När hade du frågestund med Gud senast?
Jag har varit galet dålig på att uppdatera. Men det har varit fullt i huvudet, riktigt fullt. Gymnasiet o allt, kära hjärtanes. Men bra är det! :) Skönt att tömma ut allt i bönen.
Nu säger dock min moder åt mig att jag måste gå o lägga mig, så det får väl bli lite kort.
Idag vill jag i alla fall peppa för att ta med Jesus utanför kyrkan och församlingens väggar. För om vi stänger in Jesus, tron och hoppet inom de väggarna så betyder det också att alla de människor som inte fått möta Jesus än, troligtvis aldrig kommer få göra det heller. Vi måste ta med oss ut, sprida. Inte bara genom ord, för det finns så mycket ord och så lite handling här i världen, utan genom att låta oss leva och ledas av Gud. Visa på att Han är den Levande Guden, för Gud vill inte bara vara med oss i kyrkan. Han vill vara med överallt!
Han vill ge glädje, kärlek, stöd, nåd och härlighet överallt! Är inte det underbart?
Hur gör man då? Hur tar med med sig Jesus på ett konkret sätt utanför de väggar där vi känner oss trygga i tron? Där vi inte blir utsatta för kränkningar för vår tro, där vi inte behöver vara rädda för att "säga fel" i samhällsfrågor, där vi inte behöver vara rädda för att stöta oss med nån annans åsikter och väcka konflikt. (I vissa fall kan man ju dock känna såna här känslor i dessa sammanhang också, o det tänkte jag fundera lite runt nån annan dag! Eller ja, funderat har jag ju redan, men att skriva ner det här också).
Men vi är så rädda för att stöta anspråk hos andra, så vi väljer att följa Jesus i kyrkan, på ungdomsgruppen, i församlingen, men när vi kommer ut i "verkliga livet" så vågar vi inte. Vi tänker att vår fromhet de stunderna måste väl väga upp, vi kan ju börja följa världens mått för ideal och normalitet när vi lämnar kyrkan eller församlingshemmet. Men jag tror att vi tänker fel.., vi tänker med rädslan. Med huvudet, men inte med själen och hjärtat. Och jag är likadan, så tro inget annat. Jag är precis likadan på den fronten. Men jag tror att vi kan ändra på det, ändra på oss själva. Med Guds hjälp. Och den hjälpen får vi be om varje dag.
Så det ända riktiga svaret jag har på det är att jag inte har nått svar. Gud har svaren. Be och fråga. Min erfarenhet säger mig tydligt att om jag frågar Gud så svarar han mig. (Vilket är anledningen till att jag inte längre frågar sent på kvällen när jag borde sova, för då brainstormar det i mitt huvud ett antal timmar, det tycks aldrig ta stopp!) Men det var bara en liten lustig parentes, förlåt! Gud vill inte bara lyssna till oss, han vill prata med oss. Peppa oss, diskutera, inspirera. Så låt honom göra det genom att fråga! :) Och detta inlägget blev säkerligen jättetråkigt och segt och helkrångligt. Men min hjärna går inte på fullvarv just nu, det är fingrarna som styr! Men jag lovar att jag snart ska bättra mig, uppdatera mer och säga lite bättre saker kanske. Men detta är en viktig punkt, så jag återkommer säkert till den när jag är lite klarare i basen!
Gonatt!
BLESS
Nu säger dock min moder åt mig att jag måste gå o lägga mig, så det får väl bli lite kort.
Idag vill jag i alla fall peppa för att ta med Jesus utanför kyrkan och församlingens väggar. För om vi stänger in Jesus, tron och hoppet inom de väggarna så betyder det också att alla de människor som inte fått möta Jesus än, troligtvis aldrig kommer få göra det heller. Vi måste ta med oss ut, sprida. Inte bara genom ord, för det finns så mycket ord och så lite handling här i världen, utan genom att låta oss leva och ledas av Gud. Visa på att Han är den Levande Guden, för Gud vill inte bara vara med oss i kyrkan. Han vill vara med överallt!
Han vill ge glädje, kärlek, stöd, nåd och härlighet överallt! Är inte det underbart?
Hur gör man då? Hur tar med med sig Jesus på ett konkret sätt utanför de väggar där vi känner oss trygga i tron? Där vi inte blir utsatta för kränkningar för vår tro, där vi inte behöver vara rädda för att "säga fel" i samhällsfrågor, där vi inte behöver vara rädda för att stöta oss med nån annans åsikter och väcka konflikt. (I vissa fall kan man ju dock känna såna här känslor i dessa sammanhang också, o det tänkte jag fundera lite runt nån annan dag! Eller ja, funderat har jag ju redan, men att skriva ner det här också).
Men vi är så rädda för att stöta anspråk hos andra, så vi väljer att följa Jesus i kyrkan, på ungdomsgruppen, i församlingen, men när vi kommer ut i "verkliga livet" så vågar vi inte. Vi tänker att vår fromhet de stunderna måste väl väga upp, vi kan ju börja följa världens mått för ideal och normalitet när vi lämnar kyrkan eller församlingshemmet. Men jag tror att vi tänker fel.., vi tänker med rädslan. Med huvudet, men inte med själen och hjärtat. Och jag är likadan, så tro inget annat. Jag är precis likadan på den fronten. Men jag tror att vi kan ändra på det, ändra på oss själva. Med Guds hjälp. Och den hjälpen får vi be om varje dag.
Så det ända riktiga svaret jag har på det är att jag inte har nått svar. Gud har svaren. Be och fråga. Min erfarenhet säger mig tydligt att om jag frågar Gud så svarar han mig. (Vilket är anledningen till att jag inte längre frågar sent på kvällen när jag borde sova, för då brainstormar det i mitt huvud ett antal timmar, det tycks aldrig ta stopp!) Men det var bara en liten lustig parentes, förlåt! Gud vill inte bara lyssna till oss, han vill prata med oss. Peppa oss, diskutera, inspirera. Så låt honom göra det genom att fråga! :) Och detta inlägget blev säkerligen jättetråkigt och segt och helkrångligt. Men min hjärna går inte på fullvarv just nu, det är fingrarna som styr! Men jag lovar att jag snart ska bättra mig, uppdatera mer och säga lite bättre saker kanske. Men detta är en viktig punkt, så jag återkommer säkert till den när jag är lite klarare i basen!
Gonatt!
BLESS
Kommentarer
Trackback
