Allt som fanns var rädsla, svek, bitterhet och sorg
Den där känslan av att falla. Den har jag haft svårt för. Svårt för att lita på andra, svårt för att lita på mig själv. Alltid är det nån som sviker, nån som dör, nån som försvinner, nån som inte ser.
Jag har varit så sjukt rädd, rädd för livet. Rädd för människorna. Rädd för att göra bort mig. Rädd för att göra fel, säga fel, vara fel. Rädd för att inte bli accepterad. Rädd för att vara utanför. Rädd för att vara tråkig. Rädd för att vara för mycket. Rädslan har styrt mitt liv. Har begränsat mig. Har gjort att jag skämts för mig själv, skämts för den jag är. Skämts för att jag var rädd.
Jag har dolt mig bakom en fasad. Där jag skrattade och log, även när jag var på botten. För inte kan det väl vara rätt att vara på botten. Överallt läser och hör man ju att man ska ta sig upp, stå upp för sig själv, vara stolt och älska sig själv mest av allt för att må bra. För mig blev det ett krav. En tanke att om jag verkar vara allt det där så kanske jag kan lura min själ till att tro att jag faktiskt är allt det där. Att jag är bra, värdig och fantastisk.
Jag har alltid skrivit mycket och detta har varit ett återkommande ämne, helt klart.
I Juni 08:
"I mina ögon ser ni smärta
Att känna sig osedd eller miss bedömd är svårt. Att försöka vara andra till lags känns om möjligt ännu svårare. Jag kände det i 6års tid. Jag tror att det är många många fler än jag som har känt såhär nån gång. Att vi måste dölja oss själva, för att vara andra till lags. För att vara oss själva till lags.
Nu vet jag om vem jag skrev. Jag sökte bland människorna i min närhet. Men jag sökte på fel ställe. Det finns nån som kände som mig, som kände med mig. Som grät när jag grät. Som låg sömnlös när jag gjorde det. Som föll ihop av ångesten när jag gjorde det. Någon som tog den värsta stöten när jag skadade mig själv. Någon som tog de hårda orden och förmjukade dem till mig. Nån som slog bort frestelsen att ta död på mig själv, genom att ge mig ett hopp om denna någon. Jesus.
Han tog på sig all min ångest, skam, depp, destruktiva tankar, självskader och rädslor på korset. Han dog för min skull, för att jag inte skulle behöva känna dem. För att jag ska kunna få falla handlöst tillbaka på Honom. Jag tror att om inte Jesus gått med mig, och burit mig när det var som värst, så hade jag inte suttit här nu. Då hade jag nog inte klarat av livet längre. Men Han finns där för mig. Och för dig! Jag fick lämna allt det där till Honom. Det kan du också få göra. Lämna allt jobbigt på Honom som sörjer för dig, som älskar dig!
Jag mår bra idag. Jag har inte de tankarna och känslorna längre. Jag skäms inte längre för mig själv, för det skulle vara som att skämmas över Jesus, för Han finns inom mig. Jag är inte längre sådär rädd. Jag är trygg.
Det finns en typ pjäs som jag alltid gråter när jag ser. Hoppas på att den kommer upp på typ TEJPs hemsida eller nått, för den är verkligen enorm. Jag känner att det där är jag och Jesus, utan tvekan. Det är när Jesus slåss för mig. För att få vara med mig och älska mig, och slår bort alla frestelser. Sjukt stark!
Sen hittade jag även en bild som talade nått enormt till mig, ska lägga upp den. Kanske är det nån mer som känner igen sig? Kanske är det nån som har känt igen sig i det jag skrivit här?
Ni är i alla fall galet välkomna att skriva till mig. Kanske berätta om vad du tänker och känner.
DU ÄR ÄLSKAD! Och Jesus går vid Din sida genom allt.
"I mina ögon ser ni smärta
Ändå undrar ni om jag har ett hjärta
För att jag ler åt allt
Men inuti mig rinner tårar av salt
Försöker glömma känslor jag inte vill känna
Jag försöker alltid om mina vänner värna
Försöker hela tiden, vara glad, skratta o le
Men det känns som att ni är besvikna, ni vänta er nått mer
Jag försöker varje dag, för eran skull
Men era ord slår mig alltid omkull
Ni pratar o skrattar, frågar mer o mer
"Jag tror inte du mår dåligt, för dina läppar alltid ler"
De fattar inte att jag kämpar o faller varje dag
Att varje dag är en kamp att finnas kvar
Jag har många vänner
Men det är få som förstår hur man känner
De flesta bara frågar,
Frågar o plågar
De frågar hur jag mår
Men försöker inte stoppa när de ser nya sår
De lyssnar inte på de svar jag ger
Det bara klagar över smink, kläder o mer
Jag önskar att det kunde vara mitt största problem
Vissa dagar är bättre än andra
Men de allra flesta, är det en lång väg att vandra"
Att känna sig osedd eller miss bedömd är svårt. Att försöka vara andra till lags känns om möjligt ännu svårare. Jag kände det i 6års tid. Jag tror att det är många många fler än jag som har känt såhär nån gång. Att vi måste dölja oss själva, för att vara andra till lags. För att vara oss själva till lags.
Jag började hata mig själv för det. Kände mig osynlig.
"I din själ var du fånge, världen släppte dig aldrig fri
"I din själ var du fånge, världen släppte dig aldrig fri
'Världen är svartmålad o så kommer det förbli'"
"Tillslut blev jag osynlig.
"Tillslut blev jag osynlig.
När jag kollade i spegeln såg jag bara svaga konturer av nånting"
Jag tyckte att livet var allmänt skitjobbigt och ofta så fanns det en längtan till att avsluta det. Men i många texter som jag skrev så fanns det ett slags hopp. Jag skrev om nån som kände som mig, som gick igenom samma sak, som hjälpte mig upp. Som höll mig uppe. Men jag hade ingen aning om vem jag skrev egentligen. För jag var ju ensam i det. Ingen kunde väl ändå känna precis som jag gjorde? Ingen kunde väl ändå bry sig om mig och vilja hjälpa mig? Jag var ju ingen. Osynlig. En skugga. En udda.
Jag tyckte att livet var allmänt skitjobbigt och ofta så fanns det en längtan till att avsluta det. Men i många texter som jag skrev så fanns det ett slags hopp. Jag skrev om nån som kände som mig, som gick igenom samma sak, som hjälpte mig upp. Som höll mig uppe. Men jag hade ingen aning om vem jag skrev egentligen. För jag var ju ensam i det. Ingen kunde väl ändå känna precis som jag gjorde? Ingen kunde väl ändå bry sig om mig och vilja hjälpa mig? Jag var ju ingen. Osynlig. En skugga. En udda.
Nu vet jag om vem jag skrev. Jag sökte bland människorna i min närhet. Men jag sökte på fel ställe. Det finns nån som kände som mig, som kände med mig. Som grät när jag grät. Som låg sömnlös när jag gjorde det. Som föll ihop av ångesten när jag gjorde det. Någon som tog den värsta stöten när jag skadade mig själv. Någon som tog de hårda orden och förmjukade dem till mig. Nån som slog bort frestelsen att ta död på mig själv, genom att ge mig ett hopp om denna någon. Jesus.
Han tog på sig all min ångest, skam, depp, destruktiva tankar, självskader och rädslor på korset. Han dog för min skull, för att jag inte skulle behöva känna dem. För att jag ska kunna få falla handlöst tillbaka på Honom. Jag tror att om inte Jesus gått med mig, och burit mig när det var som värst, så hade jag inte suttit här nu. Då hade jag nog inte klarat av livet längre. Men Han finns där för mig. Och för dig! Jag fick lämna allt det där till Honom. Det kan du också få göra. Lämna allt jobbigt på Honom som sörjer för dig, som älskar dig!
Jag mår bra idag. Jag har inte de tankarna och känslorna längre. Jag skäms inte längre för mig själv, för det skulle vara som att skämmas över Jesus, för Han finns inom mig. Jag är inte längre sådär rädd. Jag är trygg.
Det finns en typ pjäs som jag alltid gråter när jag ser. Hoppas på att den kommer upp på typ TEJPs hemsida eller nått, för den är verkligen enorm. Jag känner att det där är jag och Jesus, utan tvekan. Det är när Jesus slåss för mig. För att få vara med mig och älska mig, och slår bort alla frestelser. Sjukt stark!
Sen hittade jag även en bild som talade nått enormt till mig, ska lägga upp den. Kanske är det nån mer som känner igen sig? Kanske är det nån som har känt igen sig i det jag skrivit här?
Ni är i alla fall galet välkomna att skriva till mig. Kanske berätta om vad du tänker och känner.
DU ÄR ÄLSKAD! Och Jesus går vid Din sida genom allt.
Ändå undrar ni om jag har ett hjärta
För att jag ler åt allt
Men inuti mig rinner tårar av salt
Försöker glömma känslor jag inte vill känna
Jag försöker alltid om mina vänner värna
Försöker hela tiden, vara glad, skratta o le
Men det känns som att ni är besvikna, ni vänta er nått mer
Jag försöker varje dag, för eran skull
Men era ord slår mig alltid omkull
Ni pratar o skrattar, frågar mer o mer
"Jag tror inte du mår dåligt, för dina läppar alltid ler"
De fattar inte att jag kämpar o faller varje dag
Att varje dag är en kamp att finnas kvar
Jag har många vänner
Men det är få som förstår hur man känner
De flesta bara frågar,
Frågar o plågar
De frågar hur jag mår
Men försöker inte stoppa när de ser nya sår
De lyssnar inte på de svar jag ger
Det bara klagar över smink, kläder o mer
Jag önskar att det kunde vara mitt största problem
Vissa dagar är bättre än andra
Men de allra flesta, är det en lång väg att vandra
Kommentarer
Postat av: alle
rädslor är nog något av det värsta som finns! att inte känna sig trygg, hemma någonstans eller med någon. det följer liksom med en och vänder allt det vackra, till något man är rädd för.
rädslor rubbar ganska mycket och ligger bakom mycket, kan jag nu förstå i det du skriver..
Postat av: Linnea Nilsson
Precis, rädslor förstör så mycket här i livet, speciellt för en själv. Tur att man förstår nått av det jag skriver här! :P Brukar gå så fort när jag skriver så jag tänker inte förrän efteråt att jag kanske måste skriva så folk fattar också.. :P
Postat av: Anonym
nämen jag fattar precis! men det är ju lättare för den som känner igen sig.. hoppas alla fattar innerbörden iaf! :D du är bra! <3
Postat av: Linnea Nilsson
Bra! Ja precis så är det ju alltid, men är nog viktigt att man kan dela med sig av sina erfarenheter när man orkar det, för kan nog hjälpa många att se att dem inte är själva i det! Tack! Du är också bra! <3
Trackback
