thirstofthesoul

2004- farfar dog. Sista gången jag träffade honom så låg han som i koma, nån slags medvetslöshet. Han fick en spruta rätt i bröstet och han ryckte inte ens till.

2005- mormor dog. Hon fick en hjärtattack. Läkarna trodde att det var lungorna som var felet. Efter att hon dog så insåg dom att det var hjärtat hela tiden.

2006- min faster dog. Cancer måste vara nått av det hemskaste som finns. Sista gången jag träffade henne var hon helt borta. Jag satt och höll henne i handen, hon kramade den krampaktigt medan hon skrek att hon ville att vi skulle döda henne, att hon inte stod ut med smärtan.

2007- min syssling dog. Olycka. Han var alldeles för ung, alldeles alldeles för ung. Min bror praktiskt taget bodde i deras hem under flera år. Smärtan och saknaden. När vi fick nyheten och allt bara kändes tomhet.

2007- farmor dog. Hon var sjuk sista tiden. Pappa och jag var på väg för att hälsa på henne två dar innan jul. När vi var 2-3min därifrån så ringde dom och sa att hon dött.

2008- min nära väns bästa kompis mördas. Försöker vara ett stöd. Det är en sån tyngd, sån smärta. Sånt borde inte ske.

2008- min syssling blir mördad samma vecka. Kände henne inte speciellt väl, men sånt borde verkligen inte få ske. Läsa stora rubriker om vad som hände, hur hon blev mördad och se henne framför mig. Se hennes familj.

2009- mina kusiners faster dör. Som funnits här under hela deras och min uppväxt. Vi är nu deras enda nära släkt. Att min faster som är deras mamma dog bara nåra år innan gör inte smärtan mindre direkt.

2010- en alldeles för ung kille dör i en olycka bara några kilometer bort. Jag kände honom inte, men han betydde mycket för många av mina vänner. En tragedi, sorg och saknad. Nått som inte borde hända.

Allt detta har varit sjukt jobbigt. Jag har trott att det på nått sätt skulle vara mitt fel. Att det är jag som gör så att alla dör. Att det är mitt mitt mitt fel. Att om bara jag försvann så skulle alla dessa människor som jag älskar inte råka illa ut. Det drog ner mitt psyke helt och hållet, milt uttryckt.

Men som rubriken säger; I smile because I'm happy.
Jag skriver inte allt det här för att få medlidande (det finns så många som haft eller har det så mycket värre), utan för att alla som går igenom nått liknande ska veta att jag vet hur det känns. Jag har gått igenom det gång på gång under så många år. Och vare sig ni känner mig eller inte, så finns jag här. Lyssnar. Stöttar. För det är vid sådana tillfällen som man behöver det som mest. Då kvittar det om det är en vän, familjemedlem eller total främling. Man måste få snacka om det med nån som lyssnar. Annars går man ner sig totalt. Och det är inget jag tipsar om. Det är nått av det värsta som finns. Det känns som att man aldrig ska nå ytan igen.

Men trots allt detta. Trots den smärtan som hela tiden finns i hjärtat. Sorgen och saknaden. Dom stunderna som jag tänker "det va längesen jag snackade med Ulla nu, måste ta o ringa henne!". För att sekunden senare komma ihåg att hon inte längre finns. Att jag inte kommer träffa henne eller snacka med henne nån mer gång här på jorden. Det är så lätt att känna som att man aldrig kommer bli lycklig igen. Att man för alltid kommer sitta fast där på botten. Aldrig se ytan. Så lovar jag er. Det kommer en dag då det börjar ljusna. Då ni kan se tillbaka, känna en dämpad smärta, men fortfarande kunna hålla er kvar i nuet. Hålla er kvar i allt det fina som finns, och minnas allt det fina som varit. 

Jag är rätt glad av mig, -det vet nog dom som känner mig- skrattar o ler mycket. Rätt ofta har jag fått frågan hur jag kan va så glad trots allt som hänt. Och det är ändå rätt enkelt. Jag har så sjukt mycket att vara glad och tacksam över! Jag har en hel hög med vänner och familj som älskar mig och som finns vid min sida. Och hur kan jag då inte vara lycklig? Under de senaste 6 åren så sa jag vid ett flertal tillfällen till mina psykologer när de frågade att jag inte längre vet hur lycka kändes. Jag hade inte kännt en lycka sedan 2003. Då gick jag i trean och visste inte mycket om livet.

Men idag kan jag ärligt säga att jag känner lycka varje dag. Vissa dar kan jag må botten, bara vilja gå o gräva ner mig nånstans och inte träffa nån. Och det är okej, man måste få ha såna dagar med. Men även dom dagarna så kan jag känna mig lycklig. Tacksam för allt jag har, för allt jag har fått. För att jag har fått ett sånt oerhört bra liv, med människor som alltid står vid min sida. Och också vara tacksam för den tid jag faktiskt fick med dessa fantastiska människor. För allt dom fick lära mig. För allt.

Därför kan jag se tillbaka på allt med sorg, men också med glädje och lycka. Och därför kan jag se på nuet med lycka, och inte ta alla dom som betyder nått för mig förgivet. Utan försöka ta varje tillfälle jag får att berätta hur mycket dom betyder och hur bra dom är. -Visst skulle jag älska att ha dig, men det finns så många andra som jag också är lycklig över att ha. Även om dom inte är du.-

Så; glöm inte att uppskatta dina vänner och din familj. Glöm inte att se till allt det bra i ditt liv(vi lyckas alltid fokusera så mycket på det som saknas och det som är "fel"). Och glöm inte att vad som än händer så är du oerhört älskad, värdefull, vacker och perfekt!