thirstofthesoul

Jag tror att vi alla är det, kanske omedvetet ibland. Vi är kära i själva känslan kärleken ger. En rusch eller trygghet. Bekräftelse, värme, gemenskap och uppskattning, vi är liksom beroende av de känslorna. Vare sig vi är öppna mot oss själva och inser det, eller inte. Vi är alla akn, anonyma kärleks narkomaner.

Jag ser det som nått positivt. Vi är skapade av kärlek och är menade att älska. Det största behovet i våra liv är just kärlek och närhet. (Sen kan vi vara rädda för att älska, men det tar jag i nått annat inlägg!)

Men vårt behov av kärlek går över vårt egna förstånd! Det är alltid nått som saknas, hur underbar relation och många vänner man än har, så finns det ett tomrum kvar, en känsla av saknad.
Det är med detta tomrum som vi skapar mycket problem för oss själva. Vi försöker förtvivlat fylla det med allt vi kan komma på. Alkohol, sex, droger, destruktiva relationer, shopping, arbete, pengar, ja allt vi kan komma på som vi tror kan fylla det. I början kanske det känns fyllt. Men det sinar, det är då girighet föds och som många blir fast i destruktiva relationer. Det blir ett ständigt "bara lite mer så blir det bra". När vi sen -kanske tiotal år senare- inser att vi misslyckades. Vi led för att bli lycka o känna oss uppfyllda inombords. Men vi slutade på ruta ett igen, med bara mer smärta i bagaget. Det är där som självförakt, hat och bitterhet utvecklas.

Men sanningen och anledningen till detta tomrum tror jag är hos vår pappa i Himlen.

Han som har skapat oss och älskar oss hejdlöst, skapade oss med ett inbyggt behov och längtan efter Honom själv, hans kärlek! Ett tomrum som bara Han kan fylla! Och Han vill att vi ska känna oss hela! Han vill fylla det tomrum som du förtvivlat försöker bli av med! 
Han vill vara din!

Men när kärleken skadar oss så rymmer vi iväg. Vänder oss bort. Det är inte lätt att älska, det är inte en rak och plogad väg där vi fridfullt går. Det är jobbigt, tufft o smärtfullt, precis som i alla relationer vi har till människor här på jorden. Vi blir sårade. Vi blir brända. Vi försöker gömma oss för kärleken. Intala oss att vi inte behöver nått sånt, att vi är starkast när vi är ensamma. Då kan vi ju inte bli sårade.

Jag tror att det är den största lögnen vi kan säga till oss själva, jag har använt den oerhört många gånger. Om jag "bara inte älskade någon så kan jag ju inte bli sårad. Alltså vore ju det bästa sättet att bara flytta ut till ett torp långt bort från all civilisation och aldrig mer vistas eller ha kontakt med människor. Då borde jag ju gå säker från all sån smärta." Så uttryckte jag mig för 4 år sen till en kurator som jag gick hos.
Jag var 12 år och hatade känslorna, tankarna och kärleken framför allt. Som bara orsakade smärta och skada. Men jag har ändrat mig. Jag tror att om vi försöker stänga ute all kärlek ur våra liv så kommer vi dö inombords. Vår själ kommer svälta. Vi lever av kärlek. Vi offrar allt för den känslan som äkta gudomlig kärlek ger. Vi får motivation till att åstadkomma nått för att fylla tomrummet och finna lyckan.

Så om jag bosatte mig i ett torp avskillt från världen så skulle jag vara evigt olycklig. Inte speciellt lockande..
Jag hoppas att ni vågar känna. Att de glädjerus som kommer av att älska någon speciell, älska sina vänner, älska sin familj och älska Jesus ger, att de kan få väga upp den smärta som kommer med. 
Att ni vågar älska.

(Ett litet låttips förresten är Nic and the Family - Jag är kärleken. Den var typ min favoritlåt för några år sen, tycker att den är fin!)