thirstofthesoul

Hur vi är mot andra, hur dömande vi är, hur vi borde möta människor, hur självinriktade vi är, och hur galen och skruvad vår värld har blivit. För det har den. Helt fruktansvärt.

Människor som tar sina liv för att ingen verkar bry sig och ingen vill förstå. Jag kan inte säga att jag inte förstår hur man ens kan tänka tanken, för jag har själv gjort det många gånger. Har själv försökt. Försökt förmå mig till att göra det där avgörande snittet. Stått och kollat utför stupet med en längtan av att bara slänga mig ner och få slut på allt. Men jag gjorde det inte. Och idag, visst kan jag känna ibland att livet känns rätt kasst. Olycklig kärlek, de dagar då det känns som att man går i dvala, de dagar då det mest känns som att det kvittar.

Men det gäller att kämpa vidare. Jag har ingen dödslängtan längre, tvärtom, jag vill leva och då menar jag verkligen leva på riktigt. Göra skillnad. 

Filmen hade ett grymt bra och starkt budskap. Och egentligen måste man nog bara se den för att riktigt fatta djupet. Men den är så värd att kolla på. För man väcks upp. Hur är jag som medmänniska egentligen? Bidrar jag till -positivt eller negativt- hur folk mår. Kan jag påverka en person som är på gränsen till att ta sitt liv? Det tror jag absolut.

Människor som känner sig osedda, ovärdefulla och helt enkelt osynliga. De som känner att de existerar men att de inte riktigt finns för det är ingen som bryr sig. De personerna som kanske känns lite pinsamt att gå fram till på stan eller i skolan och bara säga "hej" till -för de är ju inte tillräckligt coola. Men ska en sån sak som "coolhet" stå ivägen för att kunna rädda någons liv? Och hur coola är vi egentligen själva om vi bara står och tittar på när människor mår dåligt och till och med tar sina egna liv för att ingen rykte in. För att ingen brydde sig. Hur coola är vi då på en skala? Och vilken betydelse har den coolheten då? 

Vi behöver varandra. Mer än vi vågar erkänna. Och vi har alla en inbyggd längtan till att vara en hjälte -det vet du lika bra som jag, en del av oss försöker bara låtsas som om ingenting. Men genom att bara ge ett leende, säga "hej" eller göra något mot någon annan människa så kan du faktiskt rädda liv. Och det är att vara en riktig hjälte.

En kille som var lika gammal som mig hängde sig hemma i sitt rum här i Nkpg i helgen. Jag vet inte varför eller nånting. Men sånt är så fruktansvärt. Så onödigt. Så sjukt hemskt. Han var 16 år gammal. Sånt borde inte ske. Vi måste bli bättre på att se människor. Och då verkligen se och faktiskt vilja hjälpa.

I sann Centralskolan och Filippa Bark-anda så vill jag iaf säga er nu att; Ni som inte har sett den, se de. Och helst imorron!