kan få väga upp den smärta som kommer med.
Att ni vågar älska.
(Ett litet låttips förresten är Nic and the Family - Jag är kärleken. Den var typ min favoritlåt för några år sen, tycker att den är fin!)
Han vill vara din!
Men när kärleken skadar oss så rymmer vi iväg. Vänder oss bort. Det är inte lätt att älska, det är inte en rak och plogad väg där vi fridfullt går. Det är jobbigt, tufft o smärtfullt, precis som i alla relationer vi har till människor här på jorden. Vi blir sårade. Vi blir brända. Vi försöker gömma oss för kärleken. Intala oss att vi inte behöver nått sånt, att vi är starkast när vi är ensamma. Då kan vi ju inte bli sårade.
Jag tror att det är den största lögnen vi kan säga till oss själva, jag har använt den oerhört många gånger. Om jag "bara inte älskade någon så kan jag ju inte bli sårad. Alltså vore ju det bästa sättet att bara flytta ut till ett torp långt bort från all civilisation och aldrig mer vistas eller ha kontakt med människor. Då borde jag ju gå säker från all sån smärta." Så uttryckte jag mig för 4 år sen till en kurator som jag gick hos.
Jag var 12 år och hatade känslorna, tankarna och kärleken framför allt. Som bara orsakade smärta och skada. Men jag har ändrat mig. Jag tror att om vi försöker stänga ute all kärlek ur våra liv så kommer vi dö inombords. Vår själ kommer svälta. Vi lever av kärlek. Vi offrar allt för den känslan som äkta gudomlig kärlek ger. Vi får motivation till att åstadkomma nått för att fylla tomrummet och finna lyckan.
Så om jag bosatte mig i ett torp avskillt från världen så skulle jag vara evigt olycklig. Inte speciellt lockande..
Jag hoppas att ni vågar känna. Att de glädjerus som kommer av att älska någon speciell, älska sina vänner, älska sin familj och älska Jesus ger, att de kan få väga upp den smärta som kommer med.
Att ni vågar älska.
(Ett litet låttips förresten är Nic and the Family - Jag är kärleken. Den var typ min favoritlåt för några år sen, tycker att den är fin!)
Var söker du din uppkoppling?
När det har idéstormats i mitt huvud så har jag skrivit ner allt i mitt block, men tanken var ju att det skulle nå hit också, så nu ska jag göra ett tappert försök att skriva endel här i alla fall!
Vi försöker koppla upp oss i ord, rop till Gud. Men om vi i våra handlingar är bortvända från Honom så får vi ingen kontakt. Men Gud sänder sina signaler! Det är inte Gud som inte svarar på våra rop och uppkopplings-försök, det är vi som inte helhjärtat är vända mot Gud och söker hans svar. Hans signaler.
Om vi istället nöjer oss med värdslig "uppkoppling", om vi söker uppkoppling från andra håll än från Gud. Så kanske vi får en stund med njutbar uppkoppling. Men sen kommer den börja hacka. Du måste söka uppkoppling om o om igen. Men delar av ditt liv som lösenord vid varje försök. Men om jag vänder mig till Gud så finns där en evig felfri uppkoppling. Och vet du vad? Jesus har redan skrivit lösenordet med sitt blod och sin död på korset.
Så det är bara att vända dig till Herren och klicka på anslut!
Jag försökte ansluta mig till internet med mobilen. För att det skulle lyckas var jag tvungen att hålla mobilens sändare åt det håll som bredbandet var. Då slog det mig att det är samma sak med Gud.
Gud sänder sina signaler hela tiden, non stop och försöker "koppla upp oss", men om vi är vända bort från Honom så är det så lätt att vi missar Hans signaler.
Vi försöker koppla upp oss i ord, rop till Gud. Men om vi i våra handlingar är bortvända från Honom så får vi ingen kontakt. Men Gud sänder sina signaler! Det är inte Gud som inte svarar på våra rop och uppkopplings-försök, det är vi som inte helhjärtat är vända mot Gud och söker hans svar. Hans signaler.
Men om vi vänder oss helhjärtat mot Honom, om vi söker, inte bara i ord, utan med tankar och gärningar så kommer vi få svar och uppkoppling i överflöd! Gud är GOD!
Om vi istället nöjer oss med värdslig "uppkoppling", om vi söker uppkoppling från andra håll än från Gud. Så kanske vi får en stund med njutbar uppkoppling. Men sen kommer den börja hacka. Du måste söka uppkoppling om o om igen. Men delar av ditt liv som lösenord vid varje försök. Men om jag vänder mig till Gud så finns där en evig felfri uppkoppling. Och vet du vad? Jesus har redan skrivit lösenordet med sitt blod och sin död på korset.
Så det är bara att vända dig till Herren och klicka på anslut!
(Ursäkta mina säkerligen otroligt felaktiga tekniskatermer som jag använt, inte riktigt min grej det där känner jag... :P)
Kyrkliga skolavslutningar?
I början av sommaren så var det många insändare i tidningen som ville att skolavslutningen inte skulle vara i kyrkan.
Sen begriper vi inte varför det förekommer så mycket aborter? Hur klipska är vi på en skala?
Sen så bygger den kristna tron på att vi är älskade och att vi har fått nåd och att Gud alltid är med oss. Att vi duger precis som vi är, utan massa men. Allt utöver det är mänskliga värderingar. Och tror vi inte att det är det som barn behöver höra? Att de inte är ensamma på sommaren, att trots att kompisarna sticker iväg, lärarna försvinner och ens föräldrar kanske bråkar så är man inte ensam i det. Man har alltid någon där.
För det är så i blivit uppfostrade här. Ensam är stark. Och den som inte klarar sig själv skulle på något sätt vara svagare? Där har det blivit galet tror jag. Vi kan inte lägga allt ansvar, alla val, all ångest på oss själva. Jag tror inte att det är någon slump att vi idag mår psykiskt sämre än förr. Vi försöker alldeles för mycket själva. Utan varandra och utan Jesus. Jag förstår inte riktigt klagan över de kyrkliga skolavslutningarna. De försöker ge barnen en trygghet som de kanske inte får hemma. Vad är då det negativa?
Det var en av kvällens tankar. Jag tror verkligen att vi behöver varandra. Vi klarar oss inte själva. Så ta vara på era vänner, och de som ännu inte blivit era vänner, och de som är era ovänner för de kan bli dina vänner om du bara vill och försöker!
Största anledningen var att "vi inte vill att våra barn ska bli påverkade".
Det känns lite hycklande. Vi blir påverkade av allting, men vi låter ändå barnen se på tv, läsa tidningar och lyssna på
radioprogram. Ställen där vi får intryck som "du duger som du är(men bara om du ser ut så, tänker så, känner så)".
Och program som är sexfixerade så att barnen börjar ligga med varandra och känner ett krav på att det är nått man
borde göra när man är 12-13 år! För de har ju sett på tv att det är så man ska göra. O hört på radio alla lovord. Läst
det i alla tidningar!
Sen begriper vi inte varför det förekommer så mycket aborter? Hur klipska är vi på en skala?
Men det som verkar anses värst är ändå de kyrkliga skolavslutningarna? Eller ja, prästen får i alla fall inte nämna nått om tron. Och han får inte säga att Gud är med oss i sommar, för det "kan inte dem veta".
Man kan väl ändå inte förbjuda en präst att tala om Jesus? Det skulle vara som att förbjuda en engelska lärare att lära ut någon engelska.
Sen så bygger den kristna tron på att vi är älskade och att vi har fått nåd och att Gud alltid är med oss. Att vi duger precis som vi är, utan massa men. Allt utöver det är mänskliga värderingar. Och tror vi inte att det är det som barn behöver höra? Att de inte är ensamma på sommaren, att trots att kompisarna sticker iväg, lärarna försvinner och ens föräldrar kanske bråkar så är man inte ensam i det. Man har alltid någon där.
Jag tror att det skulle vara en enorm trygghet för Sveriges barn -och inte bara dem. Att de inte behöver ta allt ensamma.
För det är så i blivit uppfostrade här. Ensam är stark. Och den som inte klarar sig själv skulle på något sätt vara svagare? Där har det blivit galet tror jag. Vi kan inte lägga allt ansvar, alla val, all ångest på oss själva. Jag tror inte att det är någon slump att vi idag mår psykiskt sämre än förr. Vi försöker alldeles för mycket själva. Utan varandra och utan Jesus. Jag förstår inte riktigt klagan över de kyrkliga skolavslutningarna. De försöker ge barnen en trygghet som de kanske inte får hemma. Vad är då det negativa?
Det var en av kvällens tankar. Jag tror verkligen att vi behöver varandra. Vi klarar oss inte själva. Så ta vara på era vänner, och de som ännu inte blivit era vänner, och de som är era ovänner för de kan bli dina vänner om du bara vill och försöker!
DU ÄR ÄLSKAD!
Right now they need a helping hand
Idag fick jag ett brev från en kär vän i Tanzania, J. För två veckor sen fick jag ett sms från honom där han skrev att han inte hade pengar till mat och utbildning. Så de betalade skolavgiften och fick gå utan mat. När jag sedan kom hem från TEJP så började mamma och jag att försöka föra över pengar till honom.
Det var rent utsagt fruktansvärt! Här i Sverige behövde banken alla de möjliga och omöjliga adresser och grejer för att kunna sätta över nåra pengar. Så det tog två dar att innan vi slutligen lyckades få över de där pengarna, jag fick även ringa till en bank i Tanzania och försöka ta mig fram på dåliga ledningar, brusande telefoner och knacklig engelska. Men tillslut gick det!
I brevet nu så tackade han väldigt och berättade att pengarna hade gått till mat (han skrev även exakt vad för mat, vilken volym o hur stor summa som gått till varje sak). Det var mjöl och matolja de köpt. Just nu så lever hans familj på bröd. Bara bröd och vatten. Det som vi förr i tiden ansåg att endast de som satt i fängelse och verkligen hade gjort sig "förtjänta" av det livet borde få. Det lever en helt vanlig tanzansk familj utav i detta nu. Och det som är värre är att det är så många barn och familjer som har det värre. Som inte ens får bröd och vatten varje dag.
Vi har detta framför oss varje dag, det är den världen vi lever i. Men ändå så anser vi inte att vi kan göra nått åt det.
Men för att citera Michael Jackson
"If you wanna make the world a better place,
Det var rent utsagt fruktansvärt! Här i Sverige behövde banken alla de möjliga och omöjliga adresser och grejer för att kunna sätta över nåra pengar. Så det tog två dar att innan vi slutligen lyckades få över de där pengarna, jag fick även ringa till en bank i Tanzania och försöka ta mig fram på dåliga ledningar, brusande telefoner och knacklig engelska. Men tillslut gick det!
I brevet nu så tackade han väldigt och berättade att pengarna hade gått till mat (han skrev även exakt vad för mat, vilken volym o hur stor summa som gått till varje sak). Det var mjöl och matolja de köpt. Just nu så lever hans familj på bröd. Bara bröd och vatten. Det som vi förr i tiden ansåg att endast de som satt i fängelse och verkligen hade gjort sig "förtjänta" av det livet borde få. Det lever en helt vanlig tanzansk familj utav i detta nu. Och det som är värre är att det är så många barn och familjer som har det värre. Som inte ens får bröd och vatten varje dag.
Vi har detta framför oss varje dag, det är den världen vi lever i. Men ändå så anser vi inte att vi kan göra nått åt det.
Men för att citera Michael Jackson
"If you wanna make the world a better place,
take a look at yourself and then make a change"
(Lyssna förresten på hela låten, galet bra och tänkvärd!)
Men det är där ni har det. Jag håller med om att det kan
kännas långsökt att vilja förändra världen själv.
Men vad får man då för motivation till nått om man bara går runt och tänker så?
Vad blir det då uträttat?
Om man istället börjar med sig själv, gör skillnad i och med sig själv.
Om alla gjorde lite skillnad var, om alla bara
skulle tänka utanför sig själva och vara villiga att göra nått litet för en
människa som har det svårt så tror jag att vi
skulle kunna förändra världen. Jag hyser inga tvivel. Vi gör det inte ensamma.
Vi har varandra och vi har Gud att förtrösta oss på.
I brevet skrev även J att jag hade tur som var född här uppe och han delade med sig av två tanzanska ordspråk
som gjorde stort intryck på mig. "A good friend is one who loves you in happy and sad times" och "Your neighbours
child is yours".
Det är några ordspråk som jag verkligen förespråkar att vi ska försöka leva efter här i Sverige med! För som J
säger så har vi tur (om man nu tror på tur) att vi föddes i detta landet. Att vi tar förgivet att vi har mat och vatten,
att vi får gå i skolan och får -oftast- hjälp när det behövs ifrån kommun osv. Den tryggheten finns inte i Tanzania.
Du måste betala en ansenlig summa pengar, bara för att kunna gå i skolan. Sen tillkommer massa kostnader,
klarar du inte av det så är det tack o adjöss. Det är så långt bort från hur det är här, så det är så svårt att tänka
sig att människor verkligen lever på gatan på det sättet. Att barn blir föräldrarlösa när de är 3-4 år och får växa
upp på gatan. Att poliser och ordningshållare misshandlar och blundar för det som händer på gatorna. Blundar
för det som inte kan ge utmätning i pengar för statens del. Om någon upptäcks stjäla så är det nästan fritt fram
för människor att döda den. Utan att polisen griper in, för de kan inte ge nått straff som är "rättvist" för den sortens
brott. Så man låter andra människor misshandla ihjäl någon som har stulit för att överleva. Och ändå så tvingas
fruktansvärt många människor till att just stjäla om de överhuvudtaget vill ha en chans att överleva på gatan.
Där kommer ordspråken in. Detta är vardagen för flera miljoner människor varje dag. Våra medmänniskor, våra
grannar, våra vänner. Det blir så lätt att vi blundar för det. Att vi blundar för alla hundratals miljoner människor
därute som lever ett liv under all kritik. Som inte får nån hjälp av nån, som inte känner sig älskade eller värdefulla.
Om vi skulle handla efter de tanzanska ordspråken. Om vi skulle se vår grannes barn som vår eget, hysa den
kärlek, omtanke, medkänsla och ansvar över dem så skulle världen te sig annorlunda. Om vi slutade blunda och
gav av vårt överflöd. För behöver vi verkligen den där snygga tröjan? Självklart måste man få unna sig nått ibland,
jag är inte ute efter att ge någon dåligt samvete. Verkligen inte. Jag vill bara att vi ska öppna våra ögon. För visst
är det lättare att blunda för allt som är jobbigt, för allt som inte är rätt. Men vad blir det då för liv? Det blir inget
annat än ett liv med den där gnagande känslan i magen som kommer sluta i självförakt. Det tragiska är att vi inte
ens kommer förstå vad det är som orsakat självföraktet. Men jag tror att vi alla innerst inne har ett behov av att
göra det som är rätt. Inte vara helt inne i sin box med sig själv där man bara bryr sig om sig själv och sina ytliga
behov. Jag tror att det livet skulle bli väldigt tomt. En ekande tomhetskänsla.
Om vi istället öppnar våra ögon. Ser behovet. Ser alla de liv som går förlorade. All den kärlek som går förlorad.
Alla de ögon som aldrig mer kommer öppnas. Känner vi då inte ett sting i hjärtat? Ett kall till att rädda den
människan från ett öde i svält och elände?
Vi kan göra skillnad. Vi kan rädda liv. Men för det måste vi öppna våra ögon för våra medmänniskor. Vi måste
förstå att vi är här på jorden tillsammans. För en kort stund. Vad ska vi säga till Jesus när han frågar oss i Himlen,
"Jag hungrade, men du gav mig inget att äta. Jag törstade, men du gav mig inget att dricka."? För Jesus identifierar
sig med oss. Han säger att det du gör mot din näste gör du även för honom. När du älskar din vän både i bra och
dåliga stunder så älskar du även Jesus. När du behandlar din grannes barn med den kärlek som du behandlar ditt
eget så behandlar du även Jesus med kärlek. När du hjälper till att rädda en människa som du inte ens känner, så
räddar du Jesus. Så Jag vill verkligen uppmana till att se utanför din box. Det är inte lätt, och det är smärtsamt.
Men du gör det inte själv, och du kan få ut så mycket glädje ur det. DU en helt vanlig "lagom-svenne" kan rädda
liv!
I Tanzania så är en månadslön ungefär 200 svenska kronor. För ca. 230kr eller nått sånt så kan en familj där
betala skolavgiften till ett av barnen och köpa mat för en månad. För de pengarna kan människor överleva.
Man kan ge mindre, alla summor är viktiga. Även de små. Så jag vill verkligen uppmuntra till att om du känner att
du har i överflöd, kanske bara denna månaden, eller känner att kanske behöver du inte den där snygga tröjan som
alla andra redan köpt. Så tänk att med de pengarna kan du rädda liv! Det var kvällens tankar! Jag vill ännu en gång säga att detta skriver jag för att öppna era ögon, inte för att få er att
känna er som världens sämsta människor. Vill tipsa om MJ:s låt "We are the world" och "Man in the mirror".
Lyssna på texten. Och se.
GUD ÄLSKAR DIG!
Besviken på Sverige
I förra veckan så var jag på Skänninge marknad. Många engagerade människor och så, och bäst av allt var att ett ställe som hette 2Chansen gav ut gratis Biblar! Är det inte underbart!?
Sverige har gått till att tappa all respekt och medkänsla i tron om att det är det som yttrandefrihet handlar om.
DU ÄR ÄLSKAD!
Det var en sak dock som gjorde mig väldigt ledsen. Sverige har förlorat sin respekt.
Sverige har kommit till en punkt då vi tycker att det är okej att håna döda personer, mördade personer, och förolämpa de människor som bryr sig.
Man kunde köpa en tröja med Jesus på korset och texten "rätt åt dig snickarj....", det är så inte okej!! Man går inte omkring med tröjor med mördade personer på och med texten "rätt åt dig". Man gör bara inte så.
Även om man inte tror själv eller känner nått inför personen så borde man iaf visa respekt. För även icketroende verkar vara rätt eniga om att historia berättar att Jesus levt och blev misshandlad och dödad på korset. Det är en historisk händelse även inom historia bland icketroende.
Denna mannen blev misshandlad, upphängd på ett kors och mördad! Även om man inte tror på att han är Messias så är det ändå respektlöst att gå runt med en sådan tröja. Vi trycker inte upp tröjor med personer som mördats här i Sverige med den texten. Vi trycker inte upp tröjor med andra religösa personer som har blivit mördade med den texten, så vad skulle va skillnaden?
Vad är det som ger oss rätten att så fullständigt kränka både den mördade men också alla de som bryr sig?
Varför gör vi så?
Sverige har gått till att tappa all respekt och medkänsla i tron om att det är det som yttrandefrihet handlar om.
Det gör mig besviken. Gonatt!
DU ÄR ÄLSKAD!
The syfte!
Okej, syftet.
Men sista dagen så hade jag pratat lite med D om det. Att jag inte vågade prata framför folk. Och jag beslutade mig. För att om jag såg nått så skulle jag säga det. Hur knäppt det än verkade så skulle jag ändå säga det.
När det sedan blev min tur att sätta mig i ringen och bli profeterad för/om så var det lite läskigt. Tänk om ingen såg nått? Tänk om de såg vilken fruktansvärd hemsk person jag var (innan jag snackat med själavårdaren och allt). Men de såg saker. De såg sådant som stämde in på mig så exakt att nog inte ens mina närmsta hade kunnat pricka så rätt. Då gick det upp för mig att Gud känner mig verkligen, inifrån och ut.
Jag fick höra från seminarieledarna att jag fått en profetiskgåva, och att jag bara måste våga. Gud vill att jag ska våga. Och han vill först och främst att jag ska fråga! För i våra böner ber vi bara om vad vi vill o tack o förlåt. Och det är viktigt, det är det verkligen. Men vi kan ju inte förvänta oss bönesvar om vi faktiskt inte frågar Gud nått. Då har han ju inget att svara på! Och att verkligen lyssna efter svaret.
Jag har funderat och frågat ganska mycket nu sen dess. Och jag vet inte alltid säkert om det kommer från Gud eller mig. Men många saker är såna saker som jag själv aldrig ens tänkt tanken eller funderat över. Så det kommer nog från Herren. Jag bad en kväll o frågade Gud vad han ville att jag skulle göra. För Honom och för min egen skull. Alla tankar som kom flygande då tog verkligen över helt. Jag bara låg och skrev ner saker i nästan en timme! Just sånt som jag själv aldrig skulle få tanken att göra.
Efter en stund så bad jag Gud att kanske få ta resten nästa dag, för att jag var lite trött och ville sova.. Så blev det inte riktigt. Det fortsatte att flöda.. :P Men det var härligt.
Och det är därför jag nu startar denna blogg. Det blev så mycket nerskrivet som jag tror är meningen att jag ska dela. Både egna livserfarenheter, men också sånt som jag själv knappt har nån aning om. Och jag tror även att det är mycket p.g.a att vi är rädda för att lyssna till Gud här i Sveige. Rädda för vad han skulle säga till oss.
1Kor 13:13
Gonatt! :)
Jag hade på TEJP seminariet "Att vandra med den Helige Ande". I början kändes det väldigt avancerat. Vadå, skulle jag kunna höra Guds röst? Knappast.
Vi hade två otroligt coola ledare, som kunde ha nästan som dialoger med Gud. Helt galet! Tänk er att snacka med Gud och han svarar er!
Andra dagen så skulle vi försöka praktiskt att höra Guds röst. En och en fick man sätta sig i mitten och vi bad för personen. Sen skulle man försöka höra vad Gud ville säga den personen. Det är speciellt, man vet ju inte om man bara fantiserar ihop nått själv eller om det verkligen är Gud. Men hur ofta tänker jag "gräs" andra gången jag ser en person? I alla fall så vågade jag inte säga nått, vare sig jag såg nått eller inte.
Men sista dagen så hade jag pratat lite med D om det. Att jag inte vågade prata framför folk. Och jag beslutade mig. För att om jag såg nått så skulle jag säga det. Hur knäppt det än verkade så skulle jag ändå säga det.
För att citera våra seminarieledare "det kan inte bli fel, bara lite galet. och vad gör det? Gud älskar dig ändå". Jag sa vad jag såg den dagen, inte bara en eller två gånger utan tre gånger. Från att inte våga säga nått alls. Det var stort.
När det sedan blev min tur att sätta mig i ringen och bli profeterad för/om så var det lite läskigt. Tänk om ingen såg nått? Tänk om de såg vilken fruktansvärd hemsk person jag var (innan jag snackat med själavårdaren och allt). Men de såg saker. De såg sådant som stämde in på mig så exakt att nog inte ens mina närmsta hade kunnat pricka så rätt. Då gick det upp för mig att Gud känner mig verkligen, inifrån och ut.
Jag fick höra från seminarieledarna att jag fått en profetiskgåva, och att jag bara måste våga. Gud vill att jag ska våga. Och han vill först och främst att jag ska fråga! För i våra böner ber vi bara om vad vi vill o tack o förlåt. Och det är viktigt, det är det verkligen. Men vi kan ju inte förvänta oss bönesvar om vi faktiskt inte frågar Gud nått. Då har han ju inget att svara på! Och att verkligen lyssna efter svaret.
Jag har funderat och frågat ganska mycket nu sen dess. Och jag vet inte alltid säkert om det kommer från Gud eller mig. Men många saker är såna saker som jag själv aldrig ens tänkt tanken eller funderat över. Så det kommer nog från Herren. Jag bad en kväll o frågade Gud vad han ville att jag skulle göra. För Honom och för min egen skull. Alla tankar som kom flygande då tog verkligen över helt. Jag bara låg och skrev ner saker i nästan en timme! Just sånt som jag själv aldrig skulle få tanken att göra.
Efter en stund så bad jag Gud att kanske få ta resten nästa dag, för att jag var lite trött och ville sova.. Så blev det inte riktigt. Det fortsatte att flöda.. :P Men det var härligt.
Och det är därför jag nu startar denna blogg. Det blev så mycket nerskrivet som jag tror är meningen att jag ska dela. Både egna livserfarenheter, men också sånt som jag själv knappt har nån aning om. Och jag tror även att det är mycket p.g.a att vi är rädda för att lyssna till Gud här i Sveige. Rädda för vad han skulle säga till oss.
Rädda för att vi tror att vi ska bli dömda. Men så är det inte. Verkligen inte. Gud älskar oss, och vill ha en relation till oss. Inte bara ensidig där antingen bara jag ber och inte lyssnar, eller där jag bara lyssnar och inte ber.
Jag tror att vi behöver en väckelse i Sverige. Och jag vill vara med i den. Det känns rätt och jag tror att det är mitt kall.
1Kor 13:13
"Nu består tron, hoppet och kärleken, dessa tre, men störst av dem är kärleken."
Gonatt! :)
Bakgrunden är det som vi bygger vem vi är på .
Tja!
Jag tänker inte nämna några namn, för jag vet inte om det är okej för de personerna. Men i alla fall så mådde jag väldigt dåligt en dag o kväll i början av lägret. Visste inte riktigt vart jag skulle ta vägen. Så jag snackade med en ledare som jag träffat innan och hade förtroende för. Det är sjukt skönt att bara kunna berätta det som tynger en och mötas med öppenhet i det. (Det uppmanar jag verkligen alla ni som känner att det är nått som tynger i er eller att mörkret känns för kompakt inom er.) Vi pratade och bad. Att få komma till Gud med sådana saker som jag både bett för, men också såna saker som jag inte bett för för att jag har skämts. Skämts över att tänka så, skämts över att känna så, när jag innerst inne vetat att det inte stämde. Och inte velat säga högt, för då blir det helt plötsligt verkligt.
D bad även för att jag skulle kunna sova. De senaste tre åren har jag sovit ca.2h/natten -om ens det- de flesta nätter o nu de senaste månaderna har jag fått sömnpiller. Men den natten sov jag av mig själv, de 5-6timmar som var kvar av natten, och jag vaknade utvilad. Jag vet inte när jag vaknade utvilad senast! Fantastiskt!
Det kändes bra, och det gjorde det en bit in på dagen också.
D följde med och pratade med en själavårdare. Något som jag är otroligt tacksam för! Innan dess hade jag även lyckats prata inför en -visserligen mindre- grupp människor, vilket jag varit livrädd för sen typ fyran, och vägrat göra sen sexan! Och jag sa inte bara en sak, utan tre! OCH satte mig i mitten av gruppen och blev profeterad för/om! (Återkommer till det!)
Vi pratade i alla fall med B -själavårdaren- rätt länge, och vi fick be tillsammans. Och det gav mig väldigt väldigt mycket. Mycket mer än vad någon av alla de kuratorer, psykolog och psykoterapeut har gjort tillsammans!
Efter den kvällen kände jag mig ljus inuti. En konstig känsla. Jag visste inte riktigt vem jag var om jag inte mådde dåligt. Var nästan rädd för att må bra, för jag kom inte ihåg vem jag var då. Vem var jag utan mörker inom mig och utan destruktiva tankar? Jag fick lite möta mig själv på nytt den kvällen. Omvärdera det mesta i livet. Och det kändes faktiskt skönt. Jag kände en styrka inför det. Inte från mig själv, utan nått som kom djupare inom mig, som liksom omslöt mig. Guds styrka.
Själv är jag allt för svag för att hålla de destruktiva tankarna borta, själv orkar jag inte med allt det svåra som kommer med livet. MEN det underbara är att jag inte behöver klara det själv. Jag har Jesus med mig. Han älskar mig. Och han kämpar med mig. Han dog för att jag skulle slippa ångesten. Han tog all min smärta med sig upp på korset. Han dog för att jag skulle få må bra. Och om Jesus dog och besegrade döden för att han älskar mig och vill att jag ska må bra, så har jag ingen anledning till att tro att han inte också är med mig i detta.
Detta är alltså min nya blogg. Ska försöka berätta bakgrunden till att jag startar en ny o så.
Fast ska väl försöka hålla mig rätt kort, har en liten ovana att hamna utanför den röda tråden titt som tätt, men ja, blir det för utsvängt ibland så är det bara att hoppa över.. :P
Jag kom hem från ett läger som heter TEJP (för er som är intresserade så finns det nog länkar på EFS-hemsida) för en vecka sen -fruktansvärt vad tiden går fort men ändå inte-.
Detta lägret är nog nått av de saker som har haft störst inverkan på mitt liv. Jag kom dit med trasig själ. Boktavligt talat. Jag föraktade det mesta hos mig själv, hatade det mesta hos mig själv, var rädd för det mesta och de flesta, med depression och ångest hängande om halsen de senaste 6åren. Många dödsfall, mycket jobbigt, och livet kändes allmänt mörkt.
Jag tänker inte nämna några namn, för jag vet inte om det är okej för de personerna. Men i alla fall så mådde jag väldigt dåligt en dag o kväll i början av lägret. Visste inte riktigt vart jag skulle ta vägen. Så jag snackade med en ledare som jag träffat innan och hade förtroende för. Det är sjukt skönt att bara kunna berätta det som tynger en och mötas med öppenhet i det. (Det uppmanar jag verkligen alla ni som känner att det är nått som tynger i er eller att mörkret känns för kompakt inom er.) Vi pratade och bad. Att få komma till Gud med sådana saker som jag både bett för, men också såna saker som jag inte bett för för att jag har skämts. Skämts över att tänka så, skämts över att känna så, när jag innerst inne vetat att det inte stämde. Och inte velat säga högt, för då blir det helt plötsligt verkligt.
D bad även för att jag skulle kunna sova. De senaste tre åren har jag sovit ca.2h/natten -om ens det- de flesta nätter o nu de senaste månaderna har jag fått sömnpiller. Men den natten sov jag av mig själv, de 5-6timmar som var kvar av natten, och jag vaknade utvilad. Jag vet inte när jag vaknade utvilad senast! Fantastiskt!
Det kändes bra, och det gjorde det en bit in på dagen också.
Men tankar kommer krypande tillbaka. Hur ska man kunna stoppa tankar liksom? Det är det enda man får höra när man mår dåligt från psykologer och psykoterapeuter, tycker jag. "Stoppa dina tankar". Ja, gärna! Men hur?
D följde med och pratade med en själavårdare. Något som jag är otroligt tacksam för! Innan dess hade jag även lyckats prata inför en -visserligen mindre- grupp människor, vilket jag varit livrädd för sen typ fyran, och vägrat göra sen sexan! Och jag sa inte bara en sak, utan tre! OCH satte mig i mitten av gruppen och blev profeterad för/om! (Återkommer till det!)
Vi pratade i alla fall med B -själavårdaren- rätt länge, och vi fick be tillsammans. Och det gav mig väldigt väldigt mycket. Mycket mer än vad någon av alla de kuratorer, psykolog och psykoterapeut har gjort tillsammans!
Det är självklart viktigt att det finns nån man kan vända sig till i sin omgivning, och skolkurator är ingen dum lösning. Men mycket handlar om personkemi och tillit. Så jag tror att det är viktigt att man kan gå till nån som man känner samhörighet med. Vilket jag i detta fallet gjorde med D och B genom tron. Och därför vågade prata så öppet med.
Efter den kvällen kände jag mig ljus inuti. En konstig känsla. Jag visste inte riktigt vem jag var om jag inte mådde dåligt. Var nästan rädd för att må bra, för jag kom inte ihåg vem jag var då. Vem var jag utan mörker inom mig och utan destruktiva tankar? Jag fick lite möta mig själv på nytt den kvällen. Omvärdera det mesta i livet. Och det kändes faktiskt skönt. Jag kände en styrka inför det. Inte från mig själv, utan nått som kom djupare inom mig, som liksom omslöt mig. Guds styrka.
Själv är jag allt för svag för att hålla de destruktiva tankarna borta, själv orkar jag inte med allt det svåra som kommer med livet. MEN det underbara är att jag inte behöver klara det själv. Jag har Jesus med mig. Han älskar mig. Och han kämpar med mig. Han dog för att jag skulle slippa ångesten. Han tog all min smärta med sig upp på korset. Han dog för att jag skulle få må bra. Och om Jesus dog och besegrade döden för att han älskar mig och vill att jag ska må bra, så har jag ingen anledning till att tro att han inte också är med mig i detta.
Och det känner jag inom mig att han är.
Jag har alltid kallat mig kristen. Har alltid egentligen trott. Har diskuterat i timtal med icketroende personer för tron och Jesus. Men jag hade egentligen aldrig sagt JA till Gud på riktigt. Till hans gemenskap.
Under sista kvällens fantastiska gudstjänst så fick man chansen att komma fram och säga ja till Herren på riktigt. Det gjorde jag. Fick förbön för det. Och gick upp på en scen framför ca. 400pers. (tillsammans med ett tiotal andra) De som känner mig skulle nog inte tro att det var sant. Hade det varit för en månad sen så hade jag fått panikångestattack bara av tanken. Men Gud gjorde nått i mig på TEJP. Både genom D och B när jag pratade med dem, men också den kvällen då jag fick säga JA på riktigt.
Det var enormt.
Fortfarande idag så känner jag mig ljus inuti. De destruktiva tankarna är borta. Mörkret är borta. Och jag känner faktiskt nått som jag tror skulle definieras som lycka. Jag känner ingen depression i mig. Ingen ångest. Ingen oro. (Mer än det som bara är "mänskligt".) Jag känner mig som en ny människa.
Jag är inte längre störst i mitt liv. Under alla dessa åren så flödade mina tankar runt alla de krav jag satte på mig själv och de krav som andra satte på mig. På att leva upp till allas förväntningar. Genom att stora upp mig själv och allt jag gjorde så mycket så såg jag även allt det dåliga med mig själv i förstorad skala. Där föddes självhatet.
Nu är jag inte längre störst i mitt liv. Jag har blivit mindre och Gud större. Och det är Hans ljus och härlighet som min blick får vila på och som mina tankar får hämta glädje i från. Och DET mina vänner, är stort.
Det var lite av min livshistoria i väldigt förkortade drag. Kanske kommer det mer framöver, kanske inte. Vi får se. Med denna bloggen tänker jag inte ställa krav på mig själv att jag måste uppdatera fem gånger om dagen. För det är inte mig först och främst som den ska handla om. Även fast mitt liv kommer lysa igenom. Det är ju trots allt jag som skriver. Men uppdaterad blir den, när det känns rätt.
Detta inlägg blev så långt, så jag tänker skriva ett till där syftet med bloggen kommer! :P
DU ÄR ÄLSKAD.
