Givmildhet
Jag funderade lite över givmildhet.
Jag var hos min fina kusin A för 1½ vecka sen, och då kom vi in på det ämnet. Jag har alltid gett mycket. Saker, pengar, värme (eller ja, åtminstone försökt). Men har jag gjort det pga av att jag känner att jag bara måste ge nått för att jag vill ge den personen, för att jag vill glädja den? Eller har jag gjort det för att jag velat ha nått tillbaka?
Jag är rädd att det är för att jag velat ha nått tillbaka, bekräftelse, vänskap eller ja det mesta. Men då ger jag ju egentligen inte för att jag vill ge, för att jag vill glädja den personen. Utan man förvrider det som borde vara fint. Det som borde vara en av de mest osjälviska handlingarna, det som borde göras med rent hjärta. Jag förvred det till nått själviskt, nått som var för min egen skull. Och jag tror inte att jag är den enda.
Vi gör så mycket med bara oss själva i huvudet, oss själva i hjärtat. Vi gör saker för andra, men med själviskhet i hjärtat. Blir då handlingen verkligen lika mycket värd? Blir handlingen vad den är menad att bli?
Jag har börjat tänka om. Jag ger väl i princip lika mycket kanske, men inte längre för att få nått tillbaka. Mitt fokus ligger inte längre så mycket på mig själv, utan jag ger för att jag vill. Inte för att jag ska få nått tillbaka. Inte för att det ska gynna mig, utan för att glädja. För att ge värme. Uppskattning. Gemenskap.
Jag säger inte att det är lätt. För det är det inte alltid. Ofta frestas man att göra saker för att gynna sig själv, även om det säkert kan vara en viss del att man vill glädja, så ligger ändå ens egna behov i botten. Bakom det hela. Och jag vill bara säga en sak. Vill du få en äkta känsla av givmildhetens glädje. Gör då så mycket du kan och vill, utan att ha huvudet fullt med dig själv.
Detta inlägget blev oerhört kluddrigt och säkerligen svårförståeligt och så, men hoppas att det gav en tanke i alla fall!
BLESS
Jag var hos min fina kusin A för 1½ vecka sen, och då kom vi in på det ämnet. Jag har alltid gett mycket. Saker, pengar, värme (eller ja, åtminstone försökt). Men har jag gjort det pga av att jag känner att jag bara måste ge nått för att jag vill ge den personen, för att jag vill glädja den? Eller har jag gjort det för att jag velat ha nått tillbaka?
Jag är rädd att det är för att jag velat ha nått tillbaka, bekräftelse, vänskap eller ja det mesta. Men då ger jag ju egentligen inte för att jag vill ge, för att jag vill glädja den personen. Utan man förvrider det som borde vara fint. Det som borde vara en av de mest osjälviska handlingarna, det som borde göras med rent hjärta. Jag förvred det till nått själviskt, nått som var för min egen skull. Och jag tror inte att jag är den enda.
Vi gör så mycket med bara oss själva i huvudet, oss själva i hjärtat. Vi gör saker för andra, men med själviskhet i hjärtat. Blir då handlingen verkligen lika mycket värd? Blir handlingen vad den är menad att bli?
Jag har börjat tänka om. Jag ger väl i princip lika mycket kanske, men inte längre för att få nått tillbaka. Mitt fokus ligger inte längre så mycket på mig själv, utan jag ger för att jag vill. Inte för att jag ska få nått tillbaka. Inte för att det ska gynna mig, utan för att glädja. För att ge värme. Uppskattning. Gemenskap.
Jag säger inte att det är lätt. För det är det inte alltid. Ofta frestas man att göra saker för att gynna sig själv, även om det säkert kan vara en viss del att man vill glädja, så ligger ändå ens egna behov i botten. Bakom det hela. Och jag vill bara säga en sak. Vill du få en äkta känsla av givmildhetens glädje. Gör då så mycket du kan och vill, utan att ha huvudet fullt med dig själv.
Detta inlägget blev oerhört kluddrigt och säkerligen svårförståeligt och så, men hoppas att det gav en tanke i alla fall!
BLESS
Kommentarer
Trackback
