thirstofthesoul

Synd att jag ska va rätt sämst på att ta chanser och leva livet.

Jepp, sådär. Självömkan för dagen är avklarad. Nu ska jag gå över till postivit tänkande. Man blir mycket gladare då. Logiskt va?

Vi fastnar sjukt lätt i självömkan. Allt "åh det är så synd om mig". Det måste få finnas. Vi får behövlig bekräftelse genom det, får uppmärksamhet och känner att vi faktiskt finns. Men det går sjukt lätt överstyr. Inte minst om man i grunden mår dåligt. Är deprimerad eller mår dåligt på annat sätt. Då är det så lätt att bara köra fast i det där självömkan-diket. Eller "offer-koftan" som Mia Törnblom kallar det.

Kalla det va du vill. Men lätt är det. Jag har varit fast. Det har nog du också. Alla har vi nog mer eller mindre varit där. Av större eller mindre omständigheter, men inte desto mindre är det viktigt att vi alla kommer upp där ur också. För det är inte lätt för de närmsta, de som ser, de som hör, de som känner med en och som älskar en, som alltid vill ens bästa. Det är de som får ansvaret att varje gång man klankar ner på sig själv, försöka dra upp en. Genom pepp, komplimanger och allt vad man kan komma på.

Det är självklart viktigt att vi ger varandra allt det ändå. Man ska inte behöva sätta sig i en offer-position för att få den kärlek, uppmärksamhet och uppskattning som man förtjänar. Men det är inte alltid som de runt om en har kapaciteten eller kraften till att ge så mycket som man kräver om man självömkar istället för att bekräfta sig själv.

Det är ruggigt svårt. Att se sig i spegeln och istället för att döma se det fina, det bra. För det finns alltid fina och bra saker med dig ska du veta. Det spelar ingen roll vem som läser detta, för jag vet att du är FIN och du är VÄRDEFULL och ÄLSKAD. Tvivla aldrig på det. Och med den vetskapen så är det lättare för oss att faktiskt acceptera och börja gilla oss själva. Precis så som vi är!

Jag är verkligen ingen expert. Det såg ni ju längst upp. Idag var jag sjukt självömkande. Såg bara det dåliga med mig själv. Det fina i alla runt omkring dig och inte minst du själv. Jobbigt. Men det är så värt att försöka ändra tankarna, försöka se till allt det fina och bra. Både på insidan och utsidan. För de dagarna som man faktiskt lyckas. De dagarna som man kan se sig i spegeln och le, de dagar då man kan gå runt och tänka "fy va bra jag faktiskt är!" (och det är inte alltid att vara självgod. Det är livsviktigt att kunna se, känna och tycka det om sig själv. Sen kan det gå till överdrift men då handlar det mer om dålig självkänsla och ett starkt bekräftelsebehov.). Det är sjukt nice de dagar som man känner och tänker så. 

Jag vet inget annat sätt än att träna på att tänka så. Verkligen stanna upp i tankarna när man kommer på sig själv att tänka nått dumt om sig själv. Och sen "ja men är det verkligen så?" oftast inte, och då får man försöka tänka hur det egentligen är. Hur ser andra dig? Oftast inte med sådana kritiska ögon som du själv. Försök se på dig själv med deras blick. Säg varje dag till dig själv hur grym och fin du är. Tillslut tror du på det, även om det känns rätt pinsamt och konstigt att stå och säga så till sig själv. 
Och sist men inte minst, sluta jämföra dig med andra. Vi är alla unika och underbara på just vårt sätt! Ingen är den andra lik, och det är meningen att det ska va så! Och då kan vi ju inte jämföra oss med varandra. För den skitsnygga tjejen i affären är ju inte ens hälften så bra som du på att vara just dig, och vice versa!

Det var allt för mig! Kluddrigt och oförståeligt som vanligt, men that's just the way I am. 
Nu ska jag gå och försöka intala mig motsatsen till alla de självömkande tankarna i början. Chill!